INTERVJUER 24 OCH 31 OKTOBER 1992 MED BERTIL JOHANSSON ANGÅENDE SVANHULT OMKRING 1920
Svanhults äng
Här bodde Josef Trygg och hans hustru Anna. De hade två söner och eventuellt en
dotter. Josef hade en bror, som hette Vidar och var bosatt i Norge, men tidvis
bodde i Svanhults äng. Josef hade en ganska normal
kroppsbyggnad (ungefär som Einar Rolander). Anna såg
ut som de flesta andra fruntimren. Josef jagade och fiskade mycket. Han jagade
ofta ihop med Einar Rolander.
Josef gick klädd som andra karlar i bygden. För det mesta hade han blåkläder,
blåblus och sportmössa (keps). På vintern hade karlarna storväst och mössa av “krim”, dvs
svart imitationspäls av svart krull.
De hade 1—2 kor och höns, men ingen häst eller oxe. De odlade mest grönfoder
(havre och vicker), potatis, råg och eventuellt vete. De slog också långt gräs
omkring husen och utmed åkerrenar etc med lie.
Tröskningen skedde med ett tröskverk, som vevades för hand av två personer.
Bertil var med en gång, då Evert och Karl eller Einar vevade. Då matade Josef
tröskan och Bertil plockade undan. Inga andra i Svanhult
tröskade på detta sätt.
De hade en hamn nedanför Svanhults äng, där de hade
båten. Det gick en stig ner till hamnen.
Bertil var en gång ute och åkte med sin fars träspark
med långa medar. Han åkte tillsammans med Vidar, som råkade släppa sparken. Den
åkte ut i terrängen och en med gick av. Först sent på kvällen vågade Bertil gå
hem. Sparkarna var hemmagjorda. De hade ett rakt ryggstöd, vilket gjorde att
man slog i benen i det då man åkte. De var gjorda av trä, även medarna. Men
medarna var skodda med en järnskena under. Sitsen utgjordes av en låda med
lock, på vilket man satt. Sparkarna var stela och medarna oböjliga. Det var
därför svårt att svänga, då fick man istället skrapa med fötterna. Bertils far
använde spark mycket på vintern. Vägarna hade då bra slädföre, och medarna skar
inte så lätt igenom, även om det var lite mjukt.
Josef drunknade i en vak i Unden vid Granhamn i samband med fiske. Han åkte då igenom med en spark. Han och Anna hade då flyttat från Änga till Kungsbacken. Anna levde länge efter hans död och bodde då kvar i Kungsbacken.
Sedan Tryggs flyttat från Änga kom
Ester Andersson (Ester i Änga) dit och med henne
pingstvännerna till bygden.
Sörgården, södra
Här bodde skomakaren Jakob Andersson och hans hustru Kristin. Deras barn reste
till Amerika. De hade någon dotter och några söner. Sönerna var aldrig hemma. Jakob
var lite släkt med Johans. Jakob var rätt kraftig, ståtlig och snygg samt hade
“muntasch”. Han ville gärna vara uppklädd och festade
ihop med Elias Persson i Skeppshult. Bertils far och Jakob umgicks också en hel
del. Kristin var smal och rätt lång. Hon gick som de flesta andra fruntimmer
klädd i långa kjortlar och hucklen, knutna under hakan. Bara sällan hade
fruntimren mössa. De hade ko, gris och höns, som sköttes av Kristin. Hon
brukade åkrarna också. Kon betade vid Solbacken vissa perioder. Då fick Bertils
familj mjölk istället.
Jakob fiskade mycket, bl a hade han nät. Kristin fick
då vara med på sjön. Båten hade de i Naten. Dit gick det en väl upptrampad
stig. Båda två läste mycket. De klippte också ur följetonger, som de samlade i
nästan som en bok. De hade mycket böcker, bl a
äventyrsböcker och böcker om andra länder. Bertil fick låna och läsa deras
böcker, för han “var rädd om dom”.
Jakob tillverkade och lagade skor emellanåt, vilket tog mycket tid. Skorna blev
hårda och trånga, varför folk ofta istället gick till skomakaren i Knäppa
(mellan Igelstad och Havsmon). Han gjorde mjukare
skor. Jakob tillverkade läderskor samt halvsulade. Han gjorde också
läderstövlar (gummistövlar fanns inte). Jakob hade en särskild skomakarverkstad
i ett litet hus strax söder om bostadshuset. Bertil var ofta där med trasiga
skor, som skulle lagas. Skorna måste då vara ordentligt rengjorda. Det gällde
också att vara artig, då gick det bra. Man måste knacka på dörren (ovanligt
annars i bygden) och sedan fråga om “farbror vill vara snäll och laga mina
skor”. Nisse hade inte gjort så en gång, och då fick han gå hem med skorna olagade igen. Efter skomakaren bodde den nygifte Torsten
från Nolgården med fru något år i skomakarverkstaden, som då var skapligt i
ordning med ett litet rum och kök.
