SVANHULTS NATUR

Åter till startsidan!

Till Intressant natur i Svanhult!

Svanhults berggrund består av urberg. Störst utbredning har grå gnejser. De ingår i en av vårt lands äldsta berggrund med en ålder på drygt 1600 miljoner år. Gnejserna är till stor del ganska kalkfattiga, men stråk med mer kalkrika amfiboliter finns inlagrade i gnejsen. Dessa brukar ofta populärt kallas för grönstenar på grund av sin mörkgröna färg. Grönstenarna är ibland skiffriga. Grönstensstråken går i sydostlig-nordvästlig riktning. Ett grönstensstråk finns i Svanhults norra del, ett annat längst i söder.

Undengnejs

Grönsten

Svanhultsbygden har liksom övriga Sverige varit täckt av inlandsis fyra gångar. Isen under den senaste istiden var här 2-2,5 km tjock. Isen hyvlade av bergen, ryckte loss och flyttade stenblock och malde ner berg och block till moränjordar, som avsattes i mer eller mindre tydliga landformer. 

De flesta gårdarna i Svanhult ligger på en markant höjdrygg, en s k drumlin. Den är avsatt under inlandsisen och visar inlandsisens rörelseriktning i området. Den rörde sig här i stort sett rakt mot söder med en liten dragning mot Vättersänkan i öster. Inlandsisen och inlagrade block i isen skrapade berget och gav upphov till isräfflor, som går i samma riktning. En storkornig granit i centrala Tiveden, bröts sönder i stora block, som gett upphov till traktens många flyttblock. Isen transporterade sten väldigt långt. Vid Undens strand finns gott om sten, som transporteras långt, bl a sandsten från fast berg i norra Dalarna.

Inlandsisen smälte bort från Svanhult ca 8100 f Kr, dvs för ca 10 100 år sedan. Mäktiga smältvattenflöden förde med sig och avsatte sand- och grus i mer eller mindre tydliga åsar vid iskanten. Då avsattes de stora sandfälten, som sträcker sig från Flugebyn via Björklången till Undens sydspets. De fortsätter sedan under Undens vattenyta norrut till Ullsandsmo och Ramsnäs vid norra delen av sjön. I Svanhult syns sandavlagringarna bäst på botten av Unden vid Naten och vidare söderut längs stranden. Djuphålorna i denna del av Unden kan vara dödisgropar, bildade av jättelika isblock, som legat inlagrade i sanden och sedan smält bort.

Efter inlandsisens avsmältning i Svanhult täcktes de lägsta delarna av Yoldiahavet, som bildade en bred förbindelse mellan Västerhavet och Österjöbäckenet. Yoldiahavet nådde här upp till knappt 130 m över nuvarande havsnivå, varför Tiveden kom att bilda en skärgård. I Svanhult nådde havet upp ungefär 10 m över Undens nuvarande yta. Då bildades strandlinjer på den nivån i form av bl a renspolade block och hällar samt små plana fält. De kan än idag ses på flera platser i Svanhult strax ovanför Undens strand.

Det av isen nedpressade landet höjde sig alltmer och Yoldiahavets kontakt med Västerhavet gick förlorad. Istället bildades då en jättelik sötvattensjö, Ancylussjön, i nuvarande Östersjön med utlopp via Sveafallen i Degerfors. Den nådde i Svanhult under en tid upp till drygt 120 m över nuvarande havsnivå och stod då i kontakt med Unden..

Landhöjningen fortsätter än idag. Den uppgår här till knappt 3 mm per år.

Jordar

Jordtäckets tjocklek varierar. Kalt berg utan nämnvärt jordtäcke förekommer fläckvis, vanligen i form av bergsryggar eller branter. Berg med tunt jordtäcke har ganska stor utbredning, särskilt i de östra delarna.

Nästan hela området täcks av morän avsatt av inlandsisen. Moränen är ofta grov med stort inslag av sten och block. I de västra delarna finns också något finare fraktioner i moränen, särskilt på höjdryggen (drumlinen), där de  flesta gårdarna ligger. Ofta finns en hård pinnmo i botten. Moränen är i allmänhet näringsfattig, särskilt i skogsområdena i öster. Grönsten i berggrunden har bidragit till en något kalkrikare morän i sluttningarna mot Unden.

