1. Kyrkstig.
Befolkningen i östra Tivedens byar gick fram till mitten på
1800-talet på kyrkstigar via Tivedstorp ner till Undenäs kyrka. I
Svanhults närhet gick denna kyrkstig från Ösjö via Lillängen och
Skallebohed genom
skogen till Skeppshult. Se
bild! Stigen passerade bland annat Kavelbromossen
sydost om Lillesjön. Mossen har fått sitt namn av kavelbroar byggda
av utlagda stavar över mossen. Längre söderut gick stigen uppe på
Släta bergen. Se bild! Stigen är nu delvis svår att följa till följd av
storskaligt skogsbruk och igenväxning. En annan kyrkstig gick från Tivedsbyarna utmed Unden mot Undenäs. Den kan inte återfinnas idag.
2. Offersten.
Offerstenen utgörs av ett meterhögt block med ganska flat översida.
Enligt gammal tradition i bygden offrade man här getskinn m m, som
lades och brändes på stenen för att det skulle bli bra avel på
husdjuren och god skörd. Se
bild!
3. Väghållningssten.
Stenen står strax utanför landsvägens
östra dikeskant. På stenen är inristat "256". Ännu i slutet på
1910-talet var vägarna i trakten dåliga. På den gamla vägen fanns
stora stenar, som kröp upp i vägbanan och gjorde att man fick kryssa
mellan dem. Vägen förbi Svanhult byggdes om 1922 av små arbetslag,
som hade ansvar för olika sträckor. De gjorde allt arbete för hand,
grävde med spadar, körde jord och sten med skottkärror, sprängde etc
själva. Innan det allmänna vägnätet blev förstatligat 1944 sköttes
vägarna av boende i trakten, som hade ansvar för underhållet av
olika vägsträckor. För att markera de olika vägsträckorna sattes
väghållningsstenar upp. Boende i Igelbäcken hade ansvar för skötseln
av vägen från Havsmon, ca 3 km söderut, till denna sten. Se
bild!
4. Kolbottnar.
Två
kolbottnar syns tydligt. De kan ses som runda upphöjningar med
gropar i ytterkanterna. De utgör bottnar efter kolmilor för
framställning av träkol. Kolning var en viktig sysselsättning för
många i Svanhult ända fram till början på 1940-talet. Milan byggdes
upp av virke, som ställdes upp och sedan täcktes med jord. Den
tändes sedan. Täckningen var viktig för att begränsa
syretillförseln. Om täckningen skadades kunde hela milan fatta eld
och brinna ner. Milan måste därför övervakas dag och natt under ett
par veckors tid och täckningen lagas vid behov. Då bodde man i en
kolarkoja intill milan. Kolet kördes sedan med slädar (kolryssar)
dragna av oxar eller hästar till närbelägna bruk, härifrån i första
hand till Granvik. Träkolet användes i järnframställningen.
Se bild!
5. Stenmurar vid Svanhults äng.
Svanhults äng med omgivningar har under 1800-talet ingått i byns
stora slåtterängar, som sedan övergått i betesmarker och skog. I den
nu avverkade skogen norr om Svanhults äng finns ett system av
stenmurar och rösen, som tyder på att delar här tidigare också varit
uppodlade och kanske hyst lite bebyggelse. Utsikt ut över
Unden. Se bild!
6. Lilla lyckan.
En liten igenväxande åkerlycka med flera stora, välbyggda
stenrösen. Här har i början på 1900-talet funnits en dansbana.
Spelemännen stod på ett stenblock intill dansbanan. Ungdomar från
andra håll tog sig hit med båt över Unden till Naten, varifrån de
måste gå uppför branterna till dansbanan. I mitten på 1900-talet
användes åkerlyckan som fotbollsplan av bygdens ungdom. Se
bild!
7. Gammalt odlingslandskap.
I de högt belägna delarna i södra Svanhult
finns ännu rester av det gamla, variationsrika odlingslandskapet.
Här finns vackra stenmurar i de gamla åkerkanterna vid Ringa och
nedanför Sörgården. På flera platser finns också stora odlingsrösen,
bland annat på den igenväxta åkern nedanför Sörängen. Genom området
går också bygatans förlängning söderut. Se
bild!
8. Naten.
Vid Undens strand ligger Naten i en från nordlig vind skyddad
bukt. Där var byns samfällda båthusplats belägen. Större motorbåtar
ankrades här upp på svaj eller i skydd längs en mindre stenpir. På
sluttningen ovanför Naten har funnits en dansbana. Otydliga spår
efter den kan ännu ses. Se
bild!
9. Gamla bygatan.
Den centrala delen av byn ligger högt på en
tydlig höjdrygg, en drumlin. De
tidiga finska invandrarna bosatte sig gärna i sådana höjdlägen, där
risken för nattfrost var lägre. Tiveden är Sveriges sydligaste
finnbygd. Den förste kände bosättaren i Svanhult var Per Finne, som
började odla upp i byn omkring 1608. Gamla källor visar att en
fäbodliknande verksamhet bedrevs här långt tidigare. Den gamla
bygatan gick längs höjdryggen från den gamla bytomten mot söder.
Bygatan har delvis stensatta diken och var tidigare omgärdad med
stenmurar och gärdesgårdar. Den var en s k fädrev, som användes för
att driva betesdjuren från byn ut till betesmarkerna i söder.
Sluttningarna mot sjön utnyttjades då till stor del som
slåtterängar. Efterhand som ängsslåttern upphörde övergick
slåtterängarna till betesmarker och lövskogar. Se
bild!
10. Kolbotten och kolarkoja.
Otydliga, delvis skadade grunder efter en
kolbotten och en kolarkoja finns utmed stigen från Larssons mot
Lillesjön. Kolning pågick här fram till mitten av 1940-talet. Se
bild!
11. Låsa-Petters.
Husgrund efter en undantagsstuga, som stod
kvar här fram till 1920-talet. Originalen Låsa-Petter och hans
hustru Låsa-Anna var de sista som bodde i stugan. Deras hus var en
liten timrad stuga på ett rum. Fönstren var två med små fyrkantiga
rutor. Ytterdörren ledde in till en förstuga, som var liten på grund
av att murstocken tog mesta utrymmet. Möbler i rummet var en soffa
innanför dörren, för övrigt ett litet bord och en lång säng. De fick
klara sig med en öppen spis. Låsa-Petter blev lurad att följa med på
ett mord vid Granhamn, Tived. Han fick sedan sitta i fängelse i
Malmö på vatten och bröd. Han blev fri i samband med kungabyte
(Oskar II:s död) och blev då försonad och utsläppt. Låsa-Petter var
en skämtsam och snäll gubbe och mycket för barn. Låsa-Petter lagade
plåtburkar med tenn, band kvastar av kråkris och lagade skor. Se
bild!
12. Gammalt odlingslandskap.
Nedanför Einars och Nolgården finns på flera
ställen välbevarade stenmurar längs åkerkanterna. Några imponerande
odlingsrösen finns också. Se
bild!
13. Hamnar.
Fiske var förr en viktig sysselsättning, och nästan alla hushåll i
byn hade egen båt. Vanligast var Vättersnipor, ofta byggda av byns
egna båtbyggare.
Byns båtplatser kallades hamnar. De syns som utgrävda inskärningar i Undens steniga strandbrink på flera ställen nedanför byn. I hamnarna
drogs båtarna upp i skydd från nordlig och västlig vind. Se
bild!
14. Hamlade askar.
Två stora, hamlade askar står intill
tillfartsvägen till den gamla bytomten. Man beskar träd (hamlade)
för att få löv som vinterfoder. Hamling var mycket utbrett i trakten
och förekom i Svanhult ända fram till 1940-talet. Hamlingen ägde rum
efter ängsslåttern, dvs på sensommaren. I första hand hamlades ask,
lind, alm och björk, vars löv var begärliga för fåren. Beskärning
gjordes ungefär vart fjärde år och på en sådan höjd att betesdjuren
inte kunde nå de färska skotten. Kvistarna med löv torkades på höga
lövhässjor. Se bl a bild!
15. Grund efter ugn.
På ett plant berg öster om Einars finns
otydliga rester efter en byggnad och ugn, som enligt muntliga
uppgifter använts för bränning av tegel. Se
bild!
16. Finsk rökugn.
Intill en liten igenväxande åkerlycka finns
en stenlagd grund med eldstad. Det är en öppen rökugn utan skorsten,
en konstruktion som finska invandrare förde med sig, då de
invandrade hit omkring år 1600. Tiveden är Sveriges sydligaste
finnbygd. Rökugnen har troligen används för uppvärmning av en finsk
linbastu, där linet torkades efter rötningen. Svanhult började odlas
upp omkring 1608 av Per Finne, men en fäbodliknande verksamhet
bedrevs här långt tidigare. Kanske är grunden efter den finska
linbastun från Per Finnes tid? I området har funnits ett stort antal
backstugor. En ganska tydlig husgrund kan ses i sluttningen väster
om rökugnen. Se bild!
17. Nisses.
På kullen har legat ett stort boningshus med två
uthus som flyglar öster om huset. Huset hade två våningar och var
omålat och grått. Idag kan endast en källargrund ses på kullen.
Platsen kallas Nisses efter Jona-Nisse, som föddes här 1833. Han
levde hela sitt liv här och dog på 1910-talet. Frans Oskar Hedlund
drev en märklig religiös rörelse i bygden. Åren 1910 och 1911 var
sekten som störst, med en kärna bestående av ett trettiotal personer
bosatta på Nylandsdal (det nya Jerusalem) och i Svanhult. Förutom
missionerande och predikningar ägnade sig rörelsen också åt
fattigvård och sjukvård. Hedlund köpte Nisses och hade planer på att
använda huset som ett barnhem.
I anslutning till Nisses finns en gammal,
hamlad lind utmed
tillfartsvägen till Nolgården.
Linden var i gångna tider ett av de mest omhuldade träden, då den
gav rikligt med begärligt löv och dessutom bast och värdefullt
sniderivirke. Se bild!
18. Slåtterängen.
I Svanhult har bedrivits ängsslåtter åtminstone
sedan mitten av 1800-talet fram till 1940-talet. Ängarna bedömdes
vara dubbelt så värdefulla som åkern vid laga skiftet i mitten av
1800-talet. I Svanhult var då arealen äng mer än tre gånger så stor
som åkerarealen. Ännu i början på 1900-talet var ängsarealen
stor i byn. Den minskade arealen skötta ängar bidrog till att många
ängsväxter gick starkt tillbaka. I denna äng återupptogs slåttern i
början av 1990-talet, några år senare även hamlingen (beskärning) av
träd. Skötseln sker på gammalt, traditionellt sätt, sedan några år i
byalagets regi. Skötseln har bidragit till att några ängsarter har
ökat markant i ängen, samtidigt som en gammal landskapstyp och en
attraktiv miljö bibehålls utmed Undens strand. Bland slåttergynnade
växter kan nämnas mattor av svinrot samt smörboll, jungfrulin,
gökärt, sommarfibbla, slåttergubbe, spenört och ormrot. Vanliga
arter är blåsippor, vitsippor, nattviol, fläckigt nyckelblomster och
liljekonvalj. Se bl a bild!
19. Rönne-Majas.
Ett par tydliga husgrunder kan här ses inne i
skogen. De härrör från ett torp under Granvik. Det har stått på ofri
grund på kronoskogen. Namnet Rönne-Majas har troligen sitt ursprung
i Maja Pettersdotter, som bodde kvar i torpet ännu i slutet av
1890-talet. Hon var hustru till smeden Johannes Rönn, som troligen
dog några år tidigare. Han gjorde smidesarbeten åt Granvik. Ladugård
och smedja fanns kvar här ännu på 1910-talet. Bostadshuset försvann
tidigare. Se bl a bild!
20. Klämman.
Här låg en backstuga på kronoskogen. I en sluttning finns här en
grop, som kan vara en rest efter en källare eller en backstuga i
form av en jordkoja. Huset revs troligen omkring 1880. Se
bild!
21. Affärsgrund.
Här finns spår efter en ganska stor byggnad, som enligt muntliga
källor hyst Svanhults första affär.
Karl Johan Rolander och hans hustru
Ida köpte 1898 fastigheten med den redan då gamla byggnaden. Någon
gång omkring sekelskiftet öppnade de affär här. När en bättre fastighet i Svanhult
blev ledig flyttades affären dit omkring 1911, och den gamla byggnaden revs.
Grundstenarna har sedan till största delen tagits bort, kanske i
samband med ombyggnad av landsvägen. Se bild! Strax sydost om denna grund har
legat en smedja på en låg berghäll. Den går under namnet Rönns
smedja. Se bild!
22. Kolbotten.
En ganska otydlig kolbotten finns i området.
Intill den finns också stenar efter kolarkojans eldstad. Se
bild!
23.
Gamla torvtäkter.
På Store Mosse bröt bygdens bönder torv. Varje bonde hade en viss
yta, där torv togs upp med hjälp av spade och torkades i små
upplagda högar. Några hade också byggt små öppna torkhus med tak,
där torven lades in för torkning. Den torkade torven kördes med häst
hem till gården. Transporten skedde i början på 1900-talet via en
körväg genom skogen från mossen mot Skuralyckan och vidare hem till
gården. Senare skedde hemtransporten via en stenig utfart från
mossen ut till Granviksvägen. Torvbitarna maldes hemma på gården och
användes sedan som strö i ladugårdarna. Brytkanter utmed
brottkanterna samt igenväxta diken minner än idag om torvbrytningen
i gångna tider. Verksamheten upphörde på 1960-talet. Se
bild!
24. Valvbro.
En gammal, vacker valvbro finns utmed den gamla
vägsträckningen strax nedströms den nuvarande landsvägsbron över
Kvarnsjöbäcken. Den ses bäst på lite avstånd, t ex från den nya
landsvägsbron. Den gamla bron är byggd med stenar, som kilar
varandra. Belastning och körning på bron stärker den, då stenarna
blir mer fastkilade. Bron tycks dock inte alltid ha varit i så gott
skick. En gång skulle virke och spån köras från sågen i Svanhult
norrut med hästar och oxar. Men bron över Sågkvarnsbäcken var dålig
och lassen tunga, så man vågade inte köra över bron med dem.
Istället lastade man därför först på kolryssar och tog dem över
bron, där de lastades om. Den gamla bron togs ur bruk 1922, då den
nya bron byggdes. Se bild!
25. Grund efter snickeriverkstad.
En snickeriverkstad började byggas 1929 intill det övre fallet i
Kvarnsjöbäcken. Det var en hög byggnad på plintar. Den brann ner en
blåsig natt 1945. Grunderna efter byggnaden ses än idag. Se
bild!
26. Grunder efter benstamp.
I Kvarnsjöbäcken låg här i början av 1900-talet en benstamp, där
man krossade ben, som sedan användes i jordbruket. Tydliga
grundplintar ses än idag. Åstrand skötte benstampen. Hit kördes
mängder med ben med kvarvarande köttrester. De låg i stora högar
hela sommaren ute i solvärmen i avvaktan på krossning, och det
luktade förskräckligt där. Se bl a
bild!
27. Åstrands husgrunder.
Här finns en tydlig husgrund med nedrasad murstock. Runt huset
har tidigare varit öppna åkrar. Åstrand skötte bland annat
benstampen. Se bild!
28. Varggrop.
Välbevarad, gammal varggrop helt nära Undens
strand. Se bild!
29. Kolbotten.
Här finns en mycket tydlig kolbotten. Se
bild!
30. Tjärdal.
Här ses spåren av en gammal tjärdal i form av en
långsträckt svacka nedför sluttningen mot Kvarnsjön. Tjärbränning
var en viktig sysselsättning i trakten och pågick ända fram till
1940-talet. Bland annat gjorde båtbyggarna egen tjära. Ofta skedde
tjärbränning samtidigt med kolning. Vid tjärbränningen används
tallved, som har störst tjärinnehåll. Veden klövs, staplades och
täcktes med vitmossa och däröver pinnmo. Tjärdalen låg alltid i en
sluttning, så att tjäran kunde rinna nedåt till en ränna, där den
samlades upp i byttor. Tändning skedde upptill, och en bälg användes
för att hålla igång elden. Se
bild!
31. Finsk rökugn.
Strax bakom uthuset vid Kvarnsjöbacken finns
en av tre belagda finska rökugnar i Tiveden. Dessa kännetecknas av
att de saknar skorsten, en konstruktion som finska invandrare förde
med sig, då de invandrade hit omkring år 1600. Tiveden är Sveriges
sydligaste finnbygd. Se bild!
32. Husgrunder Friskelstorp.
En källare samt flera tydliga husgrunder finns efter två olika
gårdar uppe på en höjdrygg. I anslutning till grunderna växer också
trädgårdsväxter, syrener, körsbärsträd och aplar. Längst brukades
den östra gården.
Bostadshuset på den östra gården brann ner, övriga hus är rivna.
Fram till gårdarna går ett par gamla vägar, som delvis är
föregångare till Granviksvägen, som byggdes i början av 1930-talet.
33. Odlingsrösen.
Ännu i slutet på 1950-talet fanns öppna åkermarker och
betesmarker runt Friskelstorp och ner mot Frisjön. Brukningen
upphörde i början av 1960-talet, varefter alla öppna marker
planterades igen med gran. I den nu uppväxta skogen kan man än idag
se stenmurar och mängder av stora odlingsrösen, särskilt i den norra
delen. På torvmarkerna utmed Frisjön ses spår efter den gamla
vintervägen mot Granvik. Den kunde bara användas vintertid på frusen
mark.
34. Backstugegrund vid Friskelstorp.
Söder om Friskelstorp i sluttningen ner mot Frisjön bodde Anders Lom
och hans hustru Spå-Augusta i en backstuga. Fortfarande kan man
tydligt se grunderna efter backstugan och en källare. Nära grunderna
finns också en del stenmurar och källan, där de hämtade sitt vatten.
Anders Lom var halvbror till Otto Lom, som på sin ålderdom bodde vid
Sörängen i Svanhult. Spå-Augusta spådde ibland. Folk trodde på
hennes spådomar och ingen vågade säga emot henne. När hon spådde
fick hon lite här och var, särskilt om spådomarna var bra. Hon
botade också tandvärk med hjälp av iglar.
35. Nolåsa.
Ännu i slutet på 1950-talet fanns öppna åkrar vid Nolåsa. Kvar
på den gamla torpplatsen fanns då endast ladugården. I början på
1960-talet revs ladugården och åkrarna planterades igen med gran. I
granskogen kan man än idag se enstaka rösen och stenmurar. Nära
Kvarnsjöbäcken finns resterna efter en källare och en gammal apel.
|