Sörgården, norra
Här bodde Sör-Johan och hans hustru Sör-Anna, De hade flera barn, fr
a söner. Sör-Alfred var en av dem. Johan var liten
och kort. Anna var tjock och kraftig, Johan var en riktig arbetsmänniska och
var väldigt snäll. Han brukade gården och hade 2-3 kor, gris och höns. På
gården fanns också en häst, åtminstone sedan sonen Alfred tagit över. De
klarade sig inte på gården, utan Johan gick “borta i stugorna” och hjälpte till
med att dika, gärda etc. Han var bland annat mycket i Bertils hem, Solbacken.
Förutom Sör-Johan hjälpte också Erik i Kvarnsjöbacken till med olika sysslor i bygden, bl a slåtter i Solbacken. Sör-Johan
jagade inte, däremot fiskade han för husbehov. Båten hade han i Naten, dit det
gick en väl upptrampad stig.
Johan byggde inga båtar, vilket Alfred började med senare. Alfred var en frisk kille, som gärna slogs. Per-Johan i Uggletorp var en av de första i bygden, som byggde båtar. Alfred sa: ”De tycker inte om Pelles båtar. De vill ha mina.” Båtbyggarna använde inga mallar, utan byggde på känn. Andra som byggde båtar var Herman i Kopparhult. Hans söner, de hette Svensson, tog över efter Herman och fortsatte sedan med byggnadssnickeri. Också i Ösjö byggdes båtar.
Ringens
Här bodde Kalle och Tilda Ring. De var troligen syskon. Kalle kallades för
“Ringen”. Tilda var dövstum. Hon gick mycket på bygden och tecknade med
händerna. Hon var gladlynt, arg bara på Smålands-Johan.
Smålands-Johan gick omkring och sålde småkläder, som
han hade i en unikabox. Han var liksom Tilda skojfrisk. En gång stoppade han en
gillrad råttfälla under Tildas kjortel. Hon blev så arg att hon hötte med
nävarna och ropade tvi (det enda hon kunde säja). Tilda bodde sista tiden i
Nolgården, där hon hjälpte Augusta då.
Kalle Ring brukade eventuellt gården. Han hade ett par kor och höns, däremot ingen häst eller oxe. De odlade mest vicker och annat foder till djuren, dvs ingen säd. Han var en stor skämtare och pratade mycket strunt. Han hade ingen vidare ordning varken på gården eller sig själv. Han knäppte exempelvis aldrig byxorna med någon reda. Mest gick han i stugorna och pratade. Han kom ofta in i Solbacken och pratade. Han hade också en del konstiga idéer, bland annat satte han strumpor utanpå skorna, när det var kallt eller halt.
Kalle hade misst en finger vid ett svartsjukedrama vid Källefall, dit han ofta gick till ett fruntimmer. Karlen där blev arg. Kalle berättade att han då blivit påskjuten och tagit skydd bakom en tallträdstam. Han hade hållt i stammen och då hade ett skott träffat fingret. Kalle Ring var också spritinköpare. Han rodde (seglade) då från Sörhamn till Vadstena och tillbaka, Spriten tog han med i träkaggar. En hel del sprit försvann på vägen. Han delade ut eller styrkte sig själv på vägen över sjön.
Linnéa var eventuellt dotter till Kalle. Hon var inte så mycket på trakten.
Kalle fiskade eller jagade inte. Han hade två inneboende gamla tanter, som han
fick betalt för. Det var vanligt att ha åldringar boende så i bygden. En av
tanterna kallades Ikulla-Johanna. Hon gick i bygden
och hade en påse under kjortel. I den stoppade hon ner sockerbitar, bröd m m. Tanterna fick dåligt med mat och vård hos “Ringen”.
August Ring tog över brukningen av gården efter Kalle. Han kom från Stora Röcknen i Vättern, där han varit skogvaktare och haft
tillsyn. August Ring hade fint och snyggt vid Ringens.
August Rings fru hette Augusta och de hade minst tre töser och två pojkar. En
av döttrarna var i Bocksjömon. Den ene sonen vid namn
Adel övertog sedan Röcknen. August fiskade inte. Han
hade nog lite pension från sitt skogvaktararbete på Röcknen.
Larssons
Här bodde Axel Larsson och hans hustru Fina. De hade många barn, bl a Lina, Anna, Elin, Ida, Linnéa, Kalle och Rut. Kalle
tog senare över gården. Rut var yngst, något år äldre än Bertil. Axel och Fina
brukade gården. De hade mer djur än de andra i Svanhult.
De hade kor, får, höns och en häst. Ladugården låg mittemot Johans ladugård och
helt nära den. Bara ett staket fanns
emellan. Axel och Johans hetlevrade far Kalle Hammar kom ofta ihop sig över
staketet.
