KULTURSPÅR I SVANHULT

 

Åter till startsidan!

 
Förteckningen tar upp intressanta kulturlämningar och områden med tydliga spår från det gamla kulturlandskapet i Svanhult och dess omgivningar. De olika kulturspåren är numrerade. Numren återfinns på kartan med intressanta kulturspår. Uppgifter om intressant natur finns på sidan Intressant natur i Svanhult.
 
1. Kyrkstig.
Befolkningen i östra Tivedens byar gick fram till mitten på 1800-talet på kyrkstigar via Tivedstorp ner till Undenäs kyrka. I Svanhults närhet gick denna kyrkstig från Ösjö via Lillängen och Skallebohed genom skogen till Skeppshult. Se bild! Stigen passerade bland annat Kavelbromossen sydost om Lillesjön. Mossen har fått sitt namn av kavelbroar byggda av utlagda stavar över mossen. Längre söderut gick stigen uppe på Släta bergen. Se bild! Stigen är nu delvis svår att följa till följd av storskaligt skogsbruk och igenväxning. En annan kyrkstig gick från Tivedsbyarna utmed Unden mot Undenäs. Den kan inte återfinnas idag.

2. Offersten.
Offerstenen utgörs av ett meterhögt block med ganska flat översida. Enligt gammal tradition i bygden offrade man här getskinn m m, som lades och brändes på stenen för att det skulle bli bra avel på husdjuren och god skörd. Se bild!

3. Väghållningssten.
Stenen står strax utanför landsvägens östra dikeskant. På stenen är inristat "256". Ännu i slutet på 1910-talet var vägarna i trakten dåliga. På den gamla vägen fanns stora stenar, som kröp upp i vägbanan och gjorde att man fick kryssa mellan dem. Vägen förbi Svanhult byggdes om 1922 av små arbetslag, som hade ansvar för olika sträckor. De gjorde allt arbete för hand, grävde med spadar, körde jord och sten med skottkärror, sprängde etc själva. Innan det allmänna vägnätet blev förstatligat 1944 sköttes vägarna av boende i trakten, som hade ansvar för underhållet av olika vägsträckor. För att markera de olika vägsträckorna sattes väghållningsstenar upp. Boende i Igelbäcken hade ansvar för skötseln av vägen från Havsmon, ca 3 km söderut, till denna sten. Se bild!

4. Kolbottnar.
Två kolbottnar syns tydligt. De kan ses som runda upphöjningar med gropar i ytterkanterna. De utgör bottnar efter kolmilor för framställning av träkol. Kolning var en viktig sysselsättning för många i Svanhult ända fram till början på 1940-talet. Milan byggdes upp av virke, som ställdes upp och sedan täcktes med jord. Den tändes sedan. Täckningen var viktig för att begränsa syretillförseln. Om täckningen skadades kunde hela milan fatta eld och brinna ner. Milan måste därför övervakas dag och natt under ett par veckors tid och täckningen lagas vid behov. Då bodde man i en kolarkoja intill milan. Kolet kördes sedan med slädar (kolryssar) dragna av oxar eller hästar till närbelägna bruk, härifrån i första hand till
Granvik. Träkolet användes i järnframställningen. Se bild!

5. Stenmurar vid Svanhults äng.
Svanhults äng med omgivningar har under 1800-talet ingått i byns stora slåtterängar, som sedan övergått i betesmarker och skog. I den nu avverkade skogen norr om Svanhults äng finns ett system av stenmurar och rösen, som tyder på att delar här tidigare också varit uppodlade och kanske hyst lite bebyggelse. Utsikt ut över Unden. Se bild!

6. Lilla lyckan.
En liten igenväxande åkerlycka med flera stora, välbyggda stenrösen. Här har i början på 1900-talet funnits en dansbana. Spelemännen stod på ett stenblock intill dansbanan. Ungdomar från andra håll tog sig hit med båt över Unden till Naten, varifrån de måste gå uppför branterna till dansbanan. I mitten på 1900-talet användes åkerlyckan som fotbollsplan av bygdens ungdom. Se bild!

7. Gammalt odlingslandskap.

I de högt belägna delarna i södra Svanhult finns ännu rester av det gamla, variationsrika odlingslandskapet. Här finns vackra stenmurar i de gamla åkerkanterna vid Ringa och nedanför Sörgården. På flera platser finns också stora odlingsrösen, bland annat på den igenväxta åkern nedanför Sörängen. Genom området går också bygatans förlängning söderut. Se bild!

 

8. Naten.
Vid Undens strand ligger Naten i en från nordlig vind skyddad bukt. Där var byns samfällda båthusplats belägen. Större motorbåtar ankrades här upp på svaj eller i skydd längs en mindre stenpir. På sluttningen ovanför Naten har funnits en dansbana. Otydliga spår efter den kan ännu ses. Se bild!

 

9. Gamla bygatan.

Den centrala delen av byn ligger högt på en tydlig höjdrygg, en drumlin. De tidiga finska invandrarna bosatte sig gärna i sådana höjdlägen, där risken för nattfrost var lägre. Tiveden är Sveriges sydligaste finnbygd. Den förste kände bosättaren i Svanhult var Per Finne, som började odla upp i byn omkring 1608. Gamla källor visar att en fäbodliknande verksamhet bedrevs här långt tidigare. Den gamla bygatan gick längs höjdryggen från den gamla bytomten mot söder. Bygatan har delvis stensatta diken och var tidigare omgärdad med stenmurar och gärdesgårdar. Den var en s k fädrev, som användes för att driva betesdjuren från byn ut till betesmarkerna i söder. Sluttningarna mot sjön utnyttjades då till stor del som slåtterängar. Efterhand som ängsslåttern upphörde övergick slåtterängarna till betesmarker och lövskogar. Se bild!

 

10. Kolbotten och kolarkoja.

Otydliga, delvis skadade grunder efter en kolbotten och en kolarkoja finns utmed stigen från Larssons mot Lillesjön. Kolning pågick här fram till mitten av 1940-talet. Se bild!

 

11. Låsa-Petters.
Husgrund efter en undantagsstuga, som stod kvar här fram till 1920-talet. Originalen Låsa-Petter och hans hustru Låsa-Anna var de sista som bodde i stugan. Deras hus var en liten timrad stuga på ett rum. Fönstren var två med små fyrkantiga rutor. Ytterdörren ledde in till en förstuga, som var liten på grund av att murstocken tog mesta utrymmet. Möbler i rummet var en soffa innanför dörren, för övrigt ett litet bord och en lång säng. De fick klara sig med en öppen spis. Låsa-Petter blev lurad att följa med på ett mord vid Granhamn, Tived. Han fick sedan sitta i fängelse i Malmö på vatten och bröd. Han blev fri i samband med kungabyte (Oskar II:s död) och blev då försonad och utsläppt. Låsa-Petter var en skämtsam och snäll gubbe och mycket för barn. Låsa-Petter lagade plåtburkar med tenn, band kvastar av kråkris och lagade skor. Se bild!

 

12. Gammalt odlingslandskap.

Nedanför Einars och Nolgården finns på flera ställen välbevarade stenmurar längs åkerkanterna. Några imponerande odlingsrösen finns också. Se bild!

 

13. Hamnar.  
Fiske var förr en viktig sysselsättning, och nästan alla hushåll i byn hade egen båt. Vanligast var Vättersnipor, ofta byggda av byns egna båtbyggare. Byns båtplatser kallades hamnar. De syns som utgrävda inskärningar i Undens steniga strandbrink på flera ställen nedanför byn. I hamnarna drogs båtarna upp i skydd från nordlig och västlig vind. Se bild!

 

14. Hamlade askar.
Två stora, hamlade askar står intill tillfartsvägen till den gamla bytomten. Man beskar träd (hamlade) för att få löv som vinterfoder. Hamling var mycket utbrett i trakten och förekom i Svanhult ända fram till 1940-talet. Hamlingen ägde rum efter ängsslåttern, dvs på sensommaren. I första hand hamlades ask, lind, alm och björk, vars löv var begärliga för fåren. Beskärning gjordes ungefär vart fjärde år och på en sådan höjd att betesdjuren inte kunde nå de färska skotten. Kvistarna med löv torkades på höga lövhässjor. Se bl a bild!

 

15. Grund efter ugn.

På ett plant berg öster om Einars finns otydliga rester efter en byggnad och ugn, som enligt muntliga uppgifter använts för bränning av tegel. Se bild!

16. Finsk rökugn.
Intill en liten igenväxande åkerlycka finns en stenlagd grund med eldstad. Det är en öppen rökugn utan skorsten, en konstruktion som finska invandrare förde med sig, då de invandrade hit omkring år 1600. Tiveden är Sveriges sydligaste finnbygd. Rökugnen har troligen används för uppvärmning av en finsk linbastu, där linet torkades efter rötningen. Svanhult började odlas upp omkring 1608 av Per Finne, men en fäbodliknande verksamhet bedrevs här långt tidigare. Kanske är grunden efter den finska linbastun från Per Finnes tid? I området har funnits ett stort antal backstugor. En ganska tydlig husgrund kan ses i sluttningen väster om rökugnen. Se bild!

