2005-02-20

Platsvisa uppgifter beträffande Svanhult

Uppgifterna går från söder mot norr i byn.

Svanhults äng

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson, Svanhult 1993-1995. Nedtecknat och kompletterat av Rune Johansson från Svanhult.

I Svanhults Äng, eller vanligen kallat bara Änga, bodde Josef Trygg. Därav kommer namnet Tryggabacken utmed landsvägen. Josef var norsk och flyttade sedan till Kungsbacken. Evert Anderssons far köpte Änga först, men byggde sedan vid Nolgården.

Josef var en stor skytt och jagade mycket ihop med Einar Rolander, under alla tider på året.

Josef Trygg hade en bror, som hette Vidar, född 1906. Bertil och han var mycket ihop, bl a åkte de skidor och hade gjort ett skidhopp i närheten av Ringa. Där åkte också Erik, Karl Larsson och Evert Andersson. Vidar var en hejare på att åka skidor och klarade hoppet.

Vidar och Bertil åkte spark i Tryggabackarna, då de tappade den och den åkte iväg självt mot en sten. En med gick av. De var rädda att gå hem till Bertils far och trodde de skulle få stryk. Men det hände inte så mycket, precis som annars då de gjort något dumt.

Trygga tröskade vid Nolgården med en handdragen tröska, som vevades. Evert Andersson i Nolgården och Karl Larsson vevade, Tryggen matade och Bertil i Solbacken, som var minst, tog undan säden.

Josef Trygg drunknade utanför Kungsbacken, då han gick ned sig på Undens is.

På vintrarna jobbade Bertil i skogen, bl a ihop med Göran i Änga, som flyttade in där efter Trygg. Filip i Skeppshult avverkade mycket. En vinter var Bertil där och högg pannved, medan Göran i Änga sågade. Bertil var ovan i början och det blev väldigt tungt, men efterhand blev han upptränad och då gick det bättre.

Efter Göran flyttade pingstvännen Ester i Änga in i Svanhults äng. Hon startade upp en allt större pingströrelse i trakten. I det lilla husets södra gavelrum i Svanhults äng hölls möten och söndagsskola, och här hölls också kurser i gitarrspelning. Ester värvade alltfler pingstvänner, bl a Viola i Lekemon. Vuxendop hölls i Undens kalla vatten. Varje år hölls tältmöten i Svanhult, först på en liten åker på västra sidan om landsvägen strax nordväst om Granvikskorset, senare på en liten åker väster om landsvägen mellan Solbacken och Nolgårdsvägen. Där var bl a pastor Nyberg ett stort dragplåster. Han sades ha varit cirkusartist och hoppade, talade och skrek högt framme på podiet. Så småningom lyckades pingstvännerna med hjälp av bl a givmilda medlemmar från Vägen i Tived köpa ett hus vid affären, som sedan blev deras kyrka, filadelfia. Här hölls sedan många möten, som besöktes flitigt av bygdens befolkning.

Svanhultsäng ägs nu av Göran Hartman och är uthyrt för åretruntboende.

Sörgården (Jakoba, Kristins)

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson, Svanhult 1994-1995 och Arne Larsson 1996. Nedtecknat och kompletterat av Rune Johansson från Svanhult.

Det södra bostadshuset i Sörgården kallades ofta för ”Jakoba” eller ”Kristins” efter Jakob Andersson och hans hustru Kristin, som bodde här. De hade 2 eller 3 söner och en dotter. En son hette Helge och dottern hette Anna. Barnen flyttade till Amerika. En son omkom i krig. Barnen hälsade aldrig på och kom aldrig hem. Jakob var släkt med Johans (Johan Hammar Karlsson).

Jakob var skomakare. Han kallades därför Skomakar-Jakob. Han hade en liten skomakarverkstad i ett litet hus strax söder om bostadshuset i skogskanten, där "Lommen" sedan bodde.

Jakob fiskade. Kristin var då med och rodde. Han skällde då på henne att hon skulle ro käppa-rakt. Om inte blev det riktiga utskällningar. Albertina, min farmor, hälsade ofta på Kristin.

Jakob och Kristin läste mycket och klippte ut följetonger ur tidningar, som de sedan buntade. De läste böcker också. Jakob vid Sörgården var ilsken och sträng av sig. Det märkte dock aldrig min farfar. Han var en av de få som fick låna böcker av honom.

När man talade med honom, fick man inte säga Du, utan istället skulle man säga ”Farbror Jakob”. Det var nätt och jämnt att Larssons fick laga skor där, för en gång hade en av pojkarna där sagt: "Nu kommer jag med ett par skor, som skall lagas". Då sa Jakob: "Ta med dom hem igen!" Det var lika bra att han tog dom med sig hem igen.

Skomakar-Jakob hade en ko. Den fick ofta beta hemma utanför Solbacken. Betet hos Jakob räckte inte till, när han inte längre fick ha kon på skogen. Elias Persson i Skeppshult och min farfar var ofta på ledig tid hos Jakob. De umgicks mycket.

Efter Jakob flyttade båtbyggaren Ture Alfred Andersson med hustru Ellen in hit från det andra huset i Sörgården. Han var född 1884-04-28 och kallades allmänt ”Båt-Alfred” eller ”Sör-Alfred”. Hon var från Vikaskogarna. Ellen satt alltid, precis som Selma Hammarström i Skeppshult, framför vedspisen och passade den. Deras barn hette Elsa och Alice (i Skövde).

Sör-Alfred hade en dräng, som kallades Karl Alfred, Kalle Alfred eller bara Kalle. Han var kommen från Bölet och hade svårt för räkning och pengar. När han blev ensam i Bölet, fick han komma till Alfred, som han sedan tjänade hos i många år. Karl Alfred fiskade mycket, men snicket (av båtar m m) skötte Alfred själv. Kalle hjälpte ibland också andra grannar, bl a ledde han brunstiga kor till tjuren i Vägen, Tived. Båtbyggeriet skedde i huset väster om det andra bostadshuset i Sörgården.

I Jakobs skomakarverkstad flyttade originalet ”Lommen” in. Han hette egentligen Otto Lom. Han bodde tidigare i en stuga mellan Lekemon och Vasses vid Uggletorp. Otto Lom hade där en redig "fru", oklart om de var gifta. Hon var släkt med Otto i Skeppshult och står som uppgiftslämnare i Ingemar Wikenros senaste bok om Undenäs. Hon kallades för "Lomma-Hilda". Så länge hon fanns i Lommens lilla stuga var där ordning och rent. De hade inga barn.

En gång hade Lommen fått se en älg utanför huset på Kronans mark. Han skjöt älgen. Sedan cyklade han till Jägmästaren i Granvik och hade då med sig en pälstuss, som han fått att lossna med hjälp av hett vatten. Till jägmästaren sa han att han hittat en död älg, som låg nära hans hus och höll på att ruttna. Jägmästaren fick också se pälstussen. Jägmästaren gav Lommen 5 kr, om han grävde ner älgen. Då åkte Lommen hem och slaktade älgen.

En annan gång hade Lommen varit ute och jagat älg i närheten av Vasses vid Uggletorp. När han skulle sticka älgen, reste den sig. Lommen hängde sig runt halsen på älgen och stack älgen. Den sprang dock en bit med Lommen runt halsen, innan den föll med Lommen under sig. Så småningom kom Lommen loss. Han var skrapad och blåslagen. Då gick han till Vassen, som tyckte att han såg för bedrövlig ut. Då passade Lommen på att fråga Vassen, om han kunde få lite salt av Vassen, om han kunde skjuta en älg, så att han kunde salta in den ordentligt. Eftersom Lommen såg så eländig ut, accepterade Vassen det. Då konstaterade Lommen att älgen redan var skjuten, och så fick han saltet för insaltning av köttet.

I stugan vid Sörgården bodde han ensam och hade väldigt lortigt. Han var mycket gästfri och bjöd gärna på kaffe, men det fick gästerna försöka kasta ut i smyg för det var så osmakligt och orent. Lommen var också god vän med råttorna i huset och matade dem med mjölk. Han hade också löss.

Barnen väntade på att han skulle ta fram karameller till dem. Han dog ganska kort tid efter det att han kommit till ålderdomshemmet i Undenäs och badats.

Lommen var väldigt barnvänlig och alla barn gillade honom. Jag minns att han cyklade förbi hemma till och från affären. Där köpte han karameller och ibland tårta till barnen vid Nilssons och senare till oss barn i Solbacken. Sedan kom han in och bjöd oss barn på godiset. Karamellerna hade han i lortiga papper i fickorna, som ju inte heller var så rena. Till föräldrarnas förskräckelse satte vi barn oss gärna i hans lortiga knä. Så berättade han bland annat om björn- och älgjakter och annat spännande, som han påstod sig ha varit med om. Efteråt kontrollerade mamma vårt hår och våra kläder, så att vi inte fått några loppor och löss från honom.

Han fick nästan alltid kaffe hos oss i Solbacken. Efteråt spådde han då i kaffesumpen.

Otto Lom var gästfri. När mamma och Karin i Nolgården någon gång besökte honom, bjöd han på kaffe, som de dock inte gärna drack i lorten. Istället sa de att det var så varmt inne, att de måste gå ut och svalka sig. Då passade de på att hälla ut kaffet.

Jag minns också att han cyklade på grindstolpen vid affären och körde omkull. Ganska snart därefter togs han in på ålderdomshemmet i Undenäs, där han snart dog (efter bad enl folk i bygden).

Otto Lom var inte lik sin halvbror Anders Lom, som bodde nedanför Friskelstorp mot Frisjön till. Anders Loms hustru kallades Spå-Augusta. Hon skaffade Ellen åt Sör-Alfred i Sörgården.

Otto Lom hade en bror i Hansjötorp. Han uträttade sina behover ut genom ett fönster. En gång var någon där och skulle se in i fönstret och steg då upp på en grön tuva framför fönstret, den bar inte och visade sig bestå av avföring.

