Bertil Johansson i sin ungdom. Självporträtt med fjärrutlösare.

Berättelser

Bertils uppväxttid var ju inte så lätt, eftersom hans far inte var hemma så mycket. Därför var han mesta tiden tillsammans med sin mor. Om somrarna följde han med mor till skogen och plockade bär, kanske inte så mycket. Mor kunde inte lämna honom ensam hemma. Bertil satt då i skogen och byggde hus med pinnar, och djur var ju kottar. De bär mor plockade, fick hon lägga till hushållskassan, som för övrigt blev ganska skral. Det som hjälpte upp den var att mor och Bertil ofta var till mors syskon August och Lovisa i Nordåsa och hjälpte till med skörd m m.

Skräddar-Alfred i Åstorpslyckan var bl a söndagsskolelärare i Vägens missionshus. Där gick Bertil i söndagsskola tillsammans med bl a Alfreds son Karl och Signe i Vägen. Bertil och Karl gick tillsammans dit och tillbaka.

Om somrarna under skoltiden fick Bertil också följa med mor och ta upp potatis m m. Mamma var mycket hos Elias Persson i Skeppshult. Där var det också tvätt, arbete på åker och äng m m. När Bertil gick i småskolan i Skeppshult fick han stanna hos Perssons tills mamma gick hem. Han lekte då med barnen där. Det blev nog långa dagar då, för mor fick ju hålla på till sent på kvällen. Det blev nog inte så mycket i betalning, hon kanske fick en del i naturprodukter.

När Bertil i Solbacken hade tandvärk, måste han gå till Spå-Augusta och Anders Lom. Han var tvungen att lyda sin mamma. Spå-Augusta satte iglar i munnen på honom för att bota tandvärken, men det värkte ännu mer på hemvägen efter behandlingen!

När Bertil hade något ledigt under skoltiden fick han följa med sin far till skogen på vintern, när det var snö. De hade en kälke, som de lastade torrved på. Veden fick de ta i Domänverkets skog. Det tyckte Bertil var roligt. Utför backar gick det fort, men så tog det emot uppför. Senare köpte hans far ved på rot, som grannarna körde hem. De första åren var far med och sågade veden, men när Bertil blev lite äldre fick han ta över arbetet med veden. Bertils far var ju tvungen att försöka skaffa något arbete, fast det fanns lite att tillgå och för övrigt dåligt betalt.

Bertil såg upp till sin bror Eskil, som var så kunnig och snäll mot honom. Bertils tidigaste minne av Eskil är från en vinter med snö. Eskil tyckte Bertil skulle ha ett par skidor. Det var en björk vid brunnen, som Eskil sågade ner. Det var en liten krök på björken, så det blev ett bra ämne för skidorna. Han sågade av det, kanske blev längden ungefär 80 cm. Sedan klöv han det på längden, så det blev två stycken. De yxade han till, andra verktyg än yxa fanns inte. Bertil blev så glad, när han fick dem. Fordringarna var inte så stora då. En annan gång hade Eskil köpt en leksaksmotorcykel. Mor sa till Bertil att han skulle titta på skänken i rummet. Han blev så glad, det hade han önskat sig.

Bertil Johansson åkte bil första gången i 10-årsåldern, dvs omkring 1917. I sambande med Överby marknad fick man då åka vägrundan i Undenäs för 10 öre. Spännande, men alltför kort!

När Bertil var ungefär 11-12 år ville hans mor att han skulle gå i Söndagsskolan. Han fick då följa med sin granne Skräddar-Alfred, som var söndagsskolelärare. De fick gå några kilometer till ett missionshuset vid Vägen. Läraren hade en son också, som var i samma ålder som Bertil. De hade sällskap. Där var det för övrigt flera barn, det var på den tiden mera bebott i gårdarna. Skräddar-Alfred var en mycket troende person. Man hörde aldrig att han talade om andra i sitt tal. Han gick sin egen väg, men han var respekterad av alla i byn för att vara en god människa.