17. Nisses.
På kullen har legat ett stort boningshus med två uthus som flyglar öster om huset. Huset hade två våningar och var omålat och grått. Idag kan endast en källargrund ses på kullen. Platsen kallas Nisses efter Jona-Nisse, som föddes här 1833. Han levde hela sitt liv här och dog på 1910-talet. Frans Oskar Hedlund drev en märklig religiös rörelse i bygden. Åren 1910 och 1911 var sekten som störst, med en kärna bestående av ett trettiotal personer bosatta på Nylandsdal (det nya Jerusalem) och i Svanhult. Förutom missionerande och predikningar ägnade sig rörelsen också åt fattigvård och sjukvård. Hedlund köpte Nisses och hade planer på att använda huset som ett barnhem. I anslutning till Nisses finns en gammal, hamlad lind utmed tillfartsvägen till Nolgården. Linden var i gångna tider ett av de mest omhuldade träden, då den gav rikligt med begärligt löv och dessutom bast och värdefullt sniderivirke. Se bild!

18. Slåtterängen.
I Svanhult har bedrivits ängsslåtter åtminstone sedan mitten av 1800-talet fram till 1940-talet. Ängarna bedömdes vara dubbelt så värdefulla som åkern vid laga skiftet i mitten av 1800-talet. I Svanhult var då arealen äng mer än tre gånger så stor som  åkerarealen. Ännu i början på 1900-talet var ängsarealen stor i byn. Den minskade arealen skötta ängar bidrog till att många ängsväxter gick starkt tillbaka. I denna äng återupptogs slåttern i början av 1990-talet, några år senare även hamlingen (beskärning) av träd. Skötseln sker på gammalt, traditionellt sätt, sedan några år i byalagets regi. Skötseln har bidragit till att några ängsarter har ökat markant i ängen, samtidigt som en gammal landskapstyp och en attraktiv miljö bibehålls utmed Undens strand. Bland slåttergynnade växter kan nämnas mattor av svinrot samt smörboll, jungfrulin, gökärt, sommarfibbla, slåttergubbe, spenört och ormrot. Vanliga arter är blåsippor, vitsippor, nattviol, fläckigt nyckelblomster och liljekonvalj. Se bl a bild!

19. Rönne-Majas.
Ett par tydliga husgrunder kan här ses inne i skogen. De härrör från ett torp under Granvik. Det har stått på ofri grund på kronoskogen. Namnet Rönne-Majas har troligen sitt ursprung i Maja Pettersdotter, som bodde kvar i torpet ännu i slutet av 1890-talet. Hon var hustru till smeden Johannes Rönn, som troligen dog några år tidigare. Han gjorde smidesarbeten åt Granvik. Ladugård och smedja fanns kvar här ännu på 1910-talet. Bostadshuset försvann tidigare. Se bl a bild!

20. Klämman.
Här låg en backstuga på kronoskogen. I en sluttning finns här en grop, som kan vara en rest efter en källare eller en backstuga i form av en jordkoja. Huset revs troligen omkring 1880. Se bild!

21. Affärsgrund.
Här finns spår efter en ganska stor byggnad, som enligt muntliga källor hyst Svanhults första affär. Karl Johan Rolander och hans hustru Ida köpte 1898 fastigheten med den redan då gamla byggnaden. Någon gång omkring sekelskiftet öppnade de affär här. När en bättre fastighet i Svanhult blev ledig flyttades affären dit omkring 1911, och den gamla byggnaden revs. Grundstenarna har sedan till största delen tagits bort, kanske i samband med ombyggnad av landsvägen. Se bild! Strax sydost om denna grund har legat en smedja på en låg berghäll. Den går under namnet Rönns smedja. Se bild!

22. Kolbotten.
En ganska otydlig kolbotten finns i området. Intill den finns också stenar efter kolarkojans eldstad. Se bild!

23. Gamla torvtäkter.
På Store Mosse bröt bygdens bönder torv. Varje bonde hade en viss yta, där torv togs upp med hjälp av spade och torkades i små upplagda högar. Några hade också byggt små öppna torkhus med tak, där torven lades in för torkning. Den torkade torven kördes med häst hem till gården. Transporten skedde i början på 1900-talet via en körväg genom skogen från mossen mot Skuralyckan och vidare hem till gården. Senare skedde hemtransporten via en stenig utfart från mossen ut till Granviksvägen. Torvbitarna maldes hemma på gården och användes sedan som strö i ladugårdarna. Brytkanter utmed brottkanterna samt igenväxta diken minner än idag om torvbrytningen i gångna tider. Verksamheten upphörde på 1960-talet. Se bild!