Axel körde en hel del i skogen. Han hade så mycket att göra, att han knappast
hann fiska eller jaga. Det berättas om Axel, att han blivit tillsagd att inte
spotta på golvet. Då svarade han:”S’a ja’ spôtta i taket då?” Ordningen i huset var inte den allra
bästa och ofta fick Fina gå till grannar för att låna småsaker, socker m m. Bland
annat ställde Lås-Anna upp med små sådana lån. Bertil
minns, att Rut hade fått löss. Hon fick därför klippa av sig håret och blev då
mobbad av de andra barnen. Enligt Bertil var det allmänt dåligt med hygienen,
bad i träbalja kanske en gång i månaden!
Låses
Här bodde Låsa-Petter Karlsson och hans hustru Anna. Låsa-Petter var snäll och till växten liten och kort. Anna
var också snäll och hjälpte gärna grannarna med passning och andra små
tjänster. De hade en dotter, som troligen hette Berta. Hon flyttade hemifrån
och var sedan sällan hemma. De levde i smått och hade inga egna djur. Mjölk
fick de hos grannarna. Ved tog de på kronans skog. Petter gick mycket i skogen
och metade i småsjöarna. Han hade troligen ingen båt och jagade inte.
Petter hade fullt upp
med att göra kvastar och småviskor av björkris och
kråkris. Småviskorna användes till att sopa aska vid
spisen. Vid tillverkningen använde han aldrig ståltråd utan istället vidjor.
Han plockade kvistar och ris, repade sedan bort löv m m, lade ut det på marken (“bresslor’),
torkade det och slog det sedan mot en träknabbe
(kubb) så att blad m m försvann. Ibland satte han
träskaft på kvastarna, men vanligen inte. Han satt ute på backen utanför huset
och knöt ihop borstarna. Kvastar m m såldes på
torgdagar i Forsvik, en till två gånger per månad. Borstarna lastades då på en
kärra, som drogs av Petter och Anna tillsammans. Första dagen gick de till Marsa (nära Björklångens
sydspets), där de övernattade. Nästa dag gick de vidare till Forsvik, där
kvastarna och viskorna såldes på torget. Också på hemvägen övernattade de
ibland i Marsa. Tillbaka hem hade de klockor med sig,
bl a fickur, som drogs med nyckel. De besökte också
marknaden i Överby, som var två gånger per år, vår och höst.
Petter var händig och
gjorde en hel del annat också, såsom att laga bunkar genom förtenning och laga
skor genom att sätta läder under träbottnarna. Träskor var vanliga då. Han gjorde
också en del andra småtjänster. De plockade också en hel del bär och sålde.
Anna gick gärna ut i stugorna, där hon satt och pratade.
Stugan de bodde i var
mycket enkel. Den hade snedskjul på baksidan mot ett berg. Snedskjulet
fungerade som vedbod. Möjligen fanns det ett litet hus till (l,5
x l,5m). I bostadshuset fanns ett rum och en farstu. Dörren var gisten och
saknade lås. Där fanns ingen kokspis. Maten kokades och stektes i den öppna
spisen med hjälp av ringar. Möblemanget bestod av ett bord med hylla under, där
bl a kokkärlen förvarades. Hyllan fungerade också som
skafferi, men mycket matvaror fick stå på bordet, Skåp saknades helt. På bordet
hade de tidningar istället för vaxduk. På tidningarna, som var gula av ålder,
såg man ringar efter kaffekoppar och varma grytor. Petter och Anna hade
inga egna tidningar utan de fick av grannarna. Karlsborgstidningen var
vanligast.
Anna satt och åt vid den öppna spisen, medan Petter satt vid
bordet. Bertils mor bakade ibland åt Petter. Hon fick då ved till bakugnen samt
25 öre för baket. Pengarna lade han på bordet, och det var aldrig diskussion om
det skulle vara mer eller mindre.
Petter hade varit med i ett mord vid Britt-bäcken mellan Granhamn och Sannerud. Han hade övertalats att vara med att stena en kvinna där i ett svartsjukedrama. Kvinnan ville skilja sig från sin make. De bodde i Kättefallet. Kvinnan skulle gå och prata med prästen i Häggeboda. På vägen dit försökte hennes make och Petter att mota henne. Det var enligt Petter inte meningen att de skulle döda henne. Han blev dömd till 20 års fängelse, men i samband med att vi fick en ny kung (Gustav V) fick han lindring i straffet. Han satt ett par år i fängelse i Malmö, i mörker de första 14 dagarna, då han bara fick vatten och bröd. På fängelset fick han också vara med och se på halshuggningar. Så fort fängelsetiden kom på tal efteråt grät han. Han ångrade allt. Kvinnans make fick livstids fängelse, men straffet lindrades till 20 år. Han dog dock i fängelset. Han var avlägsen släkting till Emil i Kättefallet.