Bertil gick i småskolan i Skeppshult de första 3 åren. Det blev då ändring av examen från vinter till sommar, så han och de andra eleverna där fick gå en termin extra. Lärarinnan hette Fröken Alice Sjöö. Hon bodde i skolan, tidvis också hennes syster. Fröken Sjöö var sträng, så eleverna lärde sig mycket. Det hade de mycket nytta av senare. Fröken Sjöö var ofta i Solbacken hos Bertils mor. Albertina tyckte mycket om henne. Fröken Sjöö var ofta tillsammans med Bertils syster Edit också. Det fanns inte någon plats att leka på utanför skolan, så barnen var ute på landsvägen ibland. Det kom ju knappast några bilar då. Barnen gick till skolan på väl upptrampade stigar genom skogarna, bl a mellan Uggletorp och Skeppshult.

Ca 1917 började Bertil i storskolan i Havsmon. I storskolan var fler barn än i Skeppshult, eftersom en del barn hade gått i småskolan i Höghult. Det var varannandagsläsning i Havsmon. Där var en äldre lärarinna, som hette Skoglund. Ett år gick Bertil för Fru Eda Carlsson. Hon var ganska "eftersläspen", så  disciplinen där var mycket sämre än i småskolan. Eda flyttade till Lindhult. Hon hade med sig sin största son i skolan. Han satt hos barnen i bänkarna, så det blev lite dåligt med undervisningen. Skoglund var en stor, rejäl och respektingivande lärarinna. Städerska i Havsmons skola var Sara i Mostugan. Bertil hade i skolan stor nytta av Filip Ahlsten, som satt i samma bänk och var mycket duktig i skolan, Han hade väldigt bra betyg. Skolbarnen i Havsmon gick till Oskar Karlssons lilla affär i Havsmon och köpte karameller för 5 och 2 öre, om de hade några pengar. Affären här var kvar till cirka 1917. Mellan Havsmon och Brotorp fanns också en affär. Den drevs av "Moa-Frua".

Valentin i Nolgården, Svanhult skötte också jorden åt en ny ägare på den norra gården i Skeppshult (Holmers) från omkring 1920. Det fanns då inga stängsel omkring åkrarna där. Bertil fick då valla korna och se till att korna på skogen inte gick in på åkrarna. Han måste då gå längs linan (gränsen) ända ned till sjön fram och tillbaka.

Efter brodern Eskils död tog Bertils far över Eskils cykel och lärde sig cykla, men körde omkull på en sten. Bertil fick därför ta över cykeln istället och var en av de få ungdomarna i trakten, som hade cykel. Det var bra att ha cykel, då han läste i Undenäs kyrka. Ibland åkte de både tre och fyra på samma cykel!

Ture i Mostugan var med Bertils far och målade på somrarna. De målade bl a i Pukerud. De bodde då i ett uthus där tillsammans med Bertil, som då var pojk. Där hade de en dotter, som hette Anna. Erik i Pukerud och Bertil sprang då som pojkar och kikade efter Ture och Anna, vilket inte var så populärt. Tures syster Sara i Mostugan var nästan en andra mor för Bertil. Hans far bodde där långa tider.

Bertil och hans mor hjälpte sina släktingar August och Lovisa i Nordåsa. Då fick de mjölk av dem. Vid ån vid Nordåsa var ett litet badställe, där det var lite sand och ingen sten. Där brukade Bertil bada ibland, men så en gång kom en orm, som var vit simmande i ån. Han satt som tur var på land då, men gick genast hem. Där ville han sedan inte bada mer. Den här ån blev senare upprensad, så den blev djupare än den är nu. Bertil tyckte så mycket om brödet av sammalet råg, som Lovisa bakade i bakugnen i köket. Bertil satt ofta vid bakugnen bredvid Lovisa.

August i Nordåsa kom på söndagar till Solbacken i Svanhult för att lyssna på radion där. Han kom tidigt för att höra på högmässan. Bertil hade gjort i ordning en högtalare, tidigare fanns bara kristallmottagare med lurar. August sa då: "Det blir å göra sej i ordning å lyssna".

Då August blev krasslig och ej kunde gå med sina tillverkade korgar, så hjälpte Bertil honom. Det var på vintern med väldigt bra väglag. Bertil tog en spark, som de hade. Han hade nog 5 djupa korgar och 5 gödselsåll (grunda korgar) och for ända till Svanvik. En del var tingade och övriga sålde han, men samtidigt tingade de flera. Bertil måste därför göra en resa till. Bertil tjänade 20 kronor för båda resorna. Det var mycket pengar, tyckte han. August var också nöjd, han fick 25 kr.

Morbror August i Nordåsa var inte så frisk de sista åren av sin levnad. Bertil fick då hugga enekäppar åt August. Han hade fått löfte hos Nilssons i Svanhult att hugga där, så Bertil var där flera gånger. En del av Bertils käppar kanske inte blev godkända, men morbror sade aldrig något.

När Karl Johan Andersson i Lillängen dött, gasades huset. Därefter var Bertil där och städade huset. I köket var panel. När han sopade panelen, rasade mängder med döda vägglöss ner.

År 1924 började Bertil som målarlärling hos Jonsson och Östman målarfirma i Hjo. Där fick han 25 kr i veckan, och arbetstiden var 55 timmar i veckan. Han hyrde ett litet rum i ett hus, som hette Solbacka. Hyran var 25 kr i månaden, och maten fick han hos en tant, som hade en servering för olika arbetare. Maten kostade 2 kr per dag. Hon tyckte att Bertil hade så lite betalt, så hon tog inte mer än 12 kr i veckan. Bertil jobbade mycket i den så kallade Badparken, där han fick måla badkar, som var i bruk då. De var tunga och gjorda av gjutjärn. De lackfärgades invändigt. Efter en tid bytte Bertil till ett mycket bättre rum. Då träffade Bertil en kamrat där, som hette Georg Vallberg. Han övertalade Bertil att följa med till Malmslätt, där de annonserade efter målare. Han tyckte att Bertil hade för dåligt betalt i Hjo och att det skulle gå bra för Bertil i Malmslätt.

Georg Vallberg och Bertil hade ett rum tillsammans i Malmslätt. Georg var fullt utbildad och en väldigt duktig målare. Han var bra och lärde Bertil mycket. Han var från Hälsingland. Bertil fick i Malmslätt 85 öre i timman, dubbelt så mycket som i Hjo. Arbetstiden var 10 timmar per dag. Georg och Bertil åt hos en av målarmästarna. Ekholm hette han. Ekholms hade så väldigt fint hemma, köket var målat i vit lackfärg, som var så blank. Bertil tyckte att det var lyx. Här fick Bertil för första gången lära sig att äta med kniv och gaffel. De fick smörgåsar med sig på morgon, för de var ju i arbete hela dagen. De fick sitta och äta smörgåsarna på arbetsplatsen. Arbetsplatsen kunde vara långt borta. Det var ofta kyrkor, som ju låg på olika platser. De måste då cykla långa vägar till arbetsplatsen. De målade också lägenheter i Linköping.

Det fanns kameror efter Bertils bror Eskil. Georg Vallberg och Bertil började fotografera. Det var ju nytt då. Det var glasplåtar. Bertil lät framkalla plåtarna hos en fotograf, och sedan kopierade de korten själva. Kamraten Vallberg tyckte det var så roligt. Det blev inte så dyrt heller, eftersom de fick betalt för korten.

Sedan på hösten tröttnade Vallberg. Han ville ha trevligare jobb. Det var ju inte så trevligt alltid. Vallberg var ju fullt kompetent, det var ju ingen som kunde så mycket som han, så han hade ju stora chanser att få bra jobb. Måleriet stod högt i klass på den tiden. Vallberg slutade i Malmslätt och åkte till målarmästaren Nygård i Karlsborg. Bertil var kvar några månader till på Malmslätt, eftersom han tyckte det var synd att sluta. Han tyckte att han hade så bra betalt, och det gick bra med arbetet och kamraterna. På den tiden fanns inget måleriarbete på vintrarna, eftersom färgen var sådan att den torkade dåligt då det var kallt. Det gjorde det omöjligt att måla, då det var kyligt. När målningssäsongen var över fick Bertil därför sluta i Malmslätt.

