Kafferast i vägarbetet 1922, fr v Karl i Backen, Einar i Svanhult,
Henning i Backen och Karl i Åtorp. Fotograf Anton Emil.

Berättelser

Hugo och Einar Rolander och Eskil Johansson i Solbacken satt ofta på helgerna i frontrummet på andra våningen i affären och spelade dragspel. Einar och Eskil var duktiga på att rita också. Einar ritade av kunder, så man kunde känna igen dem, men det gjorde han i smyg förstås.

Einar blev lantbrukare på gården kallad Einars i Svanhult och hade en lastbil. Han och Karl Boström körde först med sin lastbil åt Bölets gruvor. För lastbilen byggdes ett garage på allmänningen i Svanhult, kallad Bergdalen.

Einar var döpt till Eijne, men kallades alltid Einar, Han var son till Karl Rolander i affären. Han var till utseendet väldigt lik sin farfar Frans Oskar Stråle.

Einar var skojfrisk och hetsig. Evert i Nolgården och Einar var i sin ungdom ofta hos Oskar i Kopparhult. Einar hade sällskap och charmade även andra. Därför följde fästmön med. Då sa Einar: "Du kan la släppa mig så pass att jag kan pessa". (Karin Andersson, Svanhult, muntligt1995)

Han hade fyra kor, gris, höns och en nordsvensk häst, som hette Malla. Han levererade mjölk i stora "mjölkkrukor" till mejeriet på 1950-talet, mjölkbord fanns vid Nolgårdskorset. Han hämtade också mjölk från Åtorp med hästskjuts. Den mjölken levererade han också. En mjölkbil hämtade mjölken varje vardag.

Einar Rolander med hustru Karin. Fotograf okänd.

Einar och Karin Rolander var barnlösa men tog en fosterflicka som blev till stor glädje för dem. Hon hette Birgitta, men kallades i allmänhet Gittan. Einar led av sockersjuka (diabetes).

Einar delade en lastbil med sin svåger Karl Boström i Brotorp och hade på så sätt biinkomster. För lastbilen byggdes ett garage på allmänningen (Bergdalen) i Svanhult.

Den 4 juni 1923 (1928?) nödlandade en flygmaskin (Biplan T-DALP) vid Botten. Den kördes till Ludvigs gärde söder om Tiveds kyrka. Flygare var Lindner. Montörer kom dit för att laga flygmaskinen. Den 6 juni startade Lindner för att flyga till Göteborg. Bortåt 100 personer såg på uppstigningen. Einar Rolander måste bogsera montörernas bil till Töreboda. (Tiveden, bygd och människor, del 2).

Einar och Karin hade inget kylskåp utan ett isskåp i ett litet källarutrymme under skafferigolvet. Varje vinter sågade Einar m fl i Svanhult därför is på Lillesjön. Den lades sedan i sågspån i en stor inramad depå strax norr om garaget i Bergdalen.

Einar snusade. Han hade en fin snusdosa av silver (?). I ena halvan av dosen hade han nytt snus, i den andra använt snus för återanvändning.

Einar var en skicklig slaktare. Fadern Karl Rolander köpte upp slaktdjur, som Einar slaktade åt honom. Einar berättade att han på en dag hade slaktat en kalv och 18 får. Einar hjälpte också till med slakt i trakten och anlitades flitigt av sina grannar. Han hjälpte också skogvaktaren med slakt, så kanske var kontrollen beträffande hans jaktbravader inte så hård alltid? Einar berättade också att han en gång nackade en tupp, som sedan huvudlös flög upp och satte sig på ladugårdstaket (Bertil Johansson, Svanhult & Karin Andersson, Svanhult, muntligt 1994-1995)

Einar var en skicklig jägare som sällan kom tomhänt från skogen. Han jagade flitigt under alla tider på året, ofta ihop med Josef Trygg, så länge han bodde i Svanhults äng. Många jakthistorier finns om Einar i bygden, ofta berättade av Einar själv. Då det inte var jakttid, tog Einar ofta en bärkorg med sig till skogen och så hade han bössan innanför överrocken.

När skogvaktarn kom en gång, hukade han sig, drog ned byxorna och vände baken mot skogvaktarn, som då drog sig undan åt annat håll. På det sättet missade skogvaktarn den fällda älgen! En annan gång hade Einar tjuvskjutit en älg på Store Mosse, där bönderna i trakten tog upp och torkade torv, som de använde som strö i ladugårdarna. Han lastade älgen på hästvagnen och dolde med torvströbitar och så bar det av hemåt. På hemvägen mötte han Ivar, kronoarrendator i Hult, som kom med häst och gärna ville prata med Einar. Men Einar bara fortsatte och sa till Ivar: Idag är hästen så istadig, så det går inte att få stopp på den! Orsaken var nog en annan! (Bertil Eriksson, Kvarnsjöbacken, muntligt 2005)

Annars var inte Einar så rädd att tala om sina jaktbravader. En gång var han på marknad i Karlsborg bland massor av folk och poliser. Då pratade han högt och ljudligt om, att han hade så ont i axeln sedan han släpat på älgen, som han skjutit dagen innan. Till saken hör, att älgen inte var lovlig då!

Einar var en flitig fiskare. Han var väldigt mycket ute på Unden med sin motorbåt med tändkulemotor. Einar byggde en egen stenbrygga för båten i norra delen av Naten. Mestadels svirvlade han röding på sjön. Liksom andra svirvelfiskare tillverkade han svirvlarna själv av blanka plåtar och burkar. På senvintern norsade han. Då var han ute på tunn is och plumsade ibland igenom isen utmed de nästan isfria stränderna. Norsfisket skedde med hjälp av stora sänkhåvar, som sänktes ner i stora vakar. Ljuset från facklor eller fotogenlampor lockade till sig norsen, varvid håven snabbt lyftes upp med den småvuxna norsen.