Tjärströms (Einars)
Här bodde bröderna Henning och Werner. Bertil har också ett vagt minne av deras
mor Maja-Lisa, som också bodde där, när han var liten. Maja-Lisa var tjock.
Bröderna var ogifta, då de
bodde i Svanhult. Henning traktade lite efter Bertils
syster Gunhild.
Bröderna brukade gården. De hade 2-3 kor, häst, höns, gris och troligen får. De
flesta gårdarna hade får och gris. Ladugården låg ungefär där nuvarande
ladugård ligger. Ordningen var inte
den bästa, det blev bättre sedan. De började bygga båtar rätt tidigt. De
fiskade troligen en del i Unden. Djuren gick allmänt
på skogen, både kor och får. Bertil minns att alla Svanhultsfår
gick ihop i en stor flock. De hade märke runt halsen, så man kunde känna igen
dem. De var ofta borta hela sommaren i sträck och gick ända upp mot Sannerud. Bertil minns hur de fick ge sig ut och leta efter
djuren. På hösten var de “änna” förvildade.
Henning flyttade sedan till Vägen, ett par hus norr om missionshuset. Werner flyttade till Ulricehamn. Efter Tjärströms flyttade Axel Emil Andersson med familj in hit omkring 1918. Han var bror till Henning Ahlsten. Axel var en duktig jordbrukare, som stenröjde åkrarna och skötte sina djur väl. Han brände också tegel och byggde jordkällaren och muren vid Solbacken.
Johans
Här bodde Kalle Hammar, som var släkt med Jakob. Kalle Hammar hade skägg och
var inte särskilt tjock. Kalles fru dog, när Bertil var liten. Han minns att
han tittade efter liktransporten vid deras utfartsväg. Johan var son till
Kalle. Kalle levde på jordbruket och var således inte båtbyggare, vilket ju
Johan blev. Kalle hade 2-3 kor, höns, gris och eventuell får. Han var hetsig, bl a då han körde i ”jola”.
Därför hade han häst. Allt skulle ju gå snabbt. Hästen hade svart man och togs
över av Johan efter Kalles frånfälle. Kalle brukade marken. Liksom alla andra
slog han också ängarna. Han brukade också Långe Jan och de andra smålapparna nedanför Solbacken. Här hade han bl a potatis vissa år. Remsorna mellan åkrarna slogs. Kalle
odlade förutom vicker och annat foder till djuren också säd. Tröskningen skedde
med hjälp av hästen i en s k vandring.
Kalle slaktade i bygden. Bertil var rädd för en korg med
grepe, som han hade slaktknivarna i. Han fiskade också i Unden
och hade en hamn på sin mark nere vid sjön. Han hade nät. Sonen Johan, som tog
över gården, hade stor tillit till John Nilsson, som var snickarkunnig. Han var
gift med Augusta, som hade en syster, som hette Anna och bodde i Stockholm.
Systern var ofta vid Johans. Augusta
och John Nilsson var syskon.
Nisses
Bertil minns Nisse bara dunkelt. Han bodde i ett stort tvåvåningshus, som sedan
revs av Torsten i Nolgården. Timret var i bra skick och användes för annan
byggnation på Nolgården. Till bostadshuset fanns en riktig ladugård och
eventuellt något ytterligare uthus. Troligen hade Nisse djur. 1 huset fanns en
kvinna (hustru?), som troligen hette Lovisa. Bertil hörde aldrig talas om några
barn. Nisse brukade markerna, som gick ända ner till sjön. Han blev konstig på
sin ålderdom och fick då bo i Kvarnsjöbacken.
Eventuellt var de släkt. Fina, Hennings mor, var “karper”
och klarade av honom.
Pastor Hedlund köpte antagligen gården av Nisse. Då Nisse var borta brukades
marken av Alsten, som möjligen fick marken som gåva
av Hedlund, eftersom han var med i Hedlunds religiösa sekt Treenigheten.
Hedlund grävde en grund på marken, där han skulle uppföra ett “religiöst hus”.
Grunden stensattes fint av den tredje personen i Treenigheten, som var
stenarbetare. Grunden var fyrkantig och 2-
Pastor Hedlund var en fin karl, som tog från de rika och gav till de fattiga.
Han klädde fattiga vandrare och gav dem kläder och skor. Han var väckelsepredikant
och hade kanske någon anknytning till Johannes i Mon enligt Bertil. Hedlund
hade talets förmåga och predikade som bara den. Han hade möten hemma i Nylandsdal. Mötena drog mycket folk, många kom dock
utifrån. Fru Hedlund gick till gamla och sjuka, bl a
till Solbacken. Hedlund duperade bl a fru Alsten till att sälja böcker m m.
