Berättelser

Han var enligt uppgift son till Frans Oskar Stråle och därmed Vasa-ättling. Karls mor Charlotta hade en relation till Frans Oskar Stråle, som resulterade i sonen Karl. Detta var en hemlighet inom familjen, som man inte ville tala om. Modern gifte sig senare med änkemannen och skräddaren Rolander, som adopterade Karl.
Mitt på Skuralyckan låg ett hus, där Karl Rolander med familj bodde 1900.

Karl Rolander var rätt tjock och kraftig. Från början var han skräddare, dock inte särskilt bra sådan. Någon gång omkring sekelskiftet öppnade Karl och hans hustru Ida affär i den gamla byggnaden på Skuralyckan. Där hade han också en ko. Karl började sin affärsverksamhet med att sälja mjöl och vissa andra livsmede i husets farstu. Enligt Kalle Larssons far fick Karl Rolander "ingen fason på böxera". Däremot kunde han "affärslivet på sina fem fingrar" enligt samme talesman. När en bättre fastighet i Svanhult blev ledig köpte han den, och affären flyttades dit omkring 1911. Den gamla byggnaden på Skuralyckan revs. Enligt bygdens folk var det tur för Karl Rolander, för han var affärsman. Skulle han ha levt på skrädderiet, hade det blivit smala byxor!

Karl och Ida Rolander. Troligen från 1920-talet. Fotograf okänd.

Rolander pratade gärna och var rolig. Berättelserna om Karl Rolander är många i trakten. Han lurade vissa, fjäskade för andra. Gottfrid Tivell i Undevi gick till dottern Signe. När han kom in i affären, så sa Karl Rolander att de andra gubbarna i affären fick vänta tills Gottfrid var expedierad. När Gottfrid frågade efter Signe i affären, sa Karl Rolander: "Hon är på dasch" (=dass). Sedan gick han till Signe och sa, att Gottfrid skulle få köpa det finaste köttet. Trots det blev det inget mer mellan Signe och Gottfrid.

Rolander tog också emot smör, ägg, djur etc från folk i bygden. De kom till Svanhult ända från Finnerödja med sina smörkuttingar. Rolander köpte smör också från mindre nogräknade. En del gömde ihop smör, för att inte behöva gå till affären så ofta och sälja det. Ibland kunde det hända att Rolander nekade att ta emot sådant gammalt smör, eftersom det kunde bli svårt att sälja. Han sålde också vidare en del lokalproducerade livsmedel till Karlsborg, bl a till hotell. Troligen gick en del vidare via hans son.

Rolander köpte djur av gamle Karl i Lillängen. Karl kunde inte räkna. Han fick dåligt betalt för djuren och måste sedan köpa tillbaka delar av djuren för samma pris, som han fått för hela djuret. Rolander lurade också på Karl gammalt smör. Efter Karl lurade Rolander Åstrand istället, han tog också vad som helst.

Karl Rolander var inte så renlig av sig. Han kissade utanför husknuten, sedan gick han in i affären och jobbade direkt. En gång var Märta Ahlsten från Svanhult Kvarn där och skulle ha jäst. Han nöp jästen med händerna. Då sa Märta Ahlsten till Astrid Johansson i Solbacken Svanhult, som också var där: "Såg du att han var våt om händerna?"

Karl skaffade under kristider mycket varor, som andra inte kunde få tag i, t ex kaffe. Sonen Emil var chef på Palmqvistens affär i Karlsborg, och troligen hade Rolander bra kontakter genom honom,

Jäst etc förvarades helt öppet bakom disken, och damm rök in och lade sig på varor och hyllor. Strax innanför dörren i affären fanns en mjölbinge och andra matvaror. Där stod också och en tank med fotogen med en fotogenpump. När någon skulle ha fotogen pumpades den upp. Det skvätte då fotogen från pumpen över mjölbingen och det luktade fotogen i hela affären. Mjölbingen var otät med en stor springa i locket. Den användes som sittplats för två personer. Här satt ofta bönderna med kläder fulla av agnar och “busche”, medan de väntade på att deras mjöl siktades i kvarnen. Ibland måste Rolander köra iväg dem för att komma åt mjölet i bingen.

Dottern Signe tog så småningom över affärsverksamheten i Svanhult, och då blev det bättre ordning där. Dottern Anna var vilsen, men rörlig. Hon var med i affären. Hon skrubbade händerna och då rann ögonen på henne. Rolander själv hade ett eget öknamn på Låsa-Anna, nämligen Lôka. En gång när Anna mötte Låsa-Anna ropade hon:"Nu kommer Lôka!"

Kunderna kom långt ifrån. "Sörängarn" gick exempelvis och handla en gång varje vecka till affären i Svanhult. Han gick småvägar och stigar genom skogen från Sörängen vid Tivedstorp. Han tog med sig varorna i ryggsäck. Kalle Rolander sa, att Sörängarna kan en lita på. En gång köpte Sörängarn galoscher på krita, och han betalade nästa gång han kom till affären. En sån rejäl karl kan en lita på!

I en byggnad strax norr om affären (senare Filadelfia) hade Rolander ett eget slakteri. Där slaktade han djur, som han köpte av bönderna i Tiveden. En gång hade Rolander fått en stor leverans av levande hönor från Samfallet. Han bad då pojkarna att nacka dem i slakteriet. De ställde upp, men slängde de nackade hönorna upp i träden, så Rolander måste klättra upp där och hämta dem. Bönderna slaktade också på de egna gårdarna under veckan, Karl Rolander tog emot köttet. Han sålde sedan köttet i Karlsborg. Karls son Einar hade lastbil och skjutsade honom dit på fredagarna..

En gång kom hälsovårdsnämnden till affären och frågade Karl Rolander, var han hade kylanläggningen för köttet. Då sa Karl:"Den är här!" och så visade han logen med spikar för köttupphängningen.

I Lillängen strax öster om Svanhult bodde Karl Andersson, hans "fru" Augusta och sonen Verner. Karl Rolander köpte djur av Karl i Lillängen, som hade svårt att räkna. Karl i Lillängen fick dåligt betalt för djuren och måste sedan köpa tillbaka delar av djuren för samma pris, som han fått för hela djuret. Karl Rolander lurade också på Karl gammalt smör. Sonen Verner var i affären och handlade korv av Rolander. Rolander hängde då gamla korvringar runt armarna på honom, som han fick köpa trots att de inte var så färska. En gång köpte Verner apelsiner, som han tog med hem till sin mor. Modern förstod sig inte på apelsinerna, så hon lade dem högst upp i potatisgrytan, det blev ju inte lyckat! Verner hjälpte Rolander med jordbruket. Verner flyttade sedan till Ösjö, till Amerika-töserna ett tag. Familjen vräktes från Lillängen en regnig höst, de fick då bo ute i skogen, där de lagade maten och sov. Frans Tivell hjälpte dem sedan så att de fick tag över huvudet.

När Rolander inte kunde sälja några dåliga eller gamla varor, sa han: "Det tar Verner i Lillängen". Också Åstrand tog gamla varor. Åstrand var inte känslig för något och hade en obärgerlig matlust. Vid Åstrands strax norr om Svanhults kvarn fanns en benstamp. Hit kördes mängder med ben med kvarvarande köttrester. De låg i stora högar hela sommaren ute i solvärmen i avvaktan på krossning, och det luktade förskräckligt där. Sista åren var Åstrand ladugårdskarl i Undevi. När det skulle göras rent på dass där, sa Gottfrid Tivell på Undevi: "Det gör nog Åstrand rent!".

John Nilsson i Svanhult skulle en gång sälja ett fårskinn till Karl Rolander. Karl granskade fårskinnet noga och konstaterade sedan att det fåret hade nog inte fått tillräckligt med mat för skinnet var ju inte särskilt stort. John, som var rapp i mun, svarade då snabbt: ”Det är stort nog, det räckte bra runt magen på det fåret!” Tilläggas bör, att Karl Rolander var ganska tjock.