Anteckningar gjorda av Målar-Bertil Johansson

Familjen under barndomen

Först vill jag skriva en del om mina föräldrar, deras härkomst m m. Min mor var uppväxt i Nordåsa i Tived. De var sex barn och mamma var yngst. Pappa var uppväxt i Masåna, ej långt från Holmgillret. Jag kommer ihåg att han brukade tala om att han vallade får där, var sedan och arbeta när Muginot i Sätra, farfar till Nils Muginot, vilken senare jag kände, men sen avliden. Han lärde hos denne i målarlära. Nils Mugenot var en väldigt duktig yrkesman och mycket kunnig i dylika ämnen. Detta märktes sedan i min fars arbete.

Vid denna tid bodde far och familjen på ett ställe i Havsmon med benämningen Fallet. Om de ägde det eller ej är en fråga, som jag inte kan svara på. Där blev mina syskon födda. Familjen flyttade sedan till Lakenäs i Ransbergs socken 1907, och där kom jag till världen, 7 år efter min syster. Där blev jag döpt. Min Fadder kalla de Källemôssa Vipp, och det namnet fick jag många gånger höra, då de skoja med mig.

Jag kommer inte ihåg så mycket ifrån den tiden mer än att de tala om att det inte fanns något arbete där heller. Mina föräldrar var ej länge där. Det var väldigt dåliga tider, så det var svårt för mina föräldrar att klara sig där. Far tala om att han drog en kärra och hade en sorts handel. Han täljde fåglar, som han målade och sålde. Min morbror i Nordåsa hade en som han fått av far. Den var så naturlig, men den kom bort senare. De kunde inte vara så länge där i Ransberg utan flyttade till Svanhult i slutet av år 1907. Min far hade målat av stugan i Lakenäs. Målningen hade vi i Svanhult.De köpte stugan i Svanhult. Priset var kr 500 och stugan var nog i väldigt dåligt skick, när far börja att göra den i ordning. Men först behövdes pengar. Han börja så småningom att måla i stugorna, men det var ont om pengar, så förtjänsten blev nog inte så stor.

För min egen del var ju uppväxttiden kanske en del problem. Det var ju min mor, som jag fick vara tillsammans med. Om somrarna fick jag gå med till skogen och plocka bär, kanske inte så mycket. Mamma kunde inte lämna mig ensam hemma. Min far var ju inte hemma så mycket. Jag minns att jag satt i skogen och byggde hus med pinnar, och djur var ju kottar. De bär mor plocka, fick hon lägga till hushållskassan, som för övrigt blev ganska skral. Det som hjälpte upp den var att mor och jag ofta var till mors syskon August och Lovisa i Nordåsa och hjälpte till med skörd m m.

Om somrarna under skoltiden fick jag följa med mor och plocka bär samt vara med vid potatisupptagning m m. Mamma var mycket när Elias Persson. Det var tvätt och arbete på åker och äng m m. När jag gick i småskolan fick jag stanna när Perssons tills mamma gick hem. Jag fick då leka med barnen där. Det blev nog långa dagar då för mor fick ju hålla på till sent på kvällen. Det blev nog inte så mycket i betalning, hon kanske fick en del i naturprodukter.

Vägen förbi Svanhult byggdes om 1922. Två bröder vid namn Anton och Gustav från Lindhult byggde vägsträckan förbi Alfreds under året. De byggde för hand, körde jord och sten med en kärra, sprängde etc själva på den aktuella sträckan. De båda bröderna bodde hemma i Svanhult under det år, då de byggde den aktuella vägsträckan förbi Alfreds. Anton fick då Eskils första kamera (en lådkamera). Anton fotograferade sedan väldigt mycket i bygden. Andra personer byggde om andra vägsträckor. Åberg byggde vägen förbi Solbacken och också en del andra vägsträckor mot Undenäs, vilka byggdes andra år. Vägsträckan nedtill vid Alfreds byggdes av Krokarna från Granvik. Anton och Emil hade maten hemma när mamma, så det var nog jobbigt för henne då, men det blev alltid någon krona då.