Hon var en av de bästa säljarna, då hon också var bra på att tala. Hon slutade
dock, då barnen blev stora och lyckades övertyga henne. Hennes son Filip var
inte alls för Hedlund och gick inte på hans möten etc. Hedlund hade dessutom
dalkullor till sin hjälp med försäljningen. Alsten
själv var aldrig ute på fältet, utan fick istället göra grovjobbet åt Hedlund,
trots att han tidigare varit finsnickare.
Grunderna efter Hedlunds och Nisses hus ligger ovanför
Nolgården. Ladugården stod kvar länge. Evert i Nolgården sågade flis i den
under kristiden för eldning av aggregat på bilarna. Den användes också som
upplag för flis. Den revs efter kristiden av Evert.
Nolgården
Här fanns då två olika bostadshus. Det ena var den nuvarande boden, som då var
gammalt och grått. Bertil tror att det var bebott, men minns inte närmare. Det
andra huset låg nere på åkern nedanför nuvarande bostadshus. Det var en liten,
grå stuga med troligen två små rum. I denna stuga bodde Karl och hans hustru
Augusta. De hade fyra barn, däribland Evert, som senare tog över gården.
Karl var kommen från Svanhults Äng. Augusta hade
varit ute i världen, bl a i Amerika. Hon var alltså “berester”. Hon var troligen kommen från en annan trakt,
eftersom hon hade en annan dialekt. Hon hade bra sångröst, men gäll och hög så
hon hördes över alla andra som var med och sjöng, t ex vid predikor.
Hon ledde sången vid predikorna, som ofta hölls hos
Alfred och Lotten.
Augusta bestämde och befallde. Ingen fick sitta still, utan
alla måste ständigt vara i rörelse och göra nytta. Hon var sträng. Bertil minns
en gång, då han hoppade och tjoade på barns sätt på vägen. Då sa Augusta: ”Så
får du inte göra!” Bertil fick också beröm av Augusta, för att han hade städat
och tvättat, då doktorn skulle komma till Solbacken, då Bertils mor var sjuk.
Då sa Augusta:”Du är så duktig så!”
Karl och Augusta brukade gården. De hade några kor, en oxe m
m. Karl “snickade” också
och gick då runt bortikring. 1 slutet snickrade han i
Karlsborg ihop med Emil 1 Kättefallet och sedan med
John Nilsson. Karl fiskade i Unden, men jagade inte.
Vanligaste fisket var mete, svirvling och nätfiske.
Det nya bostadshuset byggdes av Karl och sonen Torsten.
Solbacken
Här bodde Bertils föräldrar och syskon. Bertils bror Eskil fick cancer i magen.
Familjen sökte då läkare i Skövde, som dock skickade Eskil vidare till doktor Froste i Mariestad. Då fanns det inte någon läkare i Undenäs eller i Karlsborg. Froste,
som var en väl ansedd läkare, konstaterade att inget fanns att göra. De sökte
då läkare i Stockholm, där Eskil blev inlagd på ett sjukhus. Han skickades dock
hem därifrån och dog i hemmet 1922. Grannen, skräddaren och predikanten Alfred
satt flera timmar dagligen hos Eskil, då han var sjuk. Bertils mor dog 1923 av
lunginflammation, som hon fick efter det att Eskil dött och spanska sjukan satt
ner hennes krafter. Hon låg sjuk och dog också i hemmet. De ringde efter en
doktor från Rolanders (affären), där de hade
telefonväxel. Bertils syster Gunhild arbetade då 1 Karlsborg och kallades hem
för att sköta henne.
Bostadshuset bestod då av ett stort och ett litet rum samt ett smalt kök. Man
bakade i en bakugn, men köket var så smalt att man måste flytta på sig, då
brödet sattes in eller togs ut med “gresslan”.
Bertils far gjorde mycket upprustningar av huset, bl
a satte han upp panel invändigt, rappade väggar och satte upp tapeter. Köket
byggdes sedan ut av John Nilsson. John och Bertils far hjälpte varandra mycket.
De umgicks en hel del och drack som allmänt brukligt i bygden kaffehalvor. De
blev då väldigt pratsamma, men aldrig förargliga. Då Bertils mor var sträng
fick de smygsupa.
Bertils far var målare och gick runt i bygden. Han var en riktig gångare och gick
utan vidare till Undenäs och kyrkan. Efter Eskils död
tog han över Eskils cykel och lärde sig cykla, men körde omkull på en sten.
Bertil fick därför ta över cykeln istället och var en av de få ungdomarna i
trakten, som hade cykel. Det var bra att ha cykel, då han läste i Undenäs kyrka. Ibland åkte de både tre och fyra på samma
cykel! Bertils far hade inte särskilt mycket redskap, färg eller annat med sig,
då han var ute och målade. Det fick istället ordnas av den som ville ha målat.