Huset vid Jakoba ägs idag av en familj från Laxå.

Sörgården (Alfreds)

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson, Svanhult 1995. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult.

I det norra bostadshuset i Sörgården bodde under tidigt 1900-tal Johan. Han var "sedig" och lugn. Han var ofta hemma på Solbacken och hjälpte till.

Efter Johan bodde hans son Alfred Andersson med hustru Ellen här. Alfred var båtbyggare och kallades Sör-Alfred eller Båt-Alfred. Anders Loms hustru Spå-Augusta i Åsa (Friskelstorp) skaffade Ellen åt Sör-Alfred. Ellen var från Vikaskogarna, Beateberg. Det sas att Alfred gift sig med henne för att hon var så rik. Hon var snäll men inte särskilt renlig av sig.

Ellen satt nästan alltid vid spisen och eldade, precis som Selma Hammarström i Skeppshult. Ellen var sällan ute. Alfred däremot var gärna ute och skroderade och pratade.

Alfreds och Ellens barn hette Elsa och Alice (i Skövde). De hade också en dotter, som dog när hon var 12 år av blindtarmsinflammation. Evert Andersson i Nolgården skjutsade henne till Karlsborg. De blev dock stående vid bron i Karlsborg, då brast blindtarmen och hon dog. Stoppet berodde på en 1 maj-demonstration. Alfred hade också en son vid namn Ture ihop med Nina i Sannerud.

Alfred hade 2-3 kor, gris och höns, som mest sköttes av hans dräng Karl Alfred. Själv ägnade Alfred sig mest åt att bygga båtar, vättersnipor. De var kända för att vara bra. Alfred pratade gärna och skröt lite. Bland annat sa han: "Folk töcker inte om Pelles båtar, men mina!"

Båtbyggare fanns flera i bygden, bl a Pelles i Uggletorp, Svenssönerna i Kopparhult, Herman (nedre) i Kopparhult, Oskar (ogift) i Kopparhult, Kjällstrands i Ösjö, Johan Hammar i Svanhult, John Nilsson i Svanhult och Alfred Andersson i Svanhult. Hos Oskar i Kopparhult fick Erik från Höghult bo, eftersom de hade så många barn i Höghult. De flesta båtarna kördes med häst till Forsvik, där de sjösattes. Sedan Einar Rolander, son till handlaren Karl Rolander, skaffat lastbil, fraktades båtarna med den istället.

Alfred var glad i sprit. Alfred blev ofta lurad av de andra gubbarna att dricka mycket, för då skroderade han så mycket och blev så rolig. Det var därför inte så konstigt att han på en födelsedagsfest i Nolgården en gång ramlade utför trappan där, då han var full. Alfreds son Ture var hemma hos Alfred en gång för att ge honom uppsträckning. Det tystades dock ner.

Alfred var stolt över sitt uppdrag att räkna slaktdjur i ladugårdarna. En gång var han hos Store-Kullarn och hade syn där. Alfred frågade då om han hade gris. Då svarade Store-Kullarn: "Vi har ingen gris haft, sedan Orvar var hemma". Ingen dolde något, men vrängde bort det, så det blev aldrig några anklagelser!

Sör-Alfred och Ellen flyttade sedan till det södra bostadshuset i Sörgården, där de bodde under min barndom i Svanhult på 1950-talet.

Huset och fastigheten ägs och brukas idag av Christer Larsson, barnbarn till Karl Larsson. Christer bor där permanent med sin familj och har på senare tid också byggt tre uthyrningsstugor strax norr om Sörgården.

Ringa

Nedtecknade berättelser av mina föräldrar Astrid och Bertil Johansson och Karin Andersson, Svanhult 1986-1995 samt Tomas Törner, ägare av Ringa 1987. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult.

Karl Jakobsson Ring kallades Kalle Ring. Barnen, bl a pappa, var rädda för honom. Han var pratsam, men förstod sig inte på barn. Karl Ring var vårdslös och hade alltid böxera öppna med en skjortsnibb som stack ut.

Karl Ring var lite klurig. Karl Ring sprang mycket hos fruntimmer och råkade en gång ut för påskjutning (vid Vasses?) av en äkta man, då han skulle besöka hustrun. Karl Ring berättade historier mm, framför allt för fruntimren och vissa var säkerligen tvivelaktiga.

Karl Ring gjorde också roddturer till Vadstena, där han köpte brännvin, som han fraktade tillbaka i träkaggar. Folk kunde göra beställningar. Rings brännvinsresor har pappa bara hört om i andra hand, troligen i slutet på 1800-talet.

Karl Ring var gift med Anna Lovisa Johansdotter, död 1873-03-27. Johan August Ring, Karls son, föddes då Karl Ring var gift med Anna Lovisa. Efter hennes död gifte Carl Ring om sig med Stina Kajsa. Stina Kajsa och Carl Ring hade inga barn tillsammans. Hon kallades Kajsa och var syster till min min mors farmor. Detta "sade" bl a den dövstumma Tilda Ring genom tecken mot pannan.

Johan August Ring kallades August Ring. Han och eventuellt några andra Ringare bodde en tid på Röknen i Vättern, där de var tillsynsmän. Röknen ägdes då av Göta Kanalbolag och chefen för bolaget, bosatt vid Sätra vid Edsåns utlopp, hade bra kontakter med dem på Röknen. Chefen åkte omkring i en för den tiden stor, lyxig bil.

August återvände till Ringa i Svanhult från Röknen. Också han hämtade på beställning brännvin i Vadstena, allt kom nog inte ända fram till beställaren! Augusts dotter kallades Linnéa.

Kalle, Marie och Tilda Ring var syskon.

Tilda Ring var dövstum. Hon skötte sig bra själv och var redig och renlig. Hon gick mycket i stugorna och tecknade och skrattade. Pappa tecknade hon som en som målade på väggen. Tilda hade en son Emil, hans far var inspektör på Undevi. Även Emil hade barn.

Smålands-Johan gick med väska med grejor att sälja. Han var gårdfarihandlare från Borås(?). Han kom till trakten regelbundet. Tilda blev väldigt arg på honom en gång, hon var aldrig arg annars. Då skulle Johan skoja med Tilda genom att ställa en råttfälla under Tildas kjortel. Då ropade Tilda: "Tvi!" Tilda skojade annars gärna. Hon var välkommen överallt i stugorna.

Tilda Ring bodde först hos Lotten, sedan i Nolgården. Hon var bra på att diska, sticka strumpor etc. Hon kom sedan till ålderdomshemmet, det var synd om henne där.

Ringa ägs idag av Tomas Törner, gift/sambo med Pia. Tomas är barnbarn till Linnéa Ring. Tomas Törners far Stig har ställt samman en del uppgifter om Ringarna. Törners har också många intressanta handlingar om Ringa m m. Huset används idag som fritidshus.

Låses (Klämma)

Nedtecknade berättelser av mina föräldrar Astrid och Bertil Johansson, i Svanhult, Britta Nilsson från Svanhult och syskonen Harald och Anna Persson i Skeppshult 1986-1995. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult.

Låses eller Klämma låg öster om landsvägen mittemot uppfarten till Larssons. Här bodde Låsa-Petter och Låsa-Anna, som nog var lite av original. Låsa-Petter kallades också för Låsa-Sme’n. Låsa-Anna var piga hos Johan Persson i Skeppshult. Hon hjälpte där ofta till med bakning.

Låsa-Petters hela namn var Per Johan Karlsson. Petter var eventuellt släkt med folk i Kättefallet, Tived. Han dog 1922 eller 1923, cirka 90 år gammal. Låsa-Petter och Låsa-Anna hade en dotter, men hon bodde inte i Svanhult.

Låsa-Petter blev lurad att följa med på ett mord vid Stenbäcken, Sannerud (nära Granhamna). Han var annars mycket fridfull och ångrade sig mycket. Vid mordet hade han och en man från Kungsbacken(?) stenat Kungsbackensbons hustru, då hon skulle gå till prästen och ta ut skilsmässa. Sme´n hade efter rättegång fått sitta i fängelse i Malmö på vatten och bröd. Han blev fri i samband med kungabyte (Oskar II:s död) och försonades och utsläpptes.

Min farmor i Solbacken bakade åt Låsa-Petter och Låsa-Anna. Låsa-Petter var en bra, rejäl gubbe och mycket för barn. Pappa var som barn ofta med honom ute i skogen eller fiskade i småsjöar. Låsa-Anna var snäll, men småfärdig. Kalle Hammar, Johan Karlssons far, kallade henne därför för Lôka. En gång var det en efterbliven släkting till Einar Rolander, som ropade högt: "Där kommer Lôka!", hon förstod inte att det var ett öknamn.

Deras hus var en liten timrad stuga på ett rum. Fönstren var två med små fyrkantiga rutor. Ytterdörren ledde in till en förstuga, som var liten på grund av att murstocken tog mesta utrymmet. Innerdörren hade inget lås utan det var bara att dra igen den. Petter hade satt på läderlappar på kanten för att den skulle stå igen. Möbler i rummet var en soffa innanför dörren, för övrigt ett litet bord och en lång säng.

De fick klara sig med en öppen spis. Som min far minns så satt alltid Anna vid spisen, när hon lagade mat. Så åt de sin mat vid spisen. Anna var väldigt renlig av sig. Hade en liten viska som hon sopade upp i spisen med. På bordet hade hon tidningar till duk, som hon fått av grannar. Egen tidning tror jag inte dom hade. För övrigt var det rent i stugan, utom då Petter använde soffan till arbete.

Min far kommer ihåg att han fick gå dit och hämta plåtburkar, som Låsa-Petter hade lagat med tenn. För övrigt kunde Låsa-Petter sula skor och spika läder på slitna träskobottnar. När det blev sommar så gick Petter till skogen och leta kråkris, som han sedan bredde ut i en solig backe, där det fick torka en del. Därefter gjorde han små vidjor, som fick torka ytterligare.