Min far minns jag inte så mycket av förrän jag börja i skolan. Hade jag något ledigt fick jag följa med till skogen på vintern, när det var snö. Vi hade en kälke och den lassa vi på torrved, som vi fick taga i Domänverkets skog. Det tyckte jag var roligt. Utför backar gick det fort, men så tog det emot uppför. Senare köpte han ved på rot, som våra grannar körde hem. De första åren var far med å såga veden, men när jag var lite äldre fick jag övertaga vedhuggningen. Min far var ju tvungen att försöka skaffa något arbete, fast det fanns lite att tillgå och för övrigt dåligt betalt.

Jag skall nu göra en bild av min ende broder, som var 9 år äldre än jag. För honom bar jag stor respekt. Tyckte han var dugtig i allt han företog sig. Han var mycket snäll mot mig. Det första jag kommer ihåg, det var vinter med snö. Han tyckte nog jag skulle hava ett par skidor. Det var en björk vid brunnen, som han såga ner. Det var en liten krök, som det blev ett litet ämne, som han såga av, kanske en 80cm ungefär, som han sedan klöv så det blev 2st, som han yxade till, andra verktyg än yxa fanns inte. Jag var så glad, när jag fick dem, man hade inte stora fordringar. En annan gång hade han köpt en leksaksmotorcykel. Mor sa att jag skulle titta på skänken i rummet. Jag blev så glad, det hade jag önskat.

Eskil jobba första tiden på Amutionsfabriken i Karlsborg. Då kom han hem på helgerna. Då gick han ofta till Ejnar och Hugo Rolander och satt då där på frontrummet, som Karin nu har till kök, och där spelade de dragspel. Eskil spela också. Ejnar och Eskil ritade också, vilket de var duktiga på. Ejnar rita av kunder, så man kunde känna igen dem, men det gjorde han i smyg förstås. Eskil börja sedan i Skövde på Karlssons Mek verkstad å kom inte hem så ofta sedan. Han skaffa sig kvinnlig bekantskap å kom sedan hem. Dagmar hette hon, ock det var frid och fröjd. Ofta var Edit med, jobba då på fabriken i Karlsborg. Hon var ju bra då och trevlig på många sätt. Edit och Eskil kom bra överens.

Men lyckan består inte för all tid. Först exsera Eskil på trängen i Örebro och sedan så kom han till Skövde och blev sjuk och sökte doktor Froste. Och jag kommer ihåg att när han kom hem, det var vid Jultiden å det var mycket kallt, så vi satt vid spisen, o då tala han om att det gått för långt. Det var en växter i magen, det var svåra slag för mamma. Men de försökte då att skicka honom till Serafimen i Stockholm, å där var han under Heljerna och fick sedan åka hem med besked, att han fick åka tillbaka om en månad.

Här en särskild uppgift om min uppväxt. När jag var en 11-12 år ville min mor att jag skulle gå i Söndagsskolan. Jag fick då följa med min granne, som var söndagslärare. Vi fick gå några kilometer till ett Missionshus vid Vägen. Läraren hade en son också, som var i samma ålder som jag, vi hade sällskap. Där var det för övrigt flera barn, det var på den tiden mera bebott i gårdarna. Denna Söndagslärare som det handlar mycket om var en mycket troende person. Man hörde aldrig att han talade om andra i sitt tal, han gick sin egen väg, men han var respekterad av alla i byn för att vara en god människa. När så Eskil kom hem från Stockholm blev han så dålig. Han låg i en soffa i stora rummet. Tumören växte, så han kunde inte äta fast mat den senare tiden, utan mamma fick koka tunna soppor och välling, och till slut fick hon nästan mata honom med det, så det blev ganska arbetsamt för henne. Hon hade nyss haft Spanska sjukan samt Lunginflammation, så hon var ju inte så stark efter det doktorn var ju kallad. Men det var ju inget att göra. Det var här som söndagsläraren kom in i bilden. Han kom varje dag och satt vid bädden och läste ur bibeln. Eskil väntade på honom varje dag och blev så glad när han kom. Det vilade något tryggt över honom då. Eskil ville lämna denna jorden, då han hade värk och inte gick att bota. Jag kommer ihåg att Ejnar Rolander kom till Eskil, när han tog avsked sista gången. Han grät, när han tog avsked. När Eskil dog, kom far upp på det lilla rummet, där jag låg och tala om att min bror var död.