Utmed Unden är moränen svallad. Vatten har här frisköljt blocken i moränen. På så sätt har blockrika strandvallar uppkommit, som än idag visar gamla strandlinjer. Det ursköljda materialet har avsatts längre ner och återfinns på några ställen som små plana fält eller låga slänter. Här finns ett mer sorterat material med stort inslag av sand, t ex nedanför Kvarnen och Affären samt vid Naten nedanför Ringa. I några fall kan sorteringen av materialet ha förstärkts av rinnande vatten under istiden.

Moränen är på några ställen täckt av torvmarker. Störst utbredning har torven på Store mosse, som är en typisk högmosse med en kärrartad lagg. Ute på mossen finns en myrgöl. Ytterligare några små mossar förekommer i skogsområdena i öster, bl a vid Lillesjöns norra och södra ändar. Torvmarker med mossar och kärr finns också runt Frisjön och Åtorp. Kärr har annars mycket liten utbredning, huvudsakligen som små skogskärr utmed bäckar i områdets östra delar.

På Undens botten har sand, grus och sten stor utbredning. Dessa ingår delvis i en stor isälvsavlagring och har därför mer sorterat material.

Topografi 

Svanhultsbygden är ganska kuperad. De stora dragen i landskapet bestäms av en förkastning utmed Undens östra strand. Genom förkastningen har berget förskjutits i höjdled längs en spricka i jordskorpan för mer än 600 miljoner år sedan. På det sättet uppkom Unden och sluttningarna mot sjön. Höjdskillnaderna längs förkastningen uppgår till drygt 100 m.

De östra och norra delarna är småkuperade med bergsryggar och små sprickdalar, som här och var avbryts av branter och kullar. Dessa delar ligger i allmänhet 150-170 m ö h, lägre längst i norr och högre i söder. De högsta partierna når upp till ca 190 m ö h och finns på Släta bergen väster om Svanhults Bergsjö. Undens yta ligger ca 117 m ö h. Sjön når strax utanför Naten nedanför Ringa mer än 40 meters djup. Särskilt markanta branter finns utmed Unden från Naten och söderut. Branten höjer sig här ca 30 m över Undens yta.

Gårdarna i centrala Svanhult ligger på en markant höjdrygg, som utgör ett framträdande inslag i det öppna landskapet där. Höjdryggen är en drumlin, som sträcker sig i nord-sydlig riktning mellan Sörgården och Nolgården. Den når i söder upp till ca 175 m ö h. Den sjunker och flackar ut mot norr, där den når upp till ca 135 m ö h. Åstorp och Friskelstorp ligger på mindre drumliner.

Drumlinen i Svanhult sedd från Sörgården mot norr.
Foto: Rune Johansson, 2003.

Sjöar och vattendrag

Unden är en stor, djup, näringsfattig och kall sjö med mycket klart vatten. De största uppmätta djupen i Unden finns mitt ute i sjön mellan Kungsbacken och Skagen. De uppgår till drygt 85 m. Strax utanför Naten finns djup på mer än 40 m. Mitt ute i sjön utanför norra delen av Svanhult finns djup på ca 70 m. Se vidare djupkarta för sjön!.

Undens siktdjup uppgår normalt till ca 13 m, men vissa tider på året kan siktdjupet vara ännu större. Sjön har ett litet tillrinningsområde och lång omsättningstid, vilket också bidrar till det klara vattnet. Sjön har sitt huvudsakliga utlopp via Edsån till Viken och därifrån rinner vattnet vidare via Bottenssjön till Vättern. Vätterns vatten rinner via Motala ström till Östersjön. Unden utgör också källsjö för Göta kanals västra del, eftersom vatten också leds från Viken via kanalen västerut.

Märkligt nog har Unden också ett litet utlopp vid Igelstad mot Fräckestadsån. I samband med Göta kanals byggnad föranledde detta stridigheter om vattnet. Undens vattennivå regleras idag vid en damm i Edet vid Edsån. Endast vid stora högvatten rinner vatten från Unden också till Fräckestadsån.

Den finns inga utsläpp från industrier eller tätorter till sjön. Den är därmed en av södra och mellersta Sveriges renaste sjöar. Genom regeringsbeslut fick därför sjön redan på 1970-talet ett skydd enligt dåvarande miljöskyddslag, som innebar förbud mot utsläpp m m i sjön och dess tillrinningsområde. Endast tre sjöar i Sverige hade sådant skydd, förutom Unden även Torne träsk i Lappland och en liten sjö på Gotland.