Bertils far hade bott i Havsmon i två omgångar i
huset på kullen strax efter Eriks. Dessförinnan hade han också bott ett knappt
år i Ransberg, där Bertil föddes. Då var Bertils far ännu inte målare och fick
inget arbete i Ransberg. Bertil vet inte varför hans far flyttade till
Ransberg, kanske äventyrslystnad. Bertils far var konstnärlig. Han lärde
målaryrket av Nils Mougenot. Då han inte hade fullt
upp med målningen, gjorde han krams, bl a fåglar, som
han sålde. Auktionen efter Bertils far var i Nolåsa.
På Solbacken hade de en ko tidvis. Det fanns dock för lite foder för kon.
Dessutom hade de höns samt för det mesta någon gris. Bertils far köpte också
två får i Uggletorp, som de hade på Solbacken. Bertil hackade löv, mest “äspe”, som de tog dels genom att ta ner hela träd, dels
genom att ta grenar och kvistar. På åkrarna hade de mest potatis. Åkerrenar m m slogs och betades.
Bertil gick 3,5 år i småskola i Skeppshult. Tidigare hade examen i skolan varit
på vintern, men ändrades nu till sommaren. Bertil fick därför gå ett halvår
extra i småskolan, vilket var bra, eftersom han inte lärde sig något i
folkskolan de tre följande åren i Havsmon.
Disciplinen där var mycket sämre än i småskolan. I Skeppshult gick barn från
Igelstad, Havsmon, Hult, Uggletorp, Svanhult och Skeppshult. Barnen från Höghult
gick i en annan skola. Skolorna slogs sedan ihop till den nya skolan i Havsmon. Alla tre skolorna fungerade dock samtidigt under
en period, då bland annat Bertils äldre syskon gick i skola. Bertil gick
varannan dag i skolan under sammanlagt 6,5 år. Barnen gick till skolorna. Väl
upptrampade stigar gick genom skogarna bland annat mellan Skeppshult och
Uggletorp. På den stigen gick bland annat Uggletorpsflickorna, den ena från
Vasses, den andra från Pelles.
Lärarinnan i småskolan hette Alice Sjöö. Hon var sträng, men lärde bra. Hon var
mycket hemma i Bertils hem, eftersom hon umgicks en del med hans syster Edit.
De brevväxlade också senare.
I Havsmon hette lärarinnan Fru Karlsson. Hon bodde då
i Havsmon. Hon var ganska “eftersläpsen”.
Maken var virkesmätare och därför aldrig hemma. Hon
flyttade sedan till Lindhult. Efter henne kom en ny
lärarinna till Havsmon vid namn Skoglund. Hon var
strängare än Fru Karlsson. Tidigare, då Bertils två äldsta syskon Eskil och
Edit gick i skolan, hette läraren i Havsmon Westling.
Åstorp
Bertil minns inte John Nilsons föräldrar. Johns far var en duktig
möbelsnickare, som lärde upp John. John var gift med Adina,
och de hade många barn: Erik, Jonas, Britta, Mari-Loise,
Bengt, Margareta, Elisabet, Gunnar och ytterligare en son. Tidvis bodde Adinas syster Fina där också.
John brukade gården, men efterhand som barnen växte upp fick de alltmer ta över brukningen, eftersom Johns tid till stor del gick åt till “snicking”. På gården fanns några få kor, höns, gris, oxe och möjligen får. Åkrarna brukades, ängar slogs och hagar betades. De odlade också säd. Tröskningen skedde med hjälp av oxen i en vandring. John lärde sig sedan att sköta en stor Forsvikare med kulmotor, som måste värmas innan den kunde startas. Den användes sedan vid tröskningen på logarna i hela Svanhult. John, som var motorskötare, gick då runt på gårdarna och såg till motorn och värmde kulan med blåslampa.
John gick bortikring och “snickade”
och snickeriet tog över alltmer. John hjälpte också Johan Hammar att bygga
båtar. Johan stod för beställningarna och båtarna byggdes hos honom. Johan
svarade också för att båtarna fraktades iväg till beställaren. För det mesta
fraktades de till Forsvik av Johan och Alfred. Då användes häst. Från Forsvik fraktades
de vidare vattenvägen till Vänern eller Vättern.
John hade båt i egen hamn på fastigheten. Han hann inte att
fiska särskilt mycket. Inte heller jagade han.
Åstorpslyckan
Här bodde Alfred och hans hustru Lotten. De kom från Svanvik. Alfred var
skräddare. Skrädderiet låg på andra våningen. Han hade en gammal symaskin, som
trampades. Han sydde alla sorters kläder, såsom jackor, rockar och byxor, bl a alla kläder åt Bertil. Det är tveksamt om han sydde
fruntimmerskläder också. Lotten blåste i en lergök, när maten var klar och då
kom Alfred springande nedför trappan. Lotten ville ha passning med lite av
varje, såsom ved- och vattenhämtning. Alfred gick alltid utan att klaga. När
Lotten blev änka klarade hon alltihop. Alfred hade skämt bort henne tidigare.
De hade någon ko och höns. Lotten, som var så renlig, mjölkade, men Alfred skötte kon i övrigt. De brukade markerna. De hade nog ingen säd, eftersom Bertil inte minns att de tröskade någon gång. I början ägde domänverket övre hälften, vilken de arrenderade. De köpte sedan denna del.
Alfred och Lotten hade tre pojkar, bl
a Karl född 1908 eller 1909. Karl och Bertil var mycket ihop som barn. En gång
skulle de gå en genväg från skolan. De sprang då med krokiga käppar, som de
lekte var cyklar. De glömde då tid och rum. Plötslig mötte de skolflickorna på
väg från skolan hem till Uggletorpi Då började de
inse att de kommit fel och gick hemåt. De kom hem sent, och Karl fick nog en
bot därhemma, för Lotten var sträng.
Alfred var religiös och predikant. Han var bl a söndagsskolelärare i Vägens missionshus. Där gick
Bertil tillsammans med bl a Alfreds son Karl och
Signe i Vägen i söndagsskola. Bertil och Karl gick tillsammans dit och
tillbaka. Mötena i Vägens missionshus var välbesökta. Ibland var det fullt där,
ja till och med i köket. Tanterna i Svanhult gick
nästan mangrannt dit. Alfred hade sina idéer och var
alltid noga med religionen. Sprit nyttjade han inte. Han gjorde mycket för sina
medmänniskor, t ex vid Bertils bror Eskils sjukdom. Lotten var inte så aktiv i
det religiösa, men deltog ändå en del. Troligen hörde de till
missionsförbundet. Ibland kom det resepredikanter från Jönköping (“Jönköpingar”). De kom med vissa fasta mellanrum och fick då
mat och husrum hos Lotten. Då hölls också predikor i
deras hus.
1 Undenäs
fanns en finskräddare vid namn Karlsson, som sydde hela kostymer m m. Han hade en lärling, som hette Oskar och som sedan sydde
i Sannerud. Oskar var en skicklig skräddare och hade
nyare symaskiner än Alfred.
Rönne.Maje-fallet
Då Bertil var liten fanns här kvar en del av en ladugård. Dessutom fanns
fruktträd m m. Området omkring tomtplatsen brukades
som åker då.
Lyckan
Mellan Ästorpslyckan och Arne Larssons nyare hus låg
ett hus ute på nuvarande åker. Bertil har bara ett svagt minne av det. Här
bodde Karl Rolander, innan han flyttade till affären.
Han började sin affärsverksamhet här genom att sälja mjöl och vissa andra
livsmedel i husets farstu. Troligen hade han någon ko m m
här. Rolander var skräddare. Folk tyckte inte att han
var så bra som skräddare, varför han slutade med det och blev handlare
istället. Han var gift med Ida, som var stor och tjock.
Affären
Rolander och hans hustru Ida flyttade hit. De hade många
barn, kanske åtta stycken. De drev affären, i många år ihop med dottern Signe.
Till affären hörde en del mark, som de brukade, bland annat Lyckan och marker
ända ner till sjön. De hade ett par kor, gris, höns och en ljusbrun häst, som
hette Gulla. Ida var styv och “karper” och skötte
torpet. Rolander var bra i affärer, men sämre i
arbete. Åkrarna brukades och betet gick ner till sjön. Djuren gick, liksom alla
andra djur, på skogen. I skogen var gott om kostigar.
Ofta fick folk ge sig ut och leta efter djuren. Bertil minns att Karl och han
ibland hjälpte till att leta efter djur.
Rolander hade ingen vidare ordning och reda. Det var
ganska skräpigt i och omkring affären, och ”aldrig hörde en té att han tvätta sej”. Inte var
det särskilt rent i affären heller. Förhållandena blev dock bättre, då dottern
Signe kom att medverka i rörelsen (för att få bättre ordning).
Rolander pratade gärna och var rolig. Han skaffade
under kristider mycket varor, som andra inte kunde få tag i, t ex kaffe. Sonen
Emil var chef på Palmqvistens affär i Karlsborg, och
troligen hade Rolander bra kontakter genom honom,
Bland matvarorna stod en fotogenpump. När man använde den skvätte det och
luktade fotogen i hela affären. Jäst etc förvarades
helt öppet bakom disken, och damm rök in och lade sig på varor och hyllor.