Mor och far hade fått vaka vid bädden, där Eskil låg. Kommer ihåg att det var vinter och vägarna var glashala, så de som skulle till begravningen hade svårt att köra med sina hästar. Men allt gick lyckligt. Två år senare gick min mor bort. Det var mera på sommaren. Hon hade inte blivit återställd efter sen Eskil gick bort.

Några år efter mors död flyttade far från Svanhult. Han bodde först i ett rum i Havsmon (Gustavssons hus). I det lilla rummet där hade det tidigare varit en affär, som sedan flyttades därifrån till Mon. Oskar Karlsson börja sin affär i det rummet. Affären i Mostugan var kvar till cirka 1917. Jag minns att vi skolbarn i Havsmon gick dit och köpte karameller för 5 och 2 öre, om vi hade några.

Oskar Karlsson öppnade sedan affären i Mon. Hans dotter hette Astrid och bodde senare i Undenäs. Hon gifte sig sedan med Björklund, som sedan omkom i en grävolycka i Undenäs på 50-talet, tror jag. Sara bodde hos henne i Undenäs på ålderdomen. Oskar Karlsson var kommen från Pusses, som ligger mellan Granviksvägen och Önsbolet. Oskar var född där och hade två bröder - Karl och Henning. Henning bodde i Skeppshult (Lilla Skeppshult = Burka). Min syster Gunhild bodde hos Henning där i Skeppshult ett år. Jag lånade en oxe av Henning en gång och körde två lass med auktionsgrejor från Fallet till Svanhult efter fars död.

Far köpte sedan Fallet i Havsmon och flyttade dit. Sara flyttade också till Fallet. Sara var säker och lagade bra med mat. Far fick sedan mer jobb. I Svanhult bodde då åtminstone tidvis min syster Gunhild. Saras bror var lite arg över att far tagit Sara ifrån dem.

Mor var sträng och starkt religiös. Hon ville inte att far skulle festa. Sara däremot sa inget om festande och förmanade aldrig far. Far hade nog kontakter med Sara redan när han bodde i Fallet första gången. Mor och Sara jobbade ofta ihop med tvätt, potatisupplockning etc hos Perssons i Skeppshult, men de drog jämnt trots att förhållandet var känt.

Skolan

Jag gick i Skeppshults skola de första 3 åren. Vi fick ändring av examen från vinter till sommar och där fick vi gå en termin extra. Lärarinnan hette Fröken Sjöö. Hon var sträng, så vi fick lära oss mycket. Det hade vi mycket nytta av senare. Hon var ofta hemma när mamma. Hon tyckte mycket om henne. Hon var ofta tillsammans med Edit också. Jag minns att det inte fanns någon plats att leka på, så vi var ute på landsvägen ibland. Det kom ju knappast några bilar då.

Sedan kom jag till Havsmon. Där var en äldre lärarinna, som hette Skoglund. Ett år gick jag för Fru Eda Carlsson. Jag kommer ihåg att hennes största son hade hon med sig i skolan. Han satt när oss i bänkarna, så det blev lite dåligt med undervisningen. När vi börja i Havsmon blevo vi flera barn, då en del av barnen hade gått i Småskolan i Höghult. Det var varannanläsning i Havsmon. Städerska där i skolan var Sara Johnasson, vilken jag nämner senare.