Kvarnsjöbäcken i norra Svanhult avvattnar stora delar av Tivedens nationalpark och med omgivningar. Bland sjöar i det vattensystemet kan nämnas Stora och Lilla Trehörningen, Hemsjön, Frisjön, Ugglesjöarna och Kvarnsjön. I Kvarnsjöbäcken finns en damm vid Svanhults kvarn. Därifrån leds en del vatten vid högvatten till Fräsebäck, som bildar ett vattenfall vid sjön.

Lillsjön avvattnas via en liten bäck direkt till Unden, medan Svanhults Bergsjö avvattnas mot söder via Granviksbäcken till Vättern. Myrgölen på Store mosse saknar synligt utlopp. Skogen i öster avvattnas i övrigt av små, tidvis uttorkade bäckar, som i stor utsträckning rinner direkt ner till Unden. Bäckarna är nästan alltid påverkade av gamla dikningar.

Alla småsjöar i Svanhult är näringsfattiga med brunt, humusrikt, surt vatten. De kantas nästan helt av barrskog och mossmarker. Frisjön är mycket grund och till stora delar igenväxt.

Nästan hela tillrinningsområdet till Unden är kalkfattigt med skog, mossar och näringsfattiga skogssjöar. Vattnet, som rinner till sjön, är därför surt. Detta i kombination med surt nedfall från långväga luftföroreningar har bidragit till att Unden också drabbats av försurning. Ett av landets största kalkningsprojekt har därför utförts i sjön och dess tillopp. En kalkdoserare finns vid Kvarnsjöbäcken.

Grundvatten

Moränen håller i allmänhet grundvatten, som på några ställen går i dagen och bildar källor eller små kärr och dammar i terrängsvackor. Källor har sedan länge varit viktiga för vattenförsörjningen, men har under senare tid växt igen eller försvunnit på annat sätt. Kunskapen om de gamla källorna är bristfällig. En fin källa finns nära Undenstranden nedanför Affären. Många källor är mer eller mindre igenväxta idag. En sådan gammal, igenväxt källa finns väster om Sörgården. En del källor sköts och används än idag för uttag av vatten, bl a vid Ringa.

Många i byn använder grundvatten ur grävda brunnar. Vattenkvalitén i de grävda brunnarna är i allmänhet god, men ibland något surt. Många grävda brunnar har torra år problem att hålla tillräckligt med vatten.

I sluttningarna mot Unden finns rörligt grundvatten, som är en bidragande orsak till att dessa områden är frodiga med en förhållandevis rik växtlighet.

Mosseplanet på Store mosse försörjs enbart med regnvatten och är därför mycket näringsfattigt.

Svanhult har inlandsklimat med förhållandevis kalla vintrar. Kallaste månaden på året är januari med en medeltemperatur på nästan - 4 grader. Varmaste månaden är juli med en medeltemperatur på knappt + 16 grader. Höjderna och bergen bidrar här till en något högre nederbörd än i angränsande slättland. Den uppgår till drygt 600 mm per år. Mest nederbörd faller juli, i genomsnitt ca 65 mm.

Snötäcket är tjockare och ligger längre än i angränsande slättland. Det genomsnittliga, maximala snödjupet uppgår till ca 40 cm. Snön ligger normalt ca 90 dagar per år. Det första snötäcket lägger sig oftast i slutet av november. Snötäcket försvinner i början av april. Snödjupet har minskat och barmarksperioder under vintern har blivit allt vanligare under de senaste åren.

De mindre sjöarna är normalt istäckta från den 10 december till den 10 april. Unden är inte islagd varje år. Eventuell isläggning sker sent, ofta inte förrän i februari. Isen på Unden kan sedan kalla vintrar ligga kvar till mitten av april.

Lokalklimatet i Svanhult påverkas av närheten till Unden, topografin och landskapets öppenhet. Det kalla vattnet i sjön svalkar på våren och sommaren. Så länge sjön är öppen, värmer den under höst och vinter. Även nattfrosterna dämpas av sjön, särskilt under hösten. Kall luft är tung och rinner därför ner mot lägre områden i norra delen av Svanhult. Den delen får därför tidigare nattfroster och lägre vintertemperaturer än övriga delar av byn. Den höga, vindutsatta drumlinen får däremot senare nattfroster.

Svanhultsbygden ligger i odlingszon 4. Förutsättningarna för frukt- och bärodling är emellertid ställvis bättre på grund av ett gynnsamt lokalklimat, rörligt grundvatten och kalkinslag i moränen.