24. Valvbro.
En gammal, vacker valvbro finns utmed den gamla vägsträckningen strax nedströms den nuvarande landsvägsbron över Kvarnsjöbäcken. Den ses bäst på lite avstånd, t ex från den nya landsvägsbron. Den gamla bron är byggd med stenar, som kilar varandra. Belastning och körning på bron stärker den, då stenarna blir mer fastkilade. Bron tycks dock inte alltid ha varit i så gott skick. En gång skulle virke och spån köras från sågen i Svanhult norrut med hästar och oxar. Men bron över Sågkvarnsbäcken var dålig och lassen tunga, så man vågade inte köra över bron med dem. Istället lastade man därför först på kolryssar och tog dem över bron, där de lastades om. Den gamla bron togs ur bruk 1922, då den nya bron byggdes. Se bild!

25. Grund efter snickeriverkstad.
En snickeriverkstad började byggas 1929 intill det övre fallet i Kvarnsjöbäcken. Det var en hög byggnad på plintar. Den brann ner en blåsig natt 1945. Grunderna efter byggnaden ses än idag. Se bild!

26. Grunder efter benstamp.
I Kvarnsjöbäcken låg här i början av 1900-talet en benstamp, där man krossade ben, som sedan användes i jordbruket. Tydliga grundplintar ses än idag. Åstrand skötte benstampen. Hit kördes mängder med ben med kvarvarande köttrester. De låg i stora högar hela sommaren ute i solvärmen i avvaktan på krossning, och det luktade förskräckligt där. Se bl a bild!

27. Åstrands husgrunder.
Här finns en tydlig husgrund med nedrasad murstock. Runt huset har tidigare varit öppna åkrar. Åstrand skötte bland annat benstampen. Se bild!

28. Varggrop.
Välbevarad, gammal varggrop helt nära Undens strand. Se bild!

29. Kolbotten.
Här finns en mycket tydlig kolbotten. Se bild!

30. Tjärdal.
Här ses spåren av en gammal tjärdal i form av en långsträckt svacka nedför sluttningen mot Kvarnsjön. Tjärbränning var en viktig sysselsättning i trakten och pågick ända fram till 1940-talet. Bland annat gjorde båtbyggarna egen tjära. Ofta skedde tjärbränning samtidigt med kolning. Vid tjärbränningen används tallved, som har störst tjärinnehåll. Veden klövs, staplades och täcktes med vitmossa och däröver pinnmo. Tjärdalen låg alltid i en sluttning, så att tjäran kunde rinna nedåt till en ränna, där den samlades upp i byttor. Tändning skedde upptill, och en bälg användes för att hålla igång elden. Se bild!

31. Finsk rökugn.
Strax bakom uthuset vid Kvarnsjöbacken finns en av tre belagda finska rökugnar i Tiveden. Dessa kännetecknas av att de saknar skorsten, en konstruktion som finska invandrare förde med sig, då de invandrade hit omkring år 1600. Tiveden är Sveriges sydligaste finnbygd. Se bild!

32. Husgrunder Friskelstorp.
En källare samt flera tydliga husgrunder finns efter två olika gårdar uppe på en höjdrygg. I anslutning till grunderna växer också trädgårdsväxter, syrener, körsbärsträd och aplar. Längst brukades den östra gården.  Bostadshuset på den östra gården brann ner, övriga hus är rivna. Fram till gårdarna går ett par gamla vägar, som delvis är föregångare till Granviksvägen, som byggdes i början av 1930-talet.

33. Odlingsrösen.
Ännu i slutet på 1950-talet fanns öppna åkermarker och betesmarker runt Friskelstorp och ner mot Frisjön. Brukningen upphörde i början av 1960-talet, varefter alla öppna marker planterades igen med gran. I den nu uppväxta skogen kan man än idag se stenmurar och mängder av stora odlingsrösen, särskilt i den norra delen. På torvmarkerna utmed Frisjön ses spår efter den gamla vintervägen mot Granvik. Den kunde bara användas vintertid på frusen mark.

34. Backstugegrund vid Friskelstorp.
Söder om Friskelstorp i sluttningen ner mot Frisjön bodde Anders Lom och hans hustru Spå-Augusta i en backstuga. Fortfarande kan man tydligt se grunderna efter backstugan och en källare. Nära grunderna finns också en del stenmurar och källan, där de hämtade sitt vatten. Anders Lom var halvbror till Otto Lom, som på sin ålderdom bodde vid Sörängen i Svanhult. Spå-Augusta spådde ibland. Folk trodde på hennes spådomar och ingen vågade säga emot henne. När hon spådde fick hon lite här och var, särskilt om spådomarna var bra. Hon botade också tandvärk med hjälp av iglar.

35. Nolåsa.
Ännu i slutet på 1950-talet fanns öppna åkrar vid Nolåsa. Kvar på den gamla torpplatsen fanns då endast ladugården. I början på 1960-talet revs ladugården och åkrarna planterades igen med gran. I granskogen kan man än idag se enstaka rösen och stenmurar. Nära Kvarnsjöbäcken finns resterna efter en källare och en gammal apel.

 

 
Åter till sidans början!