Låsa-Petter var en trevlig och snäll gubbe, som alltid skämtade. Min pappa var mycket hos honom. Låsa-Petter gjorde kvastar av kråkriset. Han lastade en kärra full och gick med den till torget i Forsvik, där han mestadels gjorde affärer. Låsa-Anna fick oftast dra kärran. På vägen övernattade de i Marsa (nära Björklångens sydspets). Där bytte Låsa-Petter till sig fickur, som han hade med sig tillbaka hem till Svanhult efter Forsviksturerna. Pappa minns särskilt en gång, då Låsa-Petter var så viktig, för att han hade fått tag i ett så stort fickur. Han sparade lite på fickur, men hade inte så många. Han bytte bort dem.

Låsa-Petter bodde sista tiden på ålderdomshemmet i Undenäs samtidigt som min pappa gick och läste år 1922. Min farmor sa då åt pappa att hälsa på Låsa-Petter och det gjorde han gärna. Låsa-Petter var klar i huvudet och redig. Ålderdomshemmet var skröpligt och eländigt. På väggarna var panel. Den var inte torr utan klibbade, så den gick ju inte att hålla ren. Gemensam toalett och gemensamt tvättrum med runda hoar och kallvattenkranar.

Larssons

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson, Karin Andersson och Arne Larsson i Svanhult. Nedtecknat och kompletterat av Rune Johansson från Svanhult 1994-1996.

Långt tillbaka bodde Adamssons vid Larssons. Efter dem flyttade Axel och Rut Larsson in. Axel Larsson hade stora "muntascher", som hängde. Axel och Rut kom från Lekemon och hade många barn. Sonen Karl tog över gården. Äldst av barnen var Ida (=Davida?). Hon bodde inte kvar i trakten. Karl hade en äldre syster (näst äldst), som hette Elin och som gifte sig med Rikard och flyttade till Pjungserud. Elin bodde 1920 i Lekemon, som då var kronohemman. En annan syster till Karl var Anna, som också var en av de äldsta barnen. Anna bodde i Kungsbacken. Hon var gift med Skaga-Erik. Karls syster Lina flyttade till Lyrestad. En syster hette Linnéa. Yngst var troligen Rut.

Larssons var bönder. Fram till ca 1950 stod en gammal, grå ladugård utmed bygatan. Den brann ner i en krafig vådabrand. En ny ladugård byggdes. Larssons hade ganska många kor (6-7?), grisar, höns och häst.

Gården ägs nu och brukas av Karl Larssons sonson Christer Larsson, som nu bor på Sörgården i Svanhult.

Hammars (Johans)

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson i Svanhult 1994-1995. Nedtecknat och kompletterat av Rune Johansson från Svanhult.

Detta hus är det äldsta i Svanhult. Det fick stå kvar på samma plats i samband med skiftet i mitten av 1800-talet. I anslutning till tomten finns ett par mycket gamla, hamlade askar.

I förra halvan av 1900-talet bodde Kalle Hammar här. Han hade humör och var ilsken och rätt argsint av sig. Han hjälpte till med slakt. När han kom skulle skållevattnet var varmt, annars gick han hem direkt. Han hjälpte också till att riva potatis till potatismjöl i en s k rive-tunna. Var då potatisen inte klar, gick han också hem.

Kalle Hammar hjälpte till att sätta potatis m m hemma i Solbacken. Han var ruschig och otålig och blev lätt arg. En gång skulle Låsa-Anna hjälpa till med potatissättningen, då klagade Kalle Hammar: "Har I ingen annan än Lôka att hjälpa till?" Låsa-Anna var sedig av sig!

Kalle Hammars son hette Johan Karlsson. Han bodde kvar och övertog gården. Han kallades Johan Hammar. Johan Karlsson friade vid Nilssons till Augusta, syster till John Nilsson. Johan gick då genom hagen, för att folk inte skulle märka det. Augusta blev då med barn och de gifte sig. Axel Larsson hade sagt, att Augusta kunde inte få barn, för hon dricker bara skummemjölk. (Hon var så snål att hon inte hade råd att dricka riktig mjölk). När barnen ändå kom, blev det tvillingar, Folke och Maria. Då sa min farmor Albertina Jansdotter: "Där ser Ni vad skummemjölk gör". Både Axel Larsson och Albertina Jansdotter hade humor.

Söder om bostadshuset låg på båda sidor om bygatan ett grått uthus med plankväggar. Här fanns lada och ladugård med plats för deras en eller två kor, gris och hönor. Dessutom fanns vedbod och båtbyggarverkstad i byggnaderna. Johan byggde vättersnipor.

Till tätning av båtarna användes tjära. Johan hade tjärgravar på sin hagmark nedanför Solbacken, där han brände tjära. Arne Larsson var som barn med honom och brände tjära där.

Johan var lite hetsig, så vi barn var lite rädda för honom. En gång, när vi barn kastad äpplekart genom väggen på hans ladugård, kastade han en hink vatten över oss. Johan fiskade mycket, bl a ihop med Evert Andersson i Nolgården. Johan hade en båt vid landet nedanför Johans, där han hade ett båthus, gjort av två båthalvor ställda mot varandra.

Augusta var väldigt intresserad av blommor och trädgård. I trädgården hade hon fina grönsaksland och framför huset fanns två rund rabatter med färggranna blommor. Augusta planterade också ut gullvivor på deras marker, så där växer än idag både gula och röda gullvivor. Augusta hjälpte också till med kalvning, som var besvärlig.

Efter Johans och Augustas död använde dottern Maria huset som fritidsbostad. Maria bodde i Örebro. Efter hennes död köptes huset av Göran Hartman i Skeppshult. Idag är huset moderniserat och används åter för året-runt-boende.

Einars

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson, Svanhult 1994-1995 samt Bertil i Backen 2005. Nedtecknat och kompletterat av Rune Johansson från Svanhult.

Min far minns att Henning Tjärström var bosatt på gården. Henning hade en bror, som hette Verner. Henning flyttade sedan till Ösjö, Verner till Ulricehamn (båtbyggare).

Henning Ahlstens bror hette Axel Emil Andersson. Han hade kommit hit genom Ahlstens och var ju från samma trakt som han. Axel med familj flyttade in i Einars efter Henning Tjärström. Axel var gift med Alma. Hans söner hette Torsten och Knut.

Axel var vanlig jordbrukare, händig, snäll och bra. Han täckdikade bland annat åkrarna bra. Axels mjölkkor var större än de andras, de fick mycket kraftfoder och mjölkade mycket. De mjölkades fyra gånger om dagen. De kärnade mjölk, liksom de andra som hade kor. Smöret sålde de till Karl Rolander.

Axel tillverkade också cementtegelpannor i boden närmast bostadshuset (brygghuset). Sanden tog han troligen från Ahlstens. Axels båda pojkar jobbade tidvis vid kvarnen och sågen hos Ahlsten, framför allt Torsten, som sågade där tills familjen flyttade från Svanhult.

Axels familj bodde kvar i Svanhult tills barnen var nästan klara med skolan och flyttade sedan till Gårdsjö (eller Gullspångstrakten).

Efter Axels flyttade Karl Rolanders son Einar med familj in här. Han var gift med Karin. De hade ett fosterbarn, Birgitta (Gittan), som flyttade till Skövde och sedan till Tibro.

Einar blev lantbrukare i Svanhult och hade en lastbil. För lastbilen byggdes ett garage på allmänningen (Bergdalen) i Svanhult. Här låg stora delar av byn före skiftet och otydliga grunder efter byggnader ses ännu. Senare, då Einar sålt lastbilen, användes garaget som garage för självbindaren, som inköptes gemensamt av bönder i Svanhult och Skeppshult. Garaget inreddes senare till enkel fritidsstuga av Einars fosterdotter Gittan med familj.

Einar brukade gården. Han hade fyra kor, gris, höns och en nordsvensk häst. Han levererade mjölk till mejeriet, mjölkbord fanns vid Nolgårdskorset. Han hämtade också mjölk från Åtorp med hästskjuts. Den mjölken levererade han också. På en av mina hästresor som barn med Einar bjöd han på snus ur sin fina snusdosa av silver(?). I ena halvan av dosen hade han nytt snus, i den andra använt snus för återanvändning. Jag tackade nej!

Einar var sockersjuk, skojfrisk, hetsig och intresserad av fiske. Han var väldigt mycket ute på sjön Unden, där han svirvlade röding. Liksom andra svirvelfiskare tillverkade han svirvlarna själv av blanka plåtar och burkar. På senvintern norsade han. Då var han ute på tunn is och plumsade ibland igenom isen utmed de nästan isfria stränderna. Norsfisket skedd med hjälp av stora sänkhåvar, som sänktes ner i stora vakar. Ljuset från facklor eller fotogenlampor lockade till sig norsen, varvid håven snabbt lyftes upp med den småvuxna norsen.

Han jagade också flitigt under alla tider på året, ofta ihop med Trygg, så länge han bodde i Svanhults äng. Då det inte var jakttid, tog han ofta en bärkorg med sig till skogen och så hade han bössan innanför överrocken. När skogvaktarn kom en gång, hukade han sig, drog ned byxorna och vände baken mot skogvaktarn, som då drog sig undan åt annat håll. På det sättet missade skogvaktarn den fällda älgen!

En annan gång hade Einar tjuvskjutit en älg på Store Mosse, där bönderna i trakten tog upp och torkade torv, som de använde som strö i ladugårdarna. Han lastade älgen på hästvagnen och dolde med torvströbitar och så bar det av hemåt. På hemvägen mötte han Ivar i Hult, som kom med häst och gärna ville prata med Einar. Men Einar bara fortsatte och sa till Ivar: ”Idag är hästen så istadig, så det går inte att få stopp på den!” Orsaken var nog en annan!

Annars var inte Einar så rädd att tala om sina jaktbravader. En gång var han på marknad i Karlsborg bland massor av folk och poliser. Då pratade han högt och ljudligt om, att han hade så ont i axeln sedan han släpat på älgen, som han skjutit dagen innan. Till saken hör, att älgen inte var lovlig då!

Einar hjälpte också till med slakt i trakten. Bland annat hjälpte han skogvaktaren, så kanske var kontrollen beträffande hans jaktbravader inte så hård alltid? En gång nackade Einar en tupp, som sedan enligt honom huvudlös flög upp och satte sig på ladugårdstaket.

Einar och Karin hade inget kylskåp utan ett isskåp i ett litet källarutrymme under golvet. Varje vinter sågade Einar m fl i Svanhult därför is på Lillesjön. Den lades sedan i sågspån i en stor inramad depå strax norr om garaget i Bergdalen.

Einars ägs idag av en dotter till Åke Evertsson i Nolgården, Svanhult. Det används som fritidsbostad.

Nisses

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson, Karin Andersson och Åke Evertsson i Svanhult och syskonen Harald och Anna Persson i Skeppshult 1989-1995. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult.

Nisses låg ovanför Nolgården. Det var ett ganska stort tvåvåningshus, ladugården stod kvar länge därintill. Nisses hus var omålat och likt Johans, som nog är det äldsta huset i byn.

I Nisses bodde Jona Nisse. Hans hustru hette Johanna. När Johanna hade dött, ställdes hon på bår i Nisses ladugård. Albertina i Solbacken, Svanhult var mörkrädd. När hon var på väg från Solbacken till Nolgården gick hon förbi Nisses. Everts bror Valle i Nolgården gömde sig då i Nisses ladugård och när hon passerade gläntade han på dörren och sa: "God dag, God dag, jaså Albertina är ute och går". Hon blev väldigt rädd.

En zigenargubbe gick runt i bygden och tiggde mat. Vid Nisses brukade han få ägg. Därför ställde han en påse utanför Nisses farstu. Evert och Valle i Nolgården fyllde den med sten. Den blev så tung att den knappt gick att lyfta.

Predikanten Hedlund köpte Nisses för att bygga en kyrka, grunden finns kvar. Till Hedlunds medhjälpare hörde bror Lundberg, som var stenarbetare. Det var han som byggde den rejäla grunden av sprängsten mellan Nisses och Nolgårdens ladugård. Det skulle bli en kyrka och kallades för Jerusalem. Grunden fylldes sedan igen av Nolgårdsfolket.

Nisse fick bo kvar även efter Hedlunds köp av Nisses. Ahlsten brukade gården, men bodde vid Svanhults kvarn. Han skulle sedan köpa gården, men klarade inte det ekonomiskt. Torsten i Nolgården (Everts äldste bror) köpte då Nisses och tänkte bygga där, men han kom bort från trakten.

Nisses var släkt med folket i Kvarnsjöbacken, Tived. I slutet var Nisse ensam och blev då nästan konstig och vilsen. En gång skulle han då gå igenom skorsten ut och sotade ner sig och kläderna helt och hållet. Han fick sedan bo hos Fina i Kvarnsjöbacken, Hennings mor. Fina var ruschig, men blev också konstig som gammal. Då åt hon giftsvamp, bl a flugsvamp.

I anslutning till Nisses finns en gammal, hamlad lind utmed tillfartsvägen till Nolgården.

Nolgården

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson i Svanhult 1989-1995. Nedtecknat och kompletterat av Rune Johansson från Svanhult.

I min barndom på 1950-talet bodde här Evert Andersson med hustru Karin och barnen Åke, Siv och Roland. Jag har också ett svagt minne av Everts mor Augusta.

Augusta i Nolgården hade varit i Amerika och var berest. Hon talade därför "fint". Hon umgicks väldigt mycket med min farmor, flera gånger i veckan. Evert i Nolgårdens yngste bror Erik var mycket ihop med pappa som barn. Augusta sa att Erik han bara läser och läser.

Tilda Ring från Ringa i Svanhult var dövstum. Hon bodde först hos Lotten, sedan i Nolgården. Hon var bra på att diska, sticka strumpor etc. I Nolgården fick de 3kr/dag för att ha Tilda boende där. I slutet bodde hon på ålderdomshemmet i Undenäs, Unnebo. Hon använde teckenspråk. Hon hade bl a tecken för olika personer, t ex tog sig över bröstet (=Torsten, som var på sanatorium), härmade motorcykelkörning (=Valle, som hade motorcykel) och härmade bilkörning (=Evert, som hade bil). Tilda tyckte om sprit, när hon blev sugen i Nolgården, började hon att hosta.

Evert drev jordbruket samt hade ett lastbilsåkeri med åtminstone 3 lastbilar som mest. Evert hade då några anställda chaufförer, bl a Karl Hammarström i Skeppshult.

Evert, sonen Åke och de anställda körde då virke framför allt till Katrinefors i Linköping och Mariestad.

I ladugården fanns ca fem kor, gris, höns och en häst. De kärnade mjölk, liksom de andra som hade kor. Smöret sålde de till Karl Rolander. Först använde Karin Andersson stötekärna, men övergick sedan till vevkärna. Det var noga med temperaturen på mjölken vid kärningen. Var den för varm blev det kletigt, för kall skvätte det!

Bostadshuset vid Nolgården låg tidigare på åkern rakt fram, där sjövägen gör en skarp sväng. Ladugården låg på norra sidan av framfartsvägen. Everts bröder var snickare och byggde det nya huset. Där brygghuset ligger idag, låg förr ett omålat, grått bostadshus.

Enligt pappa odlades nedersta åkergipen på Nolgården (närmast båthuset ihop med övrig åker) upp, när pappa var liten. Det var Evert och hans bröder, som odlade upp gipen. Tidigare var där äng.

Evert och Einar Rolander var ofta hos Oskar i Kopparhult. Einar hade sällskap och charmade även andra. Därför följde fästmön med. Då sa Einar: "Du kan la släppa mig så pass att jag kan pessa". En gång var Evert hos Oskar i Kopparhult, de festade, bl a åt de upp en tupp, som Selma hade gjort iordning till söndagsmiddag nästa dag

Karin och Astrid i Solbacken umgicks väldigt mycket och hade väldigt roligt tillsammans. De plockade också mycket bär tillsammans. En gång gick de vilse och hamnade vid Lekemon sent på kvällen.

En gång hittade de så mycket lingon att medhavda hinkar inte räckte till. Då började min mamma att lägga bären i sin stickade mössa. Den tänjdes ut av bären och blev till slut väldigt lång.

Nolgården ägs idag av Åkes barn, och en av hans söner bor i huset.

Solbacken

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson, Svanhult. Nedtecknat och kompletterat av Rune Johansson från Svanhult.

Enligt Karin i Nolgården var Evert Anderssons mor och Mor Kajsa födda i Solbacken. Far Johan åkte till USA.

Vägen förbi Svanhult byggdes om 1922. Den gamla vägen gick förut ovanför Solbacken. Här var då en backe, brantare än dagens backe på gamla vägen. Bertil minns ett bilrally, som gick förbi här. I backen fick kartläsarna hoppa ur bilarna och skjuta på för att bilarna skulle ta sig uppför backen.

Min farfar ville gärna pröva nymodheter och var först med att köpa tegel av Axel vid Einars. Det lade farfar på huset i Solbacken. Axel byggde också källaren och muren vid Solbacken år 1934.

Bertil hade förr båtplats i en av "hamnarna" på Nolgårdens mark, där det finns en stor "målad" sten. Stigen dit gick förbi nuvarande bostadshus vid Nolgården och intill och över en bäck och förbi en jordkällare. Stenen kallades Johannes Olle.

Huset i Solbacken byggdes om 1942. Då höjdes väggarna och takstolarna. Åstrand hjälpte då till att stoppa trasor timmerväggarna för att täta. Ahlsten hade sagt att det skulle göras. Ombyggnaden gjordes av Anders Svensson från Kungsbacken och hans son Nisse samt "Tryggarna". Henning i Backen var en säker sprängare, bl a sprängde han bort en stor sten i sydvästra hörnet av det gamla huset i Solbacken, Svanhult. Han sprängde annars åt Domänverket. Emil i Kättefallet gjorde det mesta inredet i bostadshuset, bl a den vinklade trappan upp till andra våningen.

Anders Svensson från Kungsbacken var också med och snickrade på vedboden ihop med Gunnar, som sedan blev sjuk och slutade snickra. Garaget, tvättstugan och verksta´n byggdes av två bröder från Tivedstorp.

I min tidiga barndom värmdes en del rum med sågspånskamin. Senare insattes en vedpanna i köket och värmeelement i alla rum. Rörmokeriarbetet utfördes av Store-Kullarn.

Min far var född och uppvuxen i Solbacken. Hans far var liksom han målare. I sin ungdom hade min pappa också jobbat i skogen åt Domänverket under långa perioder, då det var svårt att få målningsarbeten på grund av lågkonjunktur. I början på 1940-talet var det gott om måleriarbeten. Sedan kom beredskapen, då pappa inkallades till gränsen mot Finland. Karl Alfred, dräng hos Alfred Andersson, fick då hjälpa mamma därhemma då det behövdes. Bland annat gick kon bort en gång. Karl Alfred var då ute och letade och hittade den i närheten av Uggletorp.

På 1950-talet fanns en ko, gris och ibland ett 50-tal höns i ladugården. Åkrarna på båda sidor om nuvarande landsväg användes alternativt för potatisodling och som kobete eller höåker. Einar Rolander hjälpte till med att kroka potatisåkern och vissa år att bärga hö.

Den gamla ladugården var timrad. Över ladugårdsdelen fanns ett höränne. I östra ändan av ladugårdsbyggnaden fanns en verkstad, där familjen hade bott i samband med att bostadshuset byggdes om. I andra ändan av uthuset fanns en vedbod samt ett smalt garage, där Bertil hade sin motorcykel, en BSA 500 kubik. Den använde han för sina resor till målningsarbeten i bygden ända tills de skaffade bil i mitten av 1950-talet. Den första bilen var en Ford Anglia(?), sedan blev det Morris Minor. Den gamla ladugården revs och nya uthusbyggnader byggdes, bl a garage och en målarverkstad, där det även fanns ett rum för min mors vävstol.

Mamma vävde mycket och stod för skötseln av hushållet, hönsen, tvätt, bärplockning etc. Mamma odlade också jordgubbar och grönsaker. Under sensommaren plockade hon jordgubbar i bl a Vägen samt blåbär och lingon för egen del och för försäljning till uppköpare i Finnerödja. Med henne i bärskogen var ofta Karin Andersson i Nolgården. År 1943 var ett riktigt kröse-år. Astrid var höggravid, men Karin och Astrid var ändå ute och plockade kröser. Korgarna blev snart fulla. Då tog Astrid av sig sin stickade toppluva och plockade i den. Den blev bara längre och längre allteftersom hon plockade kröser i den. Själv var hon liten och med stor mage då.

En slaktare körde ut varor från Finnerödja. Adina Nilsson, Karin i Nolgården och Astrid fick ofta vänta på honom hemma i Solbacken ända till bortåt midnatt. Då hade de väldigt roligt.

I Solbacken bodde mina föräldrar Astrid och Bertil Johansson med barnen Gun-Britt, Rune och Maj-Lis. Gun-Britt flyttade hemifrån och hamnade så småningom i Leksberg, Rune i Mariestad och Maj-Lis i Karlskoga. Bertil var välkänd i bygden och kallades allmänt för Målar-Bertil. Solbacken gick under namnet Målarns. Astrid och Bertil flyttade från Solbacken 1983 till Leksberg, Mariestad.

Huset ägs idag av mig, Rune Johansson, och används som fritidsbostad.

Åstorp (Nilssons)

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson i Svanhult. Nedtecknat och kompletterat av Rune Johansson från Svanhult 1995.

Vid Nilssons bodde under förra hälften av 1900-talet ända in på 1960-talet John Nilsson och hans hustru Adina. De hade många barn. Som barn var det roligt att hälsa på vid Nilssons, de var alltid snälla mot oss barn.

John brukade gården. Nedanför huset mot nordväst låg ladugården med lada, vagnslider och verkstad. Här byggde John båtar, vättersnipor. Ibland byggde han båtarna ihop med sin svåger Johan Hammar Karlsson, också boende i Svanhult. De båtarna ansågs inte vara riktigt så bra som Alfreds.

John var också snickare och jobbade då ofta i Karlsborg. På lördagarna åkte han ofta med Evert i Nolgården hem. John var då full ibland. En gång sa Evert då till honom: "Ska vi hämta en släde och köra hem dig på?" Då svara John: "Gör inga besvär för min skull" och så gick han hem från Karlsborg.

Adinas syster Fina bodde hos Nilssons och hjälpte till där. Hon hjälpte Adina med mycket, bl a sydde hon kläder till de många barnen. Under somrarna var Fina i Medevi, där hon arbetade på sanatorieanstalten.

Fina tyckte att det var ett alltför litet fönster på Nilssons ladugård, så det var så mörkt därinne. Hon tyckte att John, som var snickare, kunde göra ett större fönster, men det blev inget gjort. Då gav Fina honom pengar till ett nytt, större fönster. Då bytte John ut fönstret till ett annat, lika litet!

Nilssons hade 2-3 kor, gris, höns och får. John var den siste i Svanhult som hade oxe, troligen till början på 1950-talet. Nilssons slog också ängarna nedanför huset ner mot sjön. John var ”sjörädder” och fiskade inte. Däremot fiskade några av barnen.

Efter John och Adinas död togs stället över av deras son Jonas, som utnyttjade det som fritidshus. Nu ägs huset av Jan Pettersson, dotterson till John och Adina. Det används som fritidshus.

Rönne-Majas

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson i Svanhult. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult 1994-1995.

Nära Bettys låg tidigare Rönne-Majas. Pappa minns att ladugården stod kvar länge där. Möjligen fanns då också en smedja kvar på platsen. Bostadshuset försvann långt tidigare. Rönne-Majas man var smed och gjorde troligen smidesarbeten åt domänverket, som ju ägde marken.

Alfred Andersson, som långt tillbaka bodde vid Bettys (Åstorpslyckan) hade också hand om Rönne-Majas.

Åstorpslyckan (Bettys)

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson i Svanhult 1994-1995. Nedtecknat och kompletterat av Rune Johansson från Svanhult.

På Åstorpslyckan bodde i min fars ungdom skräddaren Alfred, hustrun Lotten och sonen Karl. Alfred kallades ”Skräddar-Alfred”. Han var från Svanvik. Familjen kom till Svanhult ungefär samtidigt med min farfars familj.

Skräddar-Alfred hade tre söner: Axel, Arvid och Karl. Alla var väldigt noggranna. Axel, som var äldst, flyttade till Tibro och blev snickare där. Axel och min farfar jobbade i skogen tillsammans en hel vinter ovanför Svanhult. Sonen Arvid flyttade till Skövde, där han var snickare och polerade möbler på en verkstad. Karl flyttade senare från Svanhult och jobbade på en motorverkstad, eventuellt i Vänersborg.

Karl och Lotten var väldigt noga. Karin Andersson minns, när Karl hämtade gödsel i Nolgården. Då gjorde han gödselplattan så oerhört ren efteråt. Hon minns också en gång, då Karl satt och rengjorde och lagade Karins cykel. Han plockade då isär den helt på logen i Nolgården, delarna lade han på en filt. Sedan rengjorde han alla delar och satte ihop cykeln igen. Det kostade 1 kr.

Skräddarens fru Lotten blåste i en "blåsgök" - en sorts visselpipa. När hon blåste i den, kom skräddaren direkt. Han var alltid snäll och talade aldrig illa om någon.

Alfred hade också Rönne-Majas. Lotten var krävande mot Alfred. Hon ropade alltid på honom att komma ned från skoverkstaden på vinden och lägga in ved i spisen. Han fick aldrig någon ro med skomakeriet från hennes sida. När han gått bort, klarade hon allt själv, även stortvätt vid sjön!

Efter Alfred flyttade Betty och Albert (Jansson?) in på Åstorpslyckan. Betty och Albert bodde dessförinnan i Hanefjäll, Undenäs socken, som de arrenderade av domänverket under sin aktiva ålder. Först därefter flyttade till Svanhult. Betty var från början från Granvikstrakten. Från Hanefjäll flyttade de till Svanhult. Hanefjäll låg under Granvik. När de flyttade till Svanhult köpte de till en del från Domänverket till den tidigare mindre fastigheten, där gränsen nästan gick i husväggen.

Albert dog först och Betty bodde ensam i stugan under lång tid på 1950-talet. Hon var tjock och väldigt barnkär och som barn besökte vi henne gärna, bland annat tog vi med posten från postfacket i affären till henne nästan varje dag.

Sedan flyttade deras dotter Alva med maken och rörmokaren Georg Karlsson in hos Betty. Alva och Georg hade två barn, fosterdottern Annika och sonen Lars. Alva var väldigt noggrann. På ålderdomen flyttade Alva och Georg till Hallsberg, där Alva avled på 1990-talet och Georg i början på 2000-talet.

Alva följde ibland med Astrid i Solbacken och Karin i Nolgården och plockade bär. Men Alva ville gå mycket för att hitta ställen med mycket bär. Karin och Astrid däremot knalade och plockade vartenda bär även om det var lite.

Huset ägs idag av en schweizisk lärarfamilj, som nyttjar det som fritidsbostad.

Längst i nordost på Åstorpslyckan fanns tidigare många bolekar enligt pappa.

Skura

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson i Svanhult. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult 1990.

Åkern mellan Bettys (Åstorpslyckan) och Arnes kallas Skuralyckan. Mitt på den låg tidigare ett hus, där Karl Rolander bodde. Karl var från början skräddare, dock ganska dålig sådan. Sedan byggde han affären och flyttade dit. Det var tur för honom, för han var affärsman. Skulle han ha levt på skrädderiet, hade det blivit smala byxor!

Karl Rolander var rätt tjock och kraftig. Han var inte särskilt bra som skräddare. Enligt Karl Larsson senior (Kalle Larssons far) i Svanhult fick Rolander "ingen fason på böxera". Däremot kunde han "affärslivet på sina fem fingrar" enligt samme talesman.

Rolander började med affär på "Skura-lyckan" i Svanhult. Den affären var så långt tillbaka, att pappa inte minns den.

Arnes

Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult.

Detta är det nyaste huset i Svanhult byggt på 1960-talet av Arne Larsson och hans fru Anita. Arne Larsson är son till Karl Larsson. Under en tid drev de bensinstation och kiosk här.

Affären

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson, Karin Andersson och Arne Larsson i Svanhult och syskonen Harald och Anna Persson i Skeppshult 1994-1996. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult.

Karl Rolander började sin affärsrörelse på Skuralyckan vid Arnes i Svanhult, dvs norr om Bettys (Åstorpslyckan). Den affären var så långt tillbaka, att pappa inte minns den. Före Rolander hade där bott folk, som sedan flyttade till Nolåsa.

Rolander öppnade sedan den affär i Svanhult, som var öppen in i sen tid.

Karls fru hette Ida. Ida Rolander var karper, händig och tilltagsen. Hon slaktade grisar, kalvar och får. Hon hjälpte också till, då det blev svårt med kalvning. Hon fick cancer i ansiktet.

Karl och Ida Rolander hade många barn, bl a Emil, Einar, Hugo, Signe, Hanna, Nisse f 1906 och Anna i åldersordning. Dessutom fanns ytterligare en äldre son Nisse. En dotter Nanny blev bara 12 år. Hanna var inte som hon skulle.

Emil jobbade på Palmqvistens affär i Karlsborg. Han förmedlade varor åt sin far, både beställningar och uppköp av lokalproducerade varor. Einar blev lantbrukare i Svanhult och hade en lastbil. Hugo var affärsbiträde i Karlslund.

Signe tog över affärsverksamheten, och då blev det bättre ordning där. Anna var helt vilsen, men rörlig. Hon var med i affären. Hon skrubbade händerna och då rann ögonen på henne. Karl Rolander själv hade ett eget öknamn på Låsa-Anna, nämligen Lôka. En gång när Anna mötte Låsa-Anna ropade hon: "Nu kommer Lôka!"

Karl Rolander skötte telefonväxeln. När Asta Persson ringde hem till sina föräldrar en andra gång med kort mellanrum, sa Rolander: "Du ringde ju nyss!"

Karl Rolander lurade vissa, fjäskade för andra. Gottfrid Tivell i Undevi gick ofta till dottern Signe. När han kom in i affären och frågade efter henne, sa Karl Rolander: "Hon är på dasch" (=dass). Sedan sa Karl till Signe, att Gottfrid skulle få köpa det finaste köttet. Till de andra gubbarna i affären sa Karl då också, att de fick vänta tills Gottfrid var expedierad. Trots det blev det inget mer mellan Signe och Gottfrid.

Kunderna kom långt ifrån. "Sörängarn" gick exempelvis och handla en gång varje vecka till affären i Svanhult. Han gick småvägar och stigar genom skogen och tog varorna i ryggsäck. Karl Rolander sa, att Sörängarna kan en lita på. En gång köpte Sörängarn galoscher på krita, och han betalade nästa gång han kom till affären. ”En sån rejäl karl kan en lita på!”

Karl Rolander köpte djur av den gamle Karl i Lillängen. Karl kunde inte räkna. Han fick dåligt betalt för djuren och måste sedan köpa tillbaka delar av djuren för samma pris, som han fått för hela djuret. Rolander lurade också på Karl gammalt smör. Efter Karl lurade Rolander Åstrand istället, han tog också vad som helst.

Sonen Einar Rolander gick hos Sara i Backen, som var yngst av barnen till Karl i Backen.

När Rolander inte kunde sälja några dåliga eller gamla varor, sa han: "Det tar Verner i Lillängen". Också Åstrand tog gamla varor. Åstrand var inte känslig för något och hade en obärgerlig matlust. Vid Åstrands fanns en benstamp. Hit kördes mängder med ben med kvarvarande köttrester. De låg i stora högar hela sommaren ute i solvärmen i avvaktan på krossning, och det luktade förskräckligt där. Sista åren var Åstrand ladugårdskarl i Undevi. När det skulle göras rent på dass där, sa Gottfrid Tivell på Undevi: "Det gör nog Åstrand rent!".

Verner, son i Lillängen, var i affären och handlade korv av Rolander. Karl Rolander hängde då gamla korv-ringar runt armarna på honom, som han fick köpa trots att de inte var så färska. En gång köpte Verner apelsiner, som han tog med hem till sin mor. Modern förstod sig inte på apelsinerna, så hon lade dem högst upp i potatisgrytan, det blev ju inte lyckat! Verner hjälpte Rolander med jordbruket.

Karl Rolander var inte så renlig av sig. Han kissade utanför husknuten, sedan gick han in i affären och jobbade direkt. En gång var Märta Ahlsten där och skulle ha jäst. Han nöp jästen med händerna. Då sa Märta Ahlsten till min mamma Astrid Johansson, som också var där: "Såg du att han var våt om händerna?"

Bönderna slaktade under veckan, Karl Rolander tog emot köttet och körde det till Karlsborg på fredagar, där han sålde det. Karls son Einar hade lastbil och skjutsade honom till Karlsborg. Karl Rolander hade också eget slakteri i byggnaden strax norr om affären, som sedan blev Filadelfia. Där slaktade han djur, som han köpte av bönderna i Tiveden. En gång kom hälsovårdsnämnden till affären och frågade Karl Rolander, var han hade kylanläggningen för köttet. Då sa Karl: "Den är här!" och så visade han logen med spikar för köttupphängningen.

Strax innanför dörren i affären fanns mjölbingar och en tank med fotogen. När någon skulle ha fotogen pumpades den upp. De skvätte då fotogen från pumpen över mjölbingarna.

En gång hade Karl Rolander fått en stor leverans av levande hönor från Samfallet. Han bad då pojkarna att nacka dem i slakteriet. De ställde upp, men slängde de nackade hönorna upp i träden, så Rolander måste klättra upp där och hämta dem.

John Nilsson i Svanhult skulle en gång sälja ett fårskinn till Karl Rolander. Karl granskade fårskinnet noga och konstaterade sedan att det fåret hade nog inte fått tillräckligt med mat för skinnet var ju inte särskilt stort. John, som var rapp i mun, svarade då snabbt: ”Det är stort nog, det räckte bra runt magen på det fåret!” Tilläggas bör, att Karl Rolander var ganska tjock.

Efter Rolander tog Harald och Svea Blomqvist över affären i Svanhult. I början på 1950-talet hade de ännu någon ko och gris i ladugården. De byggde ut affären. Sedan köptes den av Mats Gustavsson från Lyrestad. Post till de flesta i Svanhult med omgivningar sorterades in i fack omedelbart norr om ytterdörren inne i den utbyggda delen. Posten kom hit i postväskor med bussen från Undenäs poststation. Nolgården hade en egen postväska, som avlämnades av bussen vid Nolgårdskorset, dvs där vägen går från landsvägen ned till Nolgården.

Vid Nolgårdskorset fanns tidigare också ett mjölkbord på sydvästra sidan av vägskälet. Här ställde Nolgården och Einars sina mjölkkrukor för avhämtning av mjölkbilen. Annars fanns ett mjölkbord i Svanhult bara nedanför Larssons, som också levererade mjölk till mejeriet.

När Mats Gustavsson slutade, köptes affären av Evert Andersson i Nolgården. Affärsverksamheten drevs vidare genom att Erlandsson i Tiveds affär hade öppet i Svanhult först varje vardag sedan några få dagar i veckan. Så småningom upphörde filialen helt och affären stängdes. Erlandsson fortsatte dock med utkörning av varor från Tiveds handel till Svanhult, Skeppshult m m någon dag varje vecka.

Filadelfiabyggnaden köptes långt senare av Robert Hartman.

Svanhults kvarn och såg

Nedtecknade berättelser av Karin Andersson i Svanhult 1995. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult.

Vid sågen bodde Henning Ahlsten med familj. De kom från början från Herrljunga-trakten, men flyttade till trakten, då de var intresserade av Hedlunds verksamhet. Familjen flyttade sedan till Åstrands.

Sonen Josef var gift med Märta, som var från Ykullen, Tived. De hade en son vid namn Lasse. Lasse var i sin tur gift med Karin, föreståndare på Unnebo (troligen).

Hennings Ahlstens hustru Ida var sjuksköterskeaktiv. Hon var säker med att lägga om sår etc, och hon gjorde också läkesalvor av grankåda, vax m m. Karin Andersson i Nolgården hade en morbror Adel i Sannerud, som ett par gånger blev botad av salvor, när han hade fått blodförgiftning.

Oskar Holmer i Undenäs och Gunnar Holmer i Skeppshult hade en mor, som hette Anna och också gjorde salvor. Anna var syster till doktor Malmberg i Finnerödja. Anna fick mycket salvor etc från sin bror och hon hjälpte också till att lägga om sår och ge medicin, salvor etc. Gunnar och Oskar Holmer hade många syskon.

Åstrands

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson, Svanhult, 1989-1995, och Stig Andersson, uppvuxen i Kopparhult, 2005. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult.

Åstrands hänförs idag delvis till Kopparhult i Tiveds socken, men ligger i direkt anslutning till Svanhults såg och bebyggelsen i Svanhult.

Här bodde i början på 1900-talet Henning Ahlsten med hustru Ida och barnen Filip och Adél. Familjen hade blivit hitlurad av predikanten Hedlund, eftersom fru Ahlsten var så bra på att tigga pengar. Sonen Filip förstod att de utnyttjades och tyckte det var dumt att gå i Hedlunds ledband.

Ahlstens bodde först i Brattlövs stora hus ovanför Svanhults såg, varifrån de flyttade till Åstrands. Sonen Filip Ahlsten var ett år äldre än Bertil, men gick ändå i samma klass. Filip och Bertil satt intill varandra i skolan. Filip var mycket duktig i skolan.

Ida Ahlsten var sjukvårdskunnig och gjorde salvor och plåster. Salvorna gjorde hon av bl a löv, som hon repade och hackade. John Nilsson sa att hon tog lövet för fåren och var värre än dem på att repa löv. Plåstren kallades Ahlstens-plåster.

Filip Ahlsten var mycket teknisk och byggde och mekade. Han och Bertil byggde radioapparater ihop, först kristallmottagare. De köpte delar, lindade tråd till spolar och monterade ihop. Senare byggde Filip och så småningom också Bertil rörmottagare. Från början bara ett rör, sedan två och tre rör. Ju fler rör, desto bättre mottagning. Många höll på den tiden på med att bygga radiomottagare, det var ju nytt då.

Första gången Bertil hörde på en högtalarradio, var i Havsmons skola. Annons hade varit i tidningen, om att man kunde komma dit och lyssna på radio. Det måste ha varit före 1930. Det kostade 50 öre att få lyssna. En stor radiotratt stod på katedern och det var fullt hus med åhörare där. Det hördes väldigt dåligt.

Ahlstens hade gjort en verkstad vid övre fallet vid Kvarndammen, troligen i en gammal kvarn eller såg. Längre ned fanns också en kvarn/såg. Den låg nära sjön, troligen vid nedre dammläget. Verkstaden var en hög byggnad på plintar. Den brann ner en blåsig natt. Bertil inkallades för att släcka. Undenäs brandkår var där, men hade svårt att få i gång vattenpumparna, så hela byggnaden brann ner. Filip Ahlsten dog ganska ung.

Efter Ahlsten kom Åstrand hit. Han var inte känslig för något och hade en obärgerlig matlust. Vid Åstrands fanns en benstamp. Hit kördes mängder med ben med kvarvarande köttrester. De låg i stora högar hela sommaren ute i solvärmen i avvaktan på krossning, och det luktade förskräckligt där. Sista åren var Åstrand ladugårdskarl i Undevi. När det skulle göras rent på dass där, sa Gottfrid Tivell på Undevi: "Det gör nog Åstrand rent!".

När gamle Karl i Lillängen var borta sålde Karl Rolander gammal mat till Åstrand istället. Han tog också vad som helst.

Kopparhults kvarn drevs av Johan från Kopparhult, som var mjölnare och eventuellt bodde i Åstrands. Johan var morbror till Karl-Erik i Kopparhult. Johan flyttade sedan härifrån till Granvik, där han blev bonde. Dessförinnan bodde Åstrands här. I Kopparhults eller Svanhults såg sågades virke, som sedan användes färskt för tillverkning av båtar i Kopparhult. De såldes sedan till Karlsborg. Varvet i Karlsborg har sitt ursprung i båttillverkningen i Kopparhult. (Stig Andersson, muntligt)

Isaka

Nedtecknad uppgift lämnad av Arne Larsson i Svanhult och nedtecknad av Rune Johansson från Svanhult.

Vid Friskelstorp låg ett ställe, som kallades Isaka. Det låg högt utmed vägen ned mot Åtorpsvägen.

Åsa (Friskelstorp)

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson, Svanhult 1994-1995. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult.

Åsa eller Friskelstorp var ett torp under Granvik.

I Åsa (Friskelstorp) bodde Gustaf Adolf Boström med familj. Hustrun hette Jenny. De hade djur. Familjen var i Örebro en period, flyttade senare till Sannerud, där de bodde inneboende i ett rum. Gustaf Adolf var ölutkörare, körde öl med hästskjuts. De var mycket fattiga och folk skramlade till dem. Gustaf Adolf söp upp pengarna. Särskilt gamla fru Boström ville vara fin av sig. De hade en ringklocka, som de använde för att kalla på sin jungfru.

Gustav och Jennys son Kalle Boström, sedermera handlare i Brotorp, var uppväxt vid Åsa. Han var en av de första i trakten, som hade bil. Vägen till Åsa förbättrades därför. Vägarna till Åsa gick från Åtorpsvägen, dels nedför brant backe ut mot Granviksvägshållet, dels mot bron vid Nolåsa. Kalle var lik sin far. Kalle blev senare handlare, den siste handlaren i Brotorp, där han bedrev handel långt in på 1950-talet.

Gustaf och hustrun Jenny bodde på sin ålderdom också i Brotorp. Jenny levde nog längre än Gustaf. Kalle Boströms äldsta dotter hette Karin. Boströms var släkt med Ludvig i Sannerud, som liksom Boströms bodde på första (sydligaste) stället där. Ludvig var gift med en av flera systrar i Perstorp.

Nedanför Friskelstorp mot Frisjön till bodde Anders Lom och hans fru Augusta. Anders Lom var halvbror med Otto Lom i Svanhult. Augusta kallades Spå-Augusta. Hon skaffade Ellen åt Sör-Alfred, dvs båtbyggaren Alfred Andersson i Svanhult.

Anders Lom fiskade mycket på Unden. Han metade mycket och fick en del fisk. Han var en snäll gubbe. När han gick hem från sjön med fisken i kassar, hälsade han ofta på vid Solbacken. Han lämnade en del fisk och fick kaffe, ibland mat i gengäld. Ibland var Anders Lom hela dagar i Solbacken.

Spå-Augusta gick långa vägar ända neråt Vikaskogarna. Hon var inte renlig och luktade därför mycket, lukten satt kvar länge efter henne. Hon spådde ibland. För det mesta spådde hon bra, ingen våga säga emot och folk trodde på henne. När hon spådde fick hon lite här och var, särskilt om spådomarna var bra.

När Bertil fick tandvärk måste han lyda sin mamma och gå till Anders Lom och Spå-Augusta. Spå-Augusta satte då iglar i hans mun för att bota tandvärken. Det värkte ännu mer på hemvägen efter behandlingen!

Nedanför Friskelstorp nära vägen mot Åtorp låg Nedre Liden. Här fanns en lönnkrog enligt muntliga uppgifter från Arne Larsson. Resterna efter huset förstördes i samband med att Åtorpsvägen rätades och en vändplan anlades på platsen.

Nordåsa

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson i Svanhult 1990-1993. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult.

Källa: Bertil Johansson 1990 och 93-03-06 Karin Andersson

Nordåsa eller Nolåsa var ett torp under Granvik. Huset bestod av ett kök, farstu och stort rum på gaveln mot Åtorp till. Den gamla vägen Friskelstorp till Källefall gick utmed den andra gaveln med ingång och kök. Ladugården låg närmare Källefall. I ladugården fanns loge/lada och vedbod - allt i en byggnad med vedboden på gaveln mot den gamla vägen. En bit bortom den andra gaveln låg ett grishus. Mittemot ladugården gick avtagsvägen mot Åtorp. Stora åkrar samt hagar fanns norr-, öster- och västerut ända bort mot Källefall. I huset fanns ingen spis, utan grytorna ställdes på trebenta stöd med ringar. Vid ån fanns källaren och tvättstugan. Ån var på den tiden inte alls nedsprängd som idag. Dricksvatten togs i ån, det var inte kallt på sommaren.

I Nordåsa bodde de båda syskonen Sven August och Anna Lovisa, syskon till Bertil Johansson mor. De kallades August i Smen’s och Lovisa. Bertils mor var liksom syskonen född i Nolåsa. När Bertil var liten, var han mycket där hos sin moster och morbror. Bertils mor hjälpte dem mycket, då mostern inte orkade så mycket.

August gjorde dagsverken åt Granvik i form av skogsarbete och körning. Dessutom tillverkade han korgar och brukade torpets marker.

Bertils minne av moster och morbror är att de var goda, uppriktigt tänkande människor med kristen livssyn. August läste troligen bibel dagligen. Med sitt korgarbete fick han vara i köket. Det användes ej som kök mer än bakugnen, men någon kokspis fanns heller ej där, men det gick bredvid bakugnen, så August kunde värma enkäppar där för att sedan klyva dem till tjänliga spröt.

När Bertil och hans mor hjälpte dem, fick de med sig mjölk. August och Lovisa hade 3 kor för det mesta, och de var så snälla och godsinta. Bertil minns att han tyckte så mycket om det bröd, som var av sammalet råg, som Lovisa bakade i den bakugn som fanns i köket. Bertil satt ofta vid spisen hos Lovisa. Hon satt alltid vid spisen. Hon hade en schal om midjan. Troligen var det för att hålla sig varm, då det var kyligt och dragigt i rummet vintertid. August var uppe och elda på nätterna i den öppna spisen, för ved hade de ju gott om. Det skaffade August hem så länge han orka med.

Vatten fick de hämta i ån. Den var ju ej så djup då, så det gick ju lätt att ta då. Vid ån fanns ett litet brygghus. Där tvättade Bertils mor Albertina åt familjen i Solbacken samt till Lovisa och August. Det lakades jämt, det fanns såar och andra baljor. De tvättade inte så ofta på den tiden, utan det blev s k stortvätt då.

Min far Bertil kommer ihåg att i denna å var ett litet badställe, där det var lite sand och ingen sten. Där brukade han bada ibland som barn, men så en gång kom en orm, som var vit simmande i ån. Han satt som tur var på land då, men gick genast hem och ville inte bada mer där.

Den här ån blev senare upprensad, så den blev djupare, som den är nu. Bertil minns att det arbetet utförde Karl och Verner i Lillänga. Det var nog inget trevligt jobb och några hjälpmedel fanns ju inte att få. Ock så fick de stå i vatten hela dagarna.

Bertil hjälpte August, då han blev krasslig och ej kunde gå med sina korgar. Det var på vintern med väldigt bra väglag. Bertil tog en spark, som vi hade. Han tror att han hade 5 djupa och 5 gödselsåll (grunda) och for ända till Svanvik. En del var tingade och övriga sålde han, men samtidigt tingade de flera, så Bertil var tvungen att göra en resa till. Bertil tjänade 20 kr för båda resorna. Det var mycket pengar, tyckte han, och August var nöjd också, han fick 25 kr.

Ett minne Bertil har av Lovisa, var när hon satt vid den öppna spisen. Hon satt där mycket, det kanske var dragigt i rummet. För övrigt hade hon en schal om livet jämt, när hon satt där. Lovisa stekte sill på en tång på glöden. Det tyckte Bertil var så gott. När hon rådde med det, bakade hon även i bakugnen i köket. Det var av sammalet mjöl och kakorna blev mörka. Något godare kunde man inte tänka sig.

Mellan Nolåsa och Källefall fanns under Augusts fars och Augusts tid fina ängar, som slogs noga. Bertils mor Albertina i Solbacken, Svanhult var ofta med och räfsade hö där. Augusts far hade oxe, i början också August. August körde med oxen ned till Granvik med virke till sågen och masugnen, resan tog en dag fram och tillbaka. När August inte hade någon oxe bar han in höet från ängarna. Nolåsa var på den tiden en fin gård, större än både Åtorp och Friskelstorp. Augusts far var duktig och började bruka Nolåsa. Han hade mycket djur där. Eventuellt bodde han dessförinnan i Svanhult.

Bertil kommer ihåg när August slagtröska på logen. Det var en bra ladugård då, som senare rivits. August hade 2-3 kor, som han skötte själv. De var så feta, han fodrade dem väl. Han var så rädd om djur. Senare fick vi i Solbacken köpa en av korna, som vi sedan hade i många år. Bertils mamma hjälpte dem mycket, för Lovisa var inte så stark, men hon hade så snyggt i stugan.

När sedan August blev ensam, så flyttade han in med sina korgar så köket blev inte använt. Sista åren av sin levnad blev han inte så frisk. Bertil fick då hugga enekäppar. Bertil minns att han fått löfte hos Nilssons att hugga där, så han var där flera gånger. En del av de huggna käpparna kanske inte blev godkända, men morbror August sa aldrig något. Bertil satt många gånger och såg hur fenomenalt August kunde klyva en käpp till många spröt. Sedan hade han en bänk, där han kunde sätta fast spröten och släta till dem med en bandkniv.

Bertil minns att August kom på söndagar till Solbacken, Svanhult för att lyssna på radion där. Han kom tidigt för att höra på högmässan. Bertil hade gjort i ordning en högtalare, tidigare bara kristallmottagare med lurar. August sa då: "Det blir å göra sej i ordning å lyssna". För att kunna lyssna hade Bertil satt upp en stor antenn mellan stora stänger. Första tiden skedde utsändningen över Kråk, men mottagningen var då väldigt dålig. Sedan flyttade utsändningen till Motala, och då blev det bättre mottagning.

August brevväxlade med en dam, som sedan gifte sig med Pelle i Vasses vid Uggletorp. Några brev, som August fått från henne, finns ännu kvar.

Så kom dagen när olyckan skedde. August skulle gå upp och se till värmen i spisen. Han fick någon yrsel och ramlade på något sätt in i spisen och brände sig illa, men försökte ta sig till sängen. Beda i Spjuta var snäll och såg till August i Nolåsa. Det var Beda, som kallade efter hjälp, när August hade bränt sig. Han hade varit lite krasslig före detta. Så hon kom med bud. Vi kontaktade Gottfrid Tivell i Undevi. Han hade ju bil, så vi fick hämta August och köra honom till Karlsborgs sjukhus. Det första de ville var att bada honom, vilket vi satte oss emot. Sedan blev han död dagen därpå. Einar Rolander hade lastbil och följde med och hämta kistan, som vi ställde in i vedboden i Solbacken, Svanhult, där den stog till begravningen.

Sedan följde utredning av boet. Bertil kommer ihåg att han strax efter dödsfallet kallade på Beda. De gick tillsammans igenom Augusts tillhörigheter, så inget skulle komma undan. Det kunde Beda då också intyga vid en eventuell aktion, arvsskifte och bouppteckning. Gottfrid skötte om alltsammans. Aktionen och arvsskiftet (efter honom) gick inte till så mycket.

Åtorp (Spjuta)

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson i Svanhult samt egna minnen. Nedtecknat av Rune Johansson från Svanhult.

Åtorp kallades förr allmänt för Spjuta. Det var ett torp under Granvik. Här bodde Karl i Spjuta och Beda. Karl var kommen från Mobäcken mellan Högelid och Undenäs. Beda var snäll och såg till August i Nolåsa. Det var Beda, som kallade efter hjälp, när August hade bränt sig.

Karl arbetade i skogen med avverkning, flottning och körning åt Granvik. De brukade också torpet och hade några kor. Einar Rolander körde med häst dit några gånger per vecka och hämtade mjölk, som han sedan levererade tillsammans med sin egen mjölk till mejeriet.

Åtorp ägs nu av Göran Hartman. Det brann till stor del ner och ett nytt hus byggdes på platsen.

Lillängen

Nedtecknade berättelser av min far Bertil Johansson och Karin Andersson i Svanhult. Nedtecknat och kommenterat av Rune Johansson från Svanhult 1994-1995.

Lillängen var ett torp under Granvik. De som bodde där arbetade åt Domänverket i skogen med avverkning, körning, vägbyggnationer etc.

I Lillängen bodde Karl Andersson. Hos honom bodde Augusta Sofia. Hon svor och var till utseendet mörk och svart, närmast sydländsk. Augusta Sofia var också benig, lång och mager, medan Karl var tjock som en prost. De var inte gifta, men Verner var troligen deras gemensamma barn.

Karls och Augustas son Verner var i affären och handlade korv av Karl Rolander. Karl Rolander hängde då gamla korv-ringar runt armarna på honom, som han fick köpa trots att de inte var så färska. En gång köpte Verner apelsiner, som han tog med hem till sin mor. Augusta förstod sig inte på apelsinerna, så hon lade dem högst upp i potatisgrytan, det blev ju inte lyckat! Verner hjälpte Carl Rolander med jordbruket. Verner flyttade sedan till Ösjö, till Amerika-töserna ett tag.

Verner jobbade mest i skogen och fick slita ont. Jag minns honom som en kutryggig gammal, kraftig gubbe på cykel och med stor brun väst. Då jag var barn på 1950-talet, cyklade han ofta förbi i Svanhult på väg till och från arbetet i skogen.

Augusta var kommen från Amerika vid Trehörningen. Den gamle Karl i Lillängen var kommen från Spåndalen och var släkt med min farfar. Han var nästan den enda släkt min farfar hade. Han tog verktyg, som skogsarbetare ställt kvar i skogen.

Karl Rolander köpte djur av gamle Karl i Lillängen. Karl kunde inte räkna, han fick dåligt betalt för djuren och måste sedan köpa tillbaka delar av djuren för samma pris, som han fått för hela djuret. Rolander lurade också på Karl gammalt smör.

Karl med familj blev uppsagd och vräktes från Lillängen en regnig höst. Det påstods att han hade avverkat något träd fel. Själv menade han att det handlade om att klara ett vindfälle. Familjen fick då bo under ett träd ute i skogen nära Lillängen. Där lagade de maten och sov. Barnavårdsnämnden tog upp fallet. Frans Tivell i Undevi hjälpte dem sedan, så att de fick flytta in och bo i Björkelund. Artiklar om händelsen finns i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Efter Karls flytt gasades huset. Därefter var Bertil där och städade huset. I köket var panel. När Bertil sopade panelen, rasade mängder med döda vägglöss ner.

Efter Karl kom Gunnar med familj till Lillängen. De var yngre och bodde där några år. De flyttade in där innan huset var färdigreparerat. Bertil var där och reparerade och målade efter Karl. Då hade redan Gunnar flyttat in. Där var massor med vägglöss i väggarna. Gunnar sågade vid Granvik. Han hade fru och en pojke.

Efter Gunnar kom Karl Andersson i Ängkärr, Tived till Lillängen. Han var bror till Ivar, som bodde kvar i Ängkärr. Ivar var väldigt bra att ha att göra med. Karl d y i Lillängen var väldigt sparsam. Bröderna hade olika sätt. De hade också några systrar. Deras far hette också Karl.

Karl d y i Lillängen var gift med Ingrid och de hade en dotter Monika. Ingrid kom från Spåndalen. Ingrid, född i början på 1900-talet, kunde berätta att i hennes barndom fanns det fortfarande någon gammal person i Spåndalen, som kunde tala finska! Språket hade alltså levt kvar i Spåndalen i flera generationer under ett par hundra år!

En gång började det brinna i deras bostadshus i Lillängen. De saknade då ännu telefon, så en av dem måste cykla till affären och ringa efter brandkår. Det tog ju tid och en stor del av huset brann därför ner. Det byggdes upp igen. Deras dotter Monika med familj äger huset idag.

Markerna runt Lillängen hålls nu öppna av Krister Larsson i Svanhult.

Övrigt

Mycket bark kördes förr över Vättern till Vadstena. Barken användes för skinnberedning.

Ranes är det gamla namnet på Källefall. Före skomakaren Karl i Källefall bodde Anund här med fru. Han kallades ofta för Rane. Han snickrade en del och hade någon ko. Han var korpral och anlitades för läs- och skrivarbeten, eftersom han hade fått lära sig en del i sin soldatutbildning. Han var liksom vissa andra soldater betrodd och hjälpte därför till med bl a auktioner och bouppteckningar. Anund var ganska talför och skämtsam.

Anund skötte missionshuset i Vägen och var en mycket aktiv missionsförbundare, som svarade för möten m m i missionshuset. Där spelade de grammofonskivor för att underlätta sången. Anund var grammofonskötare. De spelade och sjöng sånger ur sångboken Hultmans sånger. Några pojkar ändrade hastigheten på grammofonen, så den gick för fort med pipig och snabb sång som följd. Anund hade svårt att förstå sig på grammofonen, så den spelade oftast för fort även i fortsättningen. Han trodde att Hultmans sånger lät så.

I Skagen eller Lindberga fanns en annan knekt, som var stor i mun och retade Anund. Enligt ett talesätt i bygden hade Anund skämtsamt sagt om den andre knekten, att han var så bred i käften, att om Din trut suttit på min gris, vûla ja inte te å äta den!

Harald Persson i Skeppshults far hette Elias Persson. Han hade en bror, som hette Friden. Friden bodde i ett rum i Perssons. Han skötte gården, medan Elias mest stod för "pappren". Friden var lite egen. Han tyckte om Sara i Mostuga. Saras bror hette Ture. En gång klädde Friden av sig och kom gående på vägen förbi Ture i Mostugas vedbod. Ture hade tatt några gamla träd som ved på kronans mark. När han på avstånd såg en gulblek person på vägen sa han: "Nu kommer kronjägarn". Kronjägarna hade på den tiden gula kläder. Ture blev då så rädd, att han inte kom sig för något, när det visade sig att det inte var kronjägarn utan en naken Friden. Ture bara konstaterade:"Det är ju Friden i Skeppshult!" Fruntimmren i Mostuga fick ta hand om Friden och ta honom till skolan i Havsmon, där de klädde honom. Friden blev aldrig bra, utan togs in på anstalt.

Anteckningar nedskrivna av Rune Johansson, uppväxt i Solbacken, Svanhult