Nordåsa

I Nordåsa bodde min morbror August och min moster Lovisa. Mitt minne av moster och morbror är att de var goda, uppriktigt tänkande människor med kristen livssyn. Morbror läste bibel tror jag dagligen. Med sitt korgarbete fick han vara i köket. Det användes ej som kök mer än bakugnen, men någon kokspis fanns heller ej där, men det gick bredvid bakugnen så morbror kunde värma enkäppar där för att sedan kluva dem till tjänliga spröt.

När mor och jag hjälpte dem, fick vi med oss mjölk. De hade 3 kor för det mesta, och de var så snälla och godsinnta. Jag minns att jag tyckte så mycket om det bröd, som var av sammalet råg, som Lovisa baka i den bakugn som fanns i köket. Jag satt ofta vid spisen när Lovisa. Hon satt alltid vid spisen. Hon hade minns jag en schal om midjan. Det var ju nog inte så varmt i rummet vintertid, tror jag. August var uppe och elda på nätterna i den öppna spisen, för ved hade de ju gott om. Det skaffa August hem så länge han orka med. Vatten fick de hämta i ån. Den var ju ej så djup då, så det gick ju lätt att taga då. Vid ån fanns ett litet brygghus. Där tvätta Mor åt oss samt till Lovisa o August. Det lakades jämt, det fanns såar och andra baljor. De tvätta inte så ofta på den tiden, utan det blev s k stortvätt då.

Kommer ihåg att i denna å var ett litet badställe, där det var lite sand och ingen sten. Där bruka jag bada ibland, men så en gång kom en orm, som var vit simmande i ån. Jag satt som tur var sittande på land då, men jag gick genast hem och där ville jag inte bada mer. Den här ån blev senare upprensad, så den blev djupare som den är nu. Jag minns att det arbetet utförde Karl och Verner i Lillänga. Det var nog inget trevligt jobb och några hjälpmedel fanns ju ej att få. Ock så fick de stå i vatten hela dagarna.

Jag minns, då August blev krasslig och ej kunde gå med sina korgar, så jag hjälpte honom. Det var på vintern med väldigt bra väglag. Jag tog en spark, som vi hade. Jag tror att jag hade 5 djupa och 5 gödselsåll (grunda) och for ända till Svanvik. En del var tingade och övriga sålde jag, men samtidigt tingade de flera, så jag var tvungen att göra en resa till. Tjäna gjorde jag med Kr 20 för båda resorna. Det var mycket pengar, tyckte jag, och August var nöjd också, han fick 25 kr. Aktsjonen och arvsskiftet (efter honom) gick inte till så mycket.

Ett minne jag har av Lovisa, var när hon satt vid den öppna spisen. Hon satt där mycket, det kanske var dragigt i rummet. För övrigt hade hon en schal om livet jämt, när hon satt där. Lovisa stekte sill på en tång på glöden. Det tyckte jag var så gott. När hon rådde med det, baka hon även i bakugnen i köket. Det var av sammalet mjöl och kakorna blev mörka. Något godare kunde man inte tänka sig. Ja, det var en del från Nordåsa, idel ljusa minnen för mig. Jag kommer ihåg när August slagtröska på logen. Det var en bra ladugård då, som senare rivits. Han hade 2-3 kor, som han skötte själv. De var så feta, han fodra dem väl. Han var så rädd om djur. Senare fick vi köpa en av korna, som vi sedan hade i många år. Mamma hjälpte dem mycket, för Lovisa var inte så stark, men hon hade så snyggt i stugan.

När sedan August blev ensam, så flyttade han in med sina korgar så köket blev inte använt. Sista åren av sin levnad blev han inte så frisk. Jag fick då hugga enekäppar. Jag minns att han fått löfte när Nilsson att hugga där, så jag var där flera gånger. Jag minns att en del av mina käppar kanske inte blev godkända, men morbror sa aldrig något. Jag satt många gånger och såg hur fenomenalt August kunde kluva en käpp till många spröt. Sedan hade han en bänk, där han kunde sätta fast spröten och släta till dem med en bandkniv.

Så kom dagen när olyckan skedde att han skulle gå upp och se till värmen i spisen. Han fick nån yrsel och ramla på något sätt in i spisen och brände sig illa, men försökt ta sig till sängen. Grannkvinnan Beda bruka titta till honom ibland. Han hade varit lite krasslig före detta. Så hon kom med bud. Vi kontakta Gottfrid Tivell, som hade bil så vi fick hämta August och köra honom till Karlsborgs sjukhus. Det första de ville var att bada honom, vilket vi satte oss emot. Sedan blev han död dagen därpå. Einar Rolander hade lastbil och följde med och hämta kistan, som vi ställde in i vedboden i Svanhult, där den stog till begravningen. Sedan följde utredning av boet. Jag kommer ihåg att strax efter dödsfallet kallade jag på Beda, så vi gick igenom hans tillhörigheter så inget skulle komma undan intyga Beda också vid en eventuell aktion, arvsskifte och bouppteckning. Gottfrid skötte om alltsammans.

Radions intåg

Jag minns att August kom på söndagar till Svanhult för att lyssna på radion där. Han kom tidigt för att höra på högmässan. Jag hade gjort i ordning en högtalare, tidigare bara kristallmottagare med lurar. August sa då:"Det blir å göra sej i ordning å lyssna". För att kunna lyssna hade jag satt upp en stor antenn mellan stora stänger. Första tiden skedde utsändningen över Kråk, men mottagningen var då väldigt dålig. Sedan flyttade utsändningen till Motala, och då blev det bättre mottagning.

Filip Ahlsten var säker och mekanisk. Han och jag byggde radioapparater ihop, först kristallmottagare. Vi köpte delar, lindade tråd till spolar och monterade ihop. Senare byggde Filip och så småningom också jag även rörmottagare. Från början bara ett rör, sedan två och tre rör. Ju fler rör, desto bättre mottagning. Många höll på den tiden på med att bygga radiomottagare, det var ju nytt då.

Första gången jag hörde på en högtalarradio, var i Havsmons skola. Annons hade varit i tidningen, om att man kunde komma dit och lyssna på radio. Det måste ha varit före 1930. Det kostade 50 öre att få lyssna. En stor radiotratt stod på katedern och det var fullt hus med åhörare där. Det hördes väldigt dåligt.

Arbetstiden

Året 1924 börja jag som målarlärling när Jonsson och Östman målarfirma i Hjo. Jag hade 25 kr i veckan å 55 tim arbetstid (i veckan). Fick då hyra ett litet rum för 25 kr i månaden, och maten fick jag när en tant, som hade en servering för div arbetare. Den kosta 2 kr per dag. Hon tyckte jag hade så lite betalt, så hon tog inte mer än 12 kr i veckan. Jag jobba mycket i den så kallade Badparken, där jag fick måla badkar, som var i bruk då (av gjutjärn, tunga, lackfärgades invändigt).

När jag varit en tid, så bytte jag rum, som var mycket bättre än det förra. Då träffade jag en kamrat där, som hette Georg Vallberg. Han övertala mig att följa med till Malmslätt, där dom annonserade efter målare. Han tyckte jag hade för dåligt betalt i Hjo. Denne Vallberg var ju fullt utbildad. Han var ju väldigt duktig. Han mena nog att det skulle gå bra för mig, och det gick ju ganska bra. Jag fick ju 85 öre per timma, och arbetstiden var 10 tim/dag. Vi fick äta när en av målarmästarna. Ekholm hette han. Jag erindrar mig en sak när Ekholm. De hade så väldigt, köket var målat i vit lackfärg, som var så blank. Tyckte då det var lyx. Första gången man fick lära sig att äta med kniv och gaffel.Vi fick smörgåsar med oss på morron, för vi var ju i arbete hela dagen. Vi fick sitta och äta smörgåsarna på arbetsplatsen. Vi kunde vara långt borta. Det var ofta kyrkor och de kunde ju vara på olika platser, så vi fick cykla långa vägar. Vi målade också lägenheter i Linköping. Vi hade ett rum tillsammans. Vallberg var ju så bra och mycket fick jag lära av honom. Han var från Hälsingland.

Det fanns kameror efter Eskil. Vallberg och jag började fotografera. Det var ju nytt då. Det var ju glasplåtar. Jag lät framkalla plåtarna när en fotograf, och sedan kopierade vi korten själva. Kamraten Vallberg tyckte det var så roligt. Det blev inte så dyrt heller för oss, för korten fick vi betalt för.

Sedan på hösten tröttna Vallberg. Han ville hava trevligare jobb. Det var ju inte så trevligt alltid. Vallberg var ju fullt kompitent, det var ju ingen som kunde så mycket som han, så han hade ju stora chanser att få bra jobb. Måleriet stog i hög klass på den tiden. Han sluta där och for till Karlsborg, Nygård hette han. Jag var kvar några månader till på Malmslätt. Tyckte det var synd att sluta. Tyckte att jag hade så bra betalt, och det gick bra med arbetet och kamraterna.

Men på den tiden var ju målningsarbetssäsongen inte hela året, så jag fick sluta. På den tiden fanns inget måleriarbete på vintrarna, eftersom färgen var sådan att den torkade dåligt då det var kallt, vilket omöjliggjorde arbete då det var kyligt. Särskilt svårt efter vinterarbete var det under 1930-talet. När jag skulle fara hem från Malmslätt, skrev Vallberg till mej att jag skulle få jobb när Nygård. Han hade jobb en tid framåt, så jag var inställd på det. Men när jag kom hem, ville pappa att jag skulle hjälpa honom. Så jag stanna hemma då.

På vintrarna jobbade jag i skogen, bl a ihop med Göran i Änga. Filip i Skeppshult avverkade mycket. En vinter var jag där och högg pannved, medan Göran i Änga sågade. Jag var ovan i början och det blev väldigt tungt, men efterhand blev jag upptränad och då gick det bättre.

Efter mors död flyttade far ihop med Sara i Mostugan. Saras mor hette Tilda och Saras bror hette Ture. Tilda sa att det var bra att Ture fick hjälp av mig, eftersom Ture inte kan reda sig själv i skogen. De bodde alla i Mostugan. Ture och jag skulle såga ihop i skogen vid Holmgillret. Jag skulle dra med honom (dra sågen). Det blev ganska tungt, för Ture var stel i armarna och hängde bara med, varför det gick väldigt tungt att såga ihop med honom.

Jag flyttade sedan åter till Svanhult och började jobba själv. Jag sågade åt domänverket och hade då en fjäder, som hjälpte till att dra sågen. Ibland sågade jag ihop med Henning i Backen. Vi hjälpte varandra att såga ner virke. Det gick bra att såga ihop med honom, han var mjuk i armarna. Vi sågade ner tillsammans och sedan sågade, kvistade och barkade pappa själv och tog reda på virket i sitt område, och Henning gjorde detsamma i sitt område. Det gick bättre så. Vi sågade bl a vid Svanhulta Bergsjö och Skallebohed. Jag sågade till 1931. Jag minns att Hammarström kom i spåren i snön till Bergsjön och meddelade att far var död. Avverkningarna skedde i uppmärkta områden, s k ån. Skogvaktarn hade märkt upp områdena. Det rörde sig mest om gallring, knappast ingen kalavverkning.

Henning i Backen högg på sommaren också. Han högg då kolved, som han kolade ihop med sin egen far, bl a på andra sidan Lillesjön.

På vintrarna åren 1925-28 var jag mest i Havsmon och högg i skogen vid Holmgillret. Jag var bl a vid Karstorp uppe i skogen ovanför Holmgillret, så det blev nog rätt så långt att gå på enbart upptrampade stigar. Jag minns att det var djup snö och jag jobbade ihop med Ture. Vi tjänade ungefär 2 kr/dag vardera, det gick inte att komma högre i lön. Vi hjälpte också till på Holmgillret med tröskning m m, då fick vi 3 kr/dag. Ture i Mostugan var stel i armarna och det blev därför svårt att såga ihop med honom för mig. Trots att Ture hade dåligt med pengar köpte han bl a fina kaffekoppar i affären i Mon, när de hade fått hem. Därhemma trätte de på honom, att han inte fick köpa sådant onyttigt, då de tyckte att de redan hade kaffekoppar. Men Ture tyckte kopparna var så fina.

Ture var med min far och målade på somrarna. De målade bl a i Pukerud. De bodde då i ett uthus där tillsammans med mig, som då var pojk. Där hade de en dotter, som hette Anna. Erik i Pukerud och jag sprang då som pojkar och kikade efter Ture och Anna, vilket inte var så populärt.

Jag jobbade sedan flera år hos Gunnar Pettersson och hans två bröder, som hade ett målarfirma i Karlsborg med mycket arbete i Rödesund och Karlsborg. Nästan ett år jobbade jag inom det företaget på ålderdomshemmet i Undenäs, där det gjordes en omfattande restaurering med nya golv m m. Där jobbade snickarlag om två och två, bl a från Halna och Forsvik. John Nilsson var med och snickrade där också. Han och jag bodde då ihop en sommar i en stuga vid Prästgården. Det gick bra att bo ihop med John Nilsson, men han var frusen, så vi måste elda mycket. När Nilsson slutade, flyttade jag upp på ålderdomshemmet i ett renoverat rum. Där var ju värme. På hemmet flyttade Frits Pettersson till mig för de andra hade också ett rum, men det blev lite trångt där med tre stycken, Gillis, Gunnar och Erik, som kom senare. Även Reinhold var med och snickrade där. Förr var det mycket putsväggar. Det var svårt att få tapeter att fästa på dem. Därför mackelerade man först med tidningar, så att tapeterna skulle fästa bättre. Men det var svårt att få tag i tidningar!

I Karlsborg jobbade jag hos Petterssons och senare hos en annan målaremästare vid namn Rygert från Tibro. Bland annat arbetade jag mycket på fästningen och sista tiden mycket på Flyget också. En sommar jobbade jag också på ett husbygge i Karlsborg hos en målarmästare, som hette Larsson och var lite ilsken av sig, men för min del gick det bra. Jag känner igen huset än idag.

Rygert hade mycket jobb i Karlsborg. Men jag fick Rygert att räkna på att lämna bud på målning i Granvik och av Tiveds kyrka, som båda låg bra till för mig. Jag fick bl a jobbet i kyrkan, och jag och en målare från Halna målade den. Vi målade kyrkan utvändigt ihop och också taket inne, men den andre målaren fördärva sig, så jag fick slutföra målningen ensam. Det gällde framför allt bänkarna och väggarna invändigt. Jag jobbade nog i kyrkan ett halvår. Matsäcken fick jag äta inne i kyrkan på bänkarna där. Vi hade rejäla ställningar, som byggts av grova bräder sågade i Sågkvarn.

Rygerts hade många anställda och tog efterhand över alltmer efter Petterssons i Karlsborg. Rygert hade musiktalang. I början åkte han buss till sina arbeten. Då satt han i ett hörn, försatt i tankar. Plötsligt började han viksla. Folk, som inte kände honom, sa då att han var lite underlig. Men melodier kom över honom och då måste han vissla och lyssna på dem. I hem, där han målade och de hade instrument, spelade han ofta. Rygert skaffade bil sedan. Musiken tog över alltmer för honom och sedan dog han som ung. Han var väldigt snäll, och vi saknade honom mycket, då han gick bort.

En sommar jobbade jag i Olshammar. Jag hade bil då, varför det bör ha varit på 50-talet. Kalle i Molagga var med och målade där också. Vi målade hyreshus och bostäder där. Kalle flyttade sedan till Karlsborg. Målarmästaren i Aspa var också musikintresserad och dog helt ung.

---------------------

Anteckningarna är nedskrivna av Målar-Bertil Johansson själv 1993. De handskrivna anteckningarna är sedan renskrivna ordagrant av sonen Rune Johansson.