Markanvändning

Öppna åkermarker finns i på drumlinen centralt i byn från Sörgården till Nolgården samt på Skuralyckan mellan Arnes och Åstorpslyckan. Även åkermarkerna runt Lillängen är öppna. Åkermarkerna används framför allt för vallodling med bl a stor käringtand. Delar av åkermarkerna hålls öppna genom fårbetning. I anslutning till bebyggelse vid bl a Åstorpslyckan och Solbacken hålls några små åkerlappar öppna genom slåtter. I övrigt är de gamla åkermarkerna igenväxta med skog eller under igenväxning.

Hagmarker hade ännu på 1950-talet stor utbredning i och runt byn. Idag betas bara de gamla hagarna på sluttningarna mot sjön nedanför Ringa, Larssons och Johans. Som betesdjur används får. Stora delar av betesmarkerna har rovdjurssäkra stängsel. I övriga hagmarker har betning upphört. De är under igenväxning eller redan igenväxta med skog. Även igenplantering har skett på gammal åker nedanför Nolgården, Åstorp, Sörängen och Sörgården.

Återupptagen ängsslåtter förekommer i slåtterängen vid sjön nedanför Åstorp och Nolgården samt i några små områden vid Affären och Solbacken. I slåtterängen vid sjön har också hamling tagits upp på nytt.

Åker och lövskog i sluttningen mot Unden nedanför Einars.
Foto: Rune Johansson, 2003.

Skogsbruk bedrivs i övriga delar. Lövskogsbruk har stor utbredning i sluttningarna mot Unden och centralt i byn. Detta bedrivs delvis som ett kontinuitetsskogsbruk utan kalavverkningar. Öster om landsvägen och i byns ytterområden bedrivs normalt barrskogsbruk med slutavverkningar, fröträdställningar och planteringar.  Den gamla bondeskogen med barrträd i olika åldrar håller på att försvinna i takt med att blädningen ersätts av kalavverkningar. Särskilt intensivt har skogsbruket varit på Sveaskogs marker, där knappast någon äldre skog återstår.

Impediment lämnas nu orörda av skogsbruket. I Svanhult gäller detta i första hand mossar och kärr. De flesta har tidigare påverkats av dikningar. Detta gäller även det  största, impedimentet Store mosse. Dess norra del har också varit utsatt för torvbrytning ända fram till 1950-talet.

Naturtyper

Barrblandskogar har stor utbredning, särskilt öster om landsvägen. På de magra moränmarkerna här dominerar vanligen tall i trädskiktet. I fältskiktet dominerar ris, framför allt blåbär och lingon. Bottenskiktet utgörs av olika skogsmossor. På berg med tunt jordtäcke växer hällmarkstallskog med lingon i fältskiktet och renlavar i bottenskiktet.

I sluttningarna mot Unden finns ganska stora arealer med slutna björk- och aspskogar, här och var med inslag av ädla lövträd och al. Ofta finns ett slutet buskskikt av hassel, olvon, try och lövuppslag. Fältskiktet är ängsartat och rikt på örter. Karaktärsarter är bland annat blåsippa, vitsippa, harsyra och stinksyska. Bland andra arter med sparsammare förekomst i Svanhults frodiga lövskogar kan nämnas underviol, vårärt och tandrot.

I anslutning till bebyggelse finns lövskog även på flackare marker högre upp. Här är björk och asp nästan allenarådande i trädskiktet. I buskskiktet finns bara enstaka hasselbuskar samt mer eller mindre tätt uppslag av lövsly. Fältskiktet är hedartat med gräs, ekorrbär och invandrande blåbärsris. På många ställen har också liljekonvalj stor utbredning.

Naturliga, ogödslade betesmarker förekommer nu bara i mycket små områden nedanför Larssons och Ringa. De är öppna eller har ett glest trädskikt av vidkroniga lövträd. I buskskiktet finns enstaka hassel och en. Fältskiktet är rikt med gräs och betesgynnade örter, såsom gökärt, blåklocka, smultron, prästkrage, jungfrulin och smörboll. Många betesmarksarter är på stark tillbakagång som en följd av upphörd betning och igenväxning.

Bara mycket små rester finns nu kvar av naturliga, ogödslade slåttermarker i slåtterängen vid sjön nedanför Nolgården och Åstorp samt vid Solbacken. De har ett glest trädskikt av lövträd, gärna hamlade. Även buskskiktet är glest med enstaka hassel, olvon och en. Fältskiktet är rikt med en mångfald av slåttergynnade arter, såsom slåttergubbe, darrgräs, slåtterfibbla, svinrot, