År 1655 gjordes en geografisk kartering av Vadsbo härad av Kietell Claesson Felterius. På kartan är Svanhult angivet, se utdrag ur kartan. Kartan visar också en stig från Undenäs via Svanhult och vidare norrut utmed Unden till Skallebolet (Undevi), där den slutade.

År 1765 ville Jonas Jonsson i Skeppshult dela Skeppshults och Svanhults gemensamma skatteskog, som nu tydligen började bli illa åtgången av avverkningar, svedjning och betning. Skogen var rekognitionsskog, avsedd att försörja masugnen i Granvik och Forsviks Bruk med träkol och virke. Kornetten Isak Tham protesterade, då bl.a. hans fru Commersierådinnan Elisabeth Cronström hade intressen däri. Det blev troligen ingen delning.

För att spara skog stiftades på 1760-talet en lag, där varje gård ålades att årligen lägga vissa famnar stengärdesgårdar. Anders Jonsson hade brukat 1/8 mantal i Svanhult i 30 år, men inte lagt några stenmurar. Det fattades 30 famnar (54 m). Eftersom han var gammal och fattig och hade överlämnat jordbruket till barnen, skulle han enligt en dom år 1766 förskonas från efterräkningar. Men barnen måste ta itu med murläggningen, om de ville sitta kvar på gården.

Ännu fem år senare fanns det tydligen gott om trägärdesgårdar i Svanhult trots murläggningen. Dessa höggs ofta ned och eldades upp av fiskare i samband med norsfiske på sjön. Nämndemannen Jacob Andersson samt Anders Andersson, Samuel Jonsson och Erik Haraldsson, alla från Svanhult, ville därför ha förbud mot norsfiske i sjön. År 1771 pålystes ett vite på tio daler silvermynt om någon fiskade utanför deras ägor.

År 1790 bodde 35 personer i Svanhult, varav 14 var under 20 år. Äldst var Anders Andersson, som då var 56 år. Medelåldern hos byns befolkning var 26 år.

Befolkningen ökade alltmer under 1700-talets senare del. De splittrade ägorna försvårade brukningen av åkrarna. För att bättre klara den ökade efterfrågan på mat infördes bestämmelser om storskifte. Det syftade till att lägga samman varje brukares många små skiften till färre, men större skiften.

År 1800 mättes och fördelades Svanhults ägor inom ramen för storskiftet, som syftade till att samla de förut små och utspridda ägorna till några få större åkrar och ängar på varje gård. Beslut om storskiftet i byn togs den 7 juni 1802, se karta. Skogen i öster samt området omkring kvarnen var oskiftade och  ingick i kronoallmänningen.  Den östra, oskiftade skogen omfattade marken öster om nuvarande landsväg samt delar även omedelbart väster om vägen. Den oskiftade delen vid kvarnen motsvarade i stort sett nuvarande fastighet Svanhult 1:15. Dessa oskiftade delar berördes inte av storskiftet för byn.

Bebyggelsen var vid denna tid koncentrerad till en bytomt högst uppe på krönet i centrum av byns ägor. Här fanns då fyra gårdar med sammanlagt elva byggnader. Bostadshusen låg i norra delen av tomtplatsen, ladugårdarna längre söderut på tomtplatsen. Bostadshuset vid Johans finns ännu kvar i ursprungligt skick och läge.

Vid tinget i Valla uppvisades den 22 okt 1844 en arvsutredning vid tinget i Valla. Det gällde ett arvsskifte av 1/12 dels mantal i hemmanet Svanhult, gjort den 5 februari 1810 på begäran av Erik Arvidsson. Den aktuella delen tillhörde Erik Haraldsson. Fördelning gjordes mellan hans söner Nils och Erik samt hans döttrar Lisa, Katarina, Stina, Maja och Greta. Sönerna fick 2/108delar vardera. De gifta döttrarna fick ihop med respektive make 1/108del vardera. Greta var ännu omyndig och företräddes av en förmyndare. Även hon fick 1/108del. Såväl Erik Haraldsson själv som barn och svärsöner var nöjda med fördelningen. Som vittne vid arvsskiftet figurerar bl a Gabriel Jakobsson i Svanhult.

År 1841 hade Forsviks Bruks skogsinspektor C.Gistrand anmält Erik Gabrielsson i Svanhult för olovlig skogsavverkning på rekognitionsskogen. Vissa självägande bönder hade efter utsyning rätt till virke på skogen, men skulle då vara försedda med intyg. Erik hade aldrig visat upp något intyg. Vid tinget konstaterades att Svanhult skulle ha 48 tunnland av rekognitionsskogen, men att den ännu inte var delad. Avverkningen hade inte omfattat mer än vad som var brukligt, varför Erik frikändes.

Genom en fastighetsreglering 1846 tillfördes byn skog i öster och vid kvarnen, vilken tidigare hört till Granvik. Därvid gjordes också en överenskommelse, som innebar att ett litet område vid Sörhamn vid Vättern avsattes för gemensamt bruk för Svanhult och flera andra hemman i trakten öster om Unden, se vidare avsnittet kommunikationer.

Svanhults- och Kopparhultsborna hade sedan urminnes tid tillstånd att bruka en "bäckeskvalpa" ihop i Kvarnsjöbäcken för egen malning av säd. År 1845 hade byarna var sin kvarn i bäcken. De ansökte då gemensamt om att mellan dessa få bygga en enbladig vattensåg. Den skulle utnyttjas både för eget och utomståendes behov.

År 1850 bodde i Svanhult 89 personer. Medelåldern var låg, bara 21 år. Mer än 50 personer var under 20 år. Äldst var hustrun Katrina Larsdotter, 62 år. År 1895 bodde i Svanhult 88 personer. Medelålderrn var nu högre, cirka 36 år. Nästan 30 personer var barn eller ungdomar under 20 år. Äldst var Undenfiskarens änka Stina Jansdotter, 90 år.

Under åren 1877-1882 framställdes en ekonomisk karta i skala 1:20 000 för området. Kartan visar fastighetsindelning, bebyggelse, vägar, stigar och markanvändning. De flesta gårdarna är utflyttade till nuvarande läge. Noteringar om torp och backstugor finns. Två sågar och två kvarnar finns utmed Kvarnsjöbäcken. Kartan ger också en bra bild av de talrika, spridda åkertegarna i byn. Ängar har stor utbredning närmast byn och i sluttningarna ner mot sjön. Flera små byggnader, troligen ängslador, finns ute på ängarna. Se vidare utdrag ur kartan!

Befolkningen och bebyggelsen ökade alltmer under 1800-talets första hälft. De stora förändringarna i byn kom emellertid vid laga skiftet, som här slutfördes 24 augusti 1850. I samband med laga skiftet upprättades år 1848 en detaljerad skifteskarta, där olika ägor indelades och graderades som underlag för omfördelning av markerna. I byn fanns då 8 ägare. Byn delades därför in i åtta lotter, vilka närmare framgår av fastighetssidan.

Vid laga skiftet lades skiftena ytterligare tillsammans och fyra gårdar flyttades ut från den gamla tomtplatsen. Större delen av den förut gemensamma skogen i öster delades upp, så att varje lott fick ett eget skogsskifte. Den gemensamma marken vid Kvarnen förblev samfälld, varför varje lott hade del däri. Detsamma gällde den s k bastuplatsen vid Bergdalen omedelbart öster om den gamla bytomten. Andra samfällda områden var båthusutrymmen vid sjön, väg från Kvarnvägen till Granhamnen (nedanför Nolgården) och väg från bastuplatsen till Granhamnen över ängarna. Dessutom rätt att använda vissa gångvägar över gärden och ängar till båthusplatsen och till Sågen. Fisket vid Svanhults stränder förblev samfällt för hela skifteslaget.

De största sammanhängande åkrarna fanns vid laga skiftet omkring den gamla bytomten, men en omfattande nyodling har skett i ängsmarkerna efter storskiftet. Ett stort antal nya åkrar och små åkerlyckor återfinns därför nu på större avstånd från tomtplatsen. Många åkermarker har oregelbunden form och ett stort antal odlingsrösen. Ängarna hade stor utbredning i sluttningarna ned mot sjön i söder, väster och norr. Rekognitionsskogen och den egna skogen i öster användes för bete.

ÄGONAMN VID LAGA SKIFTET

Nolängen: Vall dominerar, delvis stenig och ljungbeväxt.

Östra Skogsmarken: Skog dominerar.

Nolängen: Vall dominerar, delvis bergig.

Västerängen: Vall, delvis stenbunden.

Östertrakten: Vall dominerar.

Östervallen: Vall.

Västergärdet: Åker dominerar, delvis sandjord.

Österskogen: Skog dominerar, inslag av mossar.

Östergärdet: Åker dominerar.

Sörängen: Bergbunden vall dominerar.

Svanhultsängen: Vall dominerar, delvis bergbunden och sidlänt.

Kartan från laga skiftet visar att en farbar genomfartsväg gick i nord-sydlig riktning genom Svanhult. Vägen följde på långa sträckor den nuvarande vägens sträckning, men gick öster om Solbacken och närmare Sörgården till stor del längs sträckningarna för det vi idag kallar "gamla vägen". Från den gamla bytomten gick brukningsvägar, förmodligen delvis utformade som fädrev,  mot genomfartsvägen och skogen i öster samt mot de mycket vidsträckta ängarna med insprängda åkerlyckor i sluttningarna ned mot sjön. Brukningsväg fanns också från genomfartsvägen till Svanhults kvarn och vidare nedströms utmed den ännu odämmda Kvarnsjöbäcken.

Alla ägarna i byn var skyldiga att hjälpa till med flyttningen av hus m m. De utflyttande skulle under tiden bo hos de kvarboende och där hysa sin sina saker. Inte bara bostadshus flyttades. Över 50 andra byggnader skulle flyttas, däribland 12 ängslador, 6 logar, 5 svenhus, 4 ladugårdar, 4 lador, 4 bodar, 4 skjul och 4 fårhus. Bostadshusen var brädfodrade och hade 2-4 rum och kök samt ofta källare under. Även fruktträden flyttades till de nya tomtplatserna. Hela husflyttningskostnaden uppgick till 830:16 Riksdaler Banco. Staten bidrog med 263:17 Riksdaler Banco, resten fördelades mellan ägarna i byn efter ägoandel. Ytterligare information från skiftet finns i avskrift av protokoll m m.

På 1600- och 1700-talen var det mycket dåligt ställt med farvägar i Tiveden. För kontakt med omvärlden var sjöfarten viktig. Förbindelserna över Vättern utvecklades alltmer och båtplatsen vid Sörhamn kom därmed att få ökad betydelse. Svanhult och flera andra hemman öster om Unden hade del i den samfällda båtplatsen där. Vilt, bär, risknippen, enestavar, träkol, tjära, granbark och andra varor fraktades på skrindor dragna av stutar eller hästar ner till Sörhamn, varifrån de fraktades vidare på små båtar över Vättern. Från början på 1800-talet användes vättersnipor, ofta med sprisegel. När frakttrafiken med dessa båtar upphörde på 1920-talet miste Sörhamns lastageplats sin betydelse, och samfälligheten upplöstes i mitten av 1930-talet.

Felterius karta från 1655 visar att Hult var en knutpunkt i dåtidens glesa nät av vägar och stigar i bygden. Därifrån gick farbara vägar mot Bocksjö och Forsvik. Stigen mellan Undenäs och Skallebolet (Undevi) via Svanhult passerade också knutpunkten. Möjligen var den stigen åtminstone delvis farbar med hjulfordon från Hult till Kvarnsjöbäcken vid Svanhults norra gräns. En annan stig gick från Tivedstorp via Ösjö och Lillängen, över Kavelbromossen sydost om Lillesjön och vidare längs Släta bergen till Skeppshult. Där anslöt den till stigen utmed Unden. Båda stigarna har utnyttjats som kyrkstigar ner till Undenäs.

Särskilda problem uppkom då döda skulle fraktas ned till Undenäs för begravning. Kistan hängdes då på en stång mellan två hästar, som sedan gick efter varandra längs de smala stigarna. Tivedsbornas kyrkstig hade sedan urminnes tid gått längs stranden av Unden genom Svanhults ängar. I norra delen av ängen fanns en båthamn, Granhamnen. Vid begravningar lastades kistan ibland på en båt här och roddes sedan till Undens sydspets Haviken, där begravningsföljet mötte. På det sättet underlättades passage av de svårframkomliga branterna utmed sjön mellan Svanhult och Skeppshult.

Anders Jonsson och Harald Svensson hade 1747 börjat att odla upp ängen vid sjön. De hade då märkt ut en väg öster om byn. Ett förbud att färdas genom ängen lystes på i kyrkan under våren. Trots detta fortsatte många att färdas den gamla vägen utmed sjön. Det blev stämning. Anders Jonsson ville inte hindra Tivedsborna, men Harald Svensson var omedgörlig. Slutet blev att det pålystes ett vite om 10 daler silvermynt för den som bröt mot förbudet. Därigenom kom passagen i fortsättningen att ske öster om den dåtida byn, delvis utmed den nuvarande landsvägens sträckning.

Att transportera virket ur Tivedens skogar var inte lätt. Det mesta kördes länge med hästar eller oxar vintertid till sjöstränder eller andra flottleder, t ex till Ottersjön för vidare flottning till Granvik. Virkestransporter över Vättern omtalas sedan äldsta tid. Redan under 1700-talet fanns lastbåtar för virkestransporter över Unden. På lastbåtarna eller lastflottarna fanns ett "spel" med en lina med ankare. Ankaret roddes ut i färdriktningen och fästes i botten. Sedan drogs ankarlinan in med hjälp av "spelet". På så sätt flyttades flotten ett stycke. Ankaret roddes ut på nytt och "spelet" drogs igång igen. På så sätt drogs 11 flottar under lugna sommarnätter över Unden till sjöns utlopp i Edsån. Bristen på vägar inne i Tiveden gjorde att även virkestransporter från delar av Tiveden gick över Unden och via Viken till Vättern. På 1890-talet byggdes ångbåten Undine, med vilka man sedan kunde bogsera timmerflottar över Unden.

År 1807 försökte boende öster om Unden att bilda en vägförening för vägen från Undenäs mot Askersund, men den mäktige brukspatron Tham på Forsvik lade in sitt veto mot förslaget. Han anförde följande argument mot förslaget: "En sådan väg skulle endast bli en lurendrejeriväg för marknadsbönder och tjäna Askersundsborna till brännvinstransporter." Landsvägen mot Askersund blev färdig 1828.