På vintrarna åren 1925-28 var Bertil mest i Havsmon och högg i skogen vid Holmgillret. Han var bl a vid Karstorp uppe i skogen ovanför Holmgillret. Det blev ibland rätt så långt att gå på enbart upptrampade stigar. Han minns att det var djup snö. Ture i Mostugan och Bertil skulle då såga ihop. Bertil skulle dra med honom (dra sågen). Det blev ganska tungt, för Ture var stel i armarna och hängde bara med, varför det gick väldigt tungt att såga ihop med honom. De tjänade ungefär 2 kr/dag vardera, det gick inte att komma högre i lön. De hjälpte också till på Holmgillret med tröskning m m, då fick de 3 kr/dag.

Bertil följde med tiden och hade redan 1930 en bälgkamera. Då tog han ett foto på bl a hela den stora syskonskaran vid Nilsson (Åstorp). Alla andra hade lådkameror, som gav ganska begränsade möjligheter. På ett gavelrum på andra våningen vid Hammrströms i Skeppshult bodde en lam gubbe, som hette Johan. Han var säker med att fixa grejor och laga saker och ägnade sig också åt att fotografera och framkalla. Bertil var där någon gång med sina plåtar

Efter Bertils mors död köpte Bertil Solbacken av sin far och sina syskon den 20 februari 1928. Hans far flyttade år 1929 ihop med Sara i Mostugan. Saras mor Tilda sa att det var bra att Ture fick hjälp av Bertil, eftersom Ture inte kan reda sig själv i skogen.

Särskilt svårt efter vinterarbete var det under 1930-talet. När Bertil skulle fara hem från Malmslätt, skrev Vallberg i ett brev till Bertil att han också kunde få jobb hos mälarmästaren Nygård i Karlsborg. Nygård hade jobb en tid framöver, så Bertil var inställd på det. Men när han kom hem, ville hans far att han skulle hjälpa honom. Så Bertil stannade hemma då. På vintrarna jobbade Bertil i skogen, bl a ihop med Göran i Änga. Filip i Skeppshult avverkade mycket. En vinter var Bertil där och högg pannved, medan Göran i Änga sågade. Bertil var ovan i början, och det blev väldigt tungt, men efterhand blev han upptränad och då gick det bättre.

Bertil flyttade åter till Svanhult och började jobba själv. Tidvis bodde också hans syster Gunhild där. Han jobbade åt Domänverket under långa perioder, då det var svårt att få målningsarbeten på grund av lågkonjunktur. I Lillängen bodde tidigare Karl Johan Andersson. När han dog, gasades huset. Därefter var Bertil där och städade huset. I köket var panel. När Bertil sopade panelen, rasade mängder med döda vägglöss ner. Efter Karl kom en ung familj till Lillängen och först därefter kom Karl och Ingrid dit.

Då Bertil sågade åt domänverket, hade han en fjäder, som hjälpte till att dra sågen. Ibland sågade han ihop med Henning i Backen. De hjälpte varandra att såga ner virke. Det gick bra att såga ihop med honom, han var mjuk i armarna. De sågade ner tillsammans och sedan sågade, kvistade och barkade Bertil själv och tog reda på virket i sitt område, och Henning gjorde detsamma i sitt område. Det gick bättre så. De sågade bl a vid Svanhulta Bergsjö och Skallebohed. Bertil sågade till 1931. Han minns att Hammarström kom i spåren i snön till Bergsjön och meddelade att far var död. Efter fars död lånade Bertil en oxe av Henning i Skeppshult en gång och körde två lass med auktionsgrejor från Fallet i Havsmon till Solbacken i Svanhult.

Avverkningarna skedde i uppmärkta områden, s k ån. Skogvaktaren hade märkt upp områdena. Det rörde sig mest om gallring, knappast ingen kalavverkning. Henning i Backen högg på sommaren också. Han högg då kolved, som han kolade ihop med sin egen far, bl a på andra sidan Lillesjön.

Första gången Bertil hörde en högtalarradio, var i Havsmons skola. Annons hade varit i tidningen, om att man kunde komma dit och lyssna på radio. Det måste ha varit före 1930. Det kostade 50 öre att få lyssna. En stor radiotratt stod på katedern och det var fullt hus med åhörare där. Det hördes väldigt dåligt.

Bertil byggde tidigt en högtalarradio, som kunde ta in även utländska stationer. Ljudkvaliteten var nog inte så god, men upplevelsen var enorm. Att höra vad som hände hundratals mil bort var fantasieggande. Tidigare fanns bara kristallmottagare med hörlurar. August i Nordåsa kom på söndagar i början på 1930-talet till Solbacken i Svanhult för att lyssna på radion där. Han kom tidigt för att höra på högmässan i Bertils högtalarradio. August sa då: "Det blir å göra sej i ordning å lyssna". För att kunna lyssna hade Bertil satt upp en stor antenn mellan stora stänger. Första tiden skedde utsändningen över Kråk, men mottagningen var då väldigt dålig. Sedan flyttade utsändningen till Motala, och då blev det bättre mottagning.

Filip Ahlsten var säker och mekanisk. Han och Bertil byggde radioapparater ihop, först kristallmottagare. De köpte delar, lindade tråd till spolar och monterade ihop. Senare byggde Filip och så småningom också Bertil även rörmottagare. Från början bara ett rör, sedan två och tre rör. Ju fler rör, desto bättre mottagning. Många höll på den tiden på med att bygga radiomottagare, det var ju nytt då.

Den gamla ladugården vid Solbacken var timrad. Över ladugårdsdelen fanns ett höränne. I östra ändan av ladugårdsbyggnaden fanns en verkstad, där familjen hade bott i samband med att bostadshuset byggdes om år 1942. I andra ändan av uthuset fanns en vedbod samt ett smalt garage, där Bertil hade sin motorcykel, en BSA 500 kubik. Den använde han för sina resor till målningsarbeten i bygden ända tills de skaffade bil i mitten av 1950-talet. Den första bilen var en Ford Anglia, sedan blev det Morris Minor. I ladugården hade de fram till början på 1950-talet en ko, gris och höns, senare enbart ett 50-tal hönor. Kon, som de hade i många år, hade de köpt efter August i Nordåsa. På åkrarna på vardera sidan om vägen odlade de potatis eller tog hö. De användes också tidvis som bete.

I början på 1940-talet var det gott om måleriarbeten. Sedan kom beredskapen. Då inkallades Bertil till gränsen mot Finland i Tornedalen. Karl Alfred, dräng hos Alfred Andersson, fick då hjälpa hustrun Astrid därhemma, då det behövdes. Bland annat gick kon bort en gång. Karl Alfred var då ute och letade och hittade den i närheten av Uggletorp.

Bertil jobbade många år hos Gunnar Pettersson och hans två bröder, som hade en målarfirma i Karlsborg. De hade mycket arbeten i Rödesund och Karlsborg. Nästan ett år jobbade Bertil inom det företaget på ålderdomshemmet i Undenäs, där det gjordes en omfattande restaurering med nya golv m m. Där jobbade snickarlag om två och två, bl a från Halna och Forsvik. John Nilsson i Svanhult var med och snickrade där också. Han och Bertil bodde då ihop en sommar i en stuga vid Prästgården. Det gick bra att bo ihop med John Nilsson, men han var frusen, så de måste elda mycket. När Nilsson slutade, flyttade Bertil upp på ålderdomshemmet i ett renoverat rum. Där var ju värme. På hemmet flyttade Frits Pettersson ihop med Bertil, eftersom det annars blev för trångt för de andra i ett enda rum. De blev tre stycken i det andra rummet, Gillis, Gunnar och Erik, som kom senare. Även Reinhold var med och snickrade där. Förr var det mycket putsväggar. Det var svårt att få tapeter att fästa på dem. Därför mackelerade man först med tidningar, så att tapeterna skulle fästa bättre. Men det var svårt att få tag i tidningar!

Efter arbetet hos Petterssons jobbade Bertil hos en annan målaremästare vid namn Rygert från Tibro. Bland annat arbetade han mycket på fästningen och sista tiden mycket på Flyget också. En sommar jobbade han också på ett husbygge i Karlsborg hos en målarmästare, som hette Larsson. Han var lite ilsken av sig, men för Bertils del gick det bra. Rygert hade mycket jobb i Karlsborg, men Bertil fick Rygert att räkna och lämna anbud på målning i Granvik och av Tiveds kyrka. De låg ju båda bra till för Bertil i Svanhult. Han fick bl a jobbet i kyrkan och målade den tillsammans med en målare från Halna. De målade kyrkan utvändigt ihop och också taket inne, men den andre målaren fördärvade sig, så Bertil fick slutföra målningen ensam. Det gällde framför allt bänkarna och väggarna invändigt. Bertil jobbade nog i kyrkan ett halvår. Matsäcken åt han inne i kyrkan på bänkarna där. De hade rejäla ställningar, som byggts av grova bräder sågade i Sågkvarn.

Rygerts hade många anställda och tog efterhand över alltmer efter Petterssons i Karlsborg. Rygert hade musiktalang. I början åkte han buss till sina arbeten. Då satt han i ett hörn, försatt i tankar. Plötsligt började han vissla. Folk, som inte kände honom, sa då att han var lite underlig. Men melodier kom över honom, och då måste han vissla och lyssna på dem. I hem, där han målade och de hade instrument, spelade han ofta. Rygert skaffade bil sedan. Musiken tog över alltmer för honom, och sedan dog han som ung. Han var väldigt snäll, och de anställda saknade honom mycket, då han gick bort.

En sommar jobbade Bertil i Olshammar. Han hade bil då, varför det bör ha varit på 50-talet. Kalle i Molagga var med och målade där också. De målade hyreshus och bostäder där. Kalle flyttade sedan till Karlsborg. Målarmästaren i Aspa var också musikintresserad och dog helt ung.

Senare hade Bertil egen målarfirma. Bertil var allmänt känd som "Målar-Bertil" och var en flitigt anlitad målare i bygden med tyngdpunkt på Undenäs med omgivningar. Han utförde målningsarbeten såväl utomhus som inomhus. Han var en utomordentligt skicklig yrkesman och behärskade alla tekniker och färger men arbetade nog helst med linoljefärg. Han behärskade även ådring med gamla metoder. Färger, tapeter etc köptes hos Lokrantz i sta'n (Askersund) och fraktades för det mesta med linjebussen därifrån till Svanhult. Bertil målade senare också möbler.

Bertil vid en egenhändigt målad gungstol. Fotograf Rune Johansson.

Under Bertils tid i Solbacken byggdes bostadshuset om och moderniserades med bland annat centralvärme, el, vatten, avlopp, wc och badrum. Den gamla ladugården revs och nya uthusbyggnader byggdes, såsom tvättstuga, vedbod, garage och målarverkstad. Bertil var också politiskt engagerad, bl a ledamot i skolstyrelsen i Undenäs. Han var också intresserad av verksamheten i Undenäs hembygdsförening, där han bland annat medverkade i torpinventeringen.

Bertil och hustrun Astrid flyttade 1983 från Solbacken till Trumpetvägen, Leksberg (R). Han flyttade den 1 april 1995 till en pensionärsbostad på Humlet, Mariestad (R). Han dog den 9 augusti 1995 på sjukhuset i Mariestad (R) i sviterna efter en tarmoperation. Begravd den 18 augusti 1995 i Skogskapellet, Mariestad (R). Präst vid begravningen var kyrkoherde Ekström, Mariestad. Vid begravningen deltog 25 personer, däribland barn, barnbarn, två barnbarnsbarn samt makar/sambo till barn och vissa barnbarn. Vidare deltog också släktingar till hans hustru samt grannar från Undenäs och Mariestad. Solosång i kyrkan. Efter begravningen var det kaffe och smörgås i Leksbergs församlingshem. Urnsättning skedde på Undenäs kyrkogård.