Mjölbingen var otät med en stor springa i locket. Bingen användes som sittplats
för två personer. Här satt ofta bönderna med kläder fulla av agnar och “busche”, medan de väntade på att deras mjöl siktades i
kvarnen. Ibland måste Rolander köra iväg dem för att
komma åt mjölet i bingen. Rolander tog också emot
smör, ägg, djur etc från folk i bygden. De kom till Svanhult ända från Finnerödja med sina smörkuttingar. Rolander köpte smör också från mindre nogräknade. En del gömde
ihop smör, för att inte behöva gå till affären så ofta och sälja det. Ibland
kunde det hända att Rolander nekade att ta emot
sådant gammalt smör, eftersom det kunde bli svårt att sälja. När det inte gick
att sälja smöret, sa han:”Resten, den tar nog Werner”.
Han sålde också vidare en del lokalproducerade livsmedel till Karlsborg,
bl a till hotell. Troligen gick en del vidare via
hans son. I bygden fanns affärer närmast i Mon vid Havsmon,
Undenäs, Sannerud och Sörhamn. Affärerna i Brotorp och Granvik korn senare.
Kvarnen
Här bodde Henning Alsten. Han var gift och hade tre
barn, bl a Filip, som var född 1906 och umgicks
mycket med Bertil. Alsten var från Herrljunga. Han
var möbelsnickare. Ovanför bostadshuset vid dammen fanns hans snickarverkstad.
Den syntes inte från vägen. Den brann sedemera upp.
Alstens äldste son hette Filip. Han var väldigt
duktig och bäst i skolan. Alsten själv och Filip
satte upp sågen och satte igång kvarnen. I sågen fanns bandsågar m m. Bönderna i trakten malde säd i kvarnen. Filip blev sedan
sjuk. Alsten hade också en person lejd, Store-Kullarens son. Tidigare hade det legat ett sågverk
vid Åstrands.
Pastor Hedlund hade duperat Alsten, så att han gett
Hedlund allt han ägde. I gengäld hade Alsten fått
denna gård och Nisses ovanför Nolgården. Alsten hade
det smått ekonomiskt. Till fastigheten hörde ett jordbruk. Alsten
skötte detta samt Nisses. Troligen hade han djur, bl
a kor. Till sin hjälp med bl a jordbruket hade Alsten en dalkulla, som han fått tag i genom Hedlund. Fru
Hedlund var sällan hemma, då hon arbetade på fältet åt Hedlund. Hon reste
därför mycket och sålde Hedlunds böcker.
Åstrands
När Bertil var liten bodde här Johan, som var släkt med Oskar i Kopparhult. Här fanns då en stickhyvel, som Bertil vid
något tillfälle var med och matade. Johan flyttade sedan till Granvik. Sedan kom Åstrands. Åstrand var mycket ensam, men
hade två barn. Sonen Hilding var affärsbiträde på Erlagården,
Undenäs. Dessutom hade han en dotter. Barnen var
sällan hemma och dessutom äldre än Bertil.
Vid Åstrands fanns en såg och en kvarn. De var då i dåligt skick. Verksamheten
där upphörde efterhand som den togs över av de nyare anläggningarna på
föregående fastighet. Åstrand satte också i gång en benstamp intill framfartsvägen. Folk korn dit med säckar fulla med ben. Där
låg stora benhögar och luktade illa. Benmjölet
användes troligen som gödsel.
Smed fanns inte i Svanhult.
Närmaste smed var Adel i Ösjöängen.
Nolåsa
Här bodde August och Anna Lovisa. De var syskon till Bertils mor. August gjorde
korgar. 1 huset fanns ett kök och ett stort rum. Huset var dragigt och därför
inte särskilt varmt. Lovisa, som var frusen, satt därför ofta med en filt
omkring sig. Det fanns ingen kokspis, utan maten anrättades över öppen eld
eller glöd. Här liksom på de flesta andra ställen i bygden var “potater” och salt sill en vanlig rätt. Fläsk var en annan
vanlig rått. Potatisen var skalpotatis, dvs
oskalad. Sillen stekte de på glöden. Det var den godaste mat man kunde få,
tyckte Bertil. Han minns också hur August tog sillen från glöden med hjälp av
eldgaffeln och sedan rensade sillbitarna på eldgaffeln. Bröd bakades i en ugn i
muren. De bakade brödkakor av sammalet mjöl. De var verkligen goda, tyckte
Bertil. Syskonen låg i var sin långsäng i stora rummet.
Lovisa ville ha rent i köket, så därför fick August inte sitta där med sitt
korgmakeri. När syskonen flyttat ut och August blivit ensam, satt han i köket
och gjorde korgar. De hade 2-3 kor. Djuren var feta. August var väldigt rädd om
dem. De fick mycket mat och stod i tjocka lager av hö. Särskilt mycket var det
i kalvkättarna. De tröskade med hjälp av slagtröska.
Nedtecknat av Bertil
Johanssons son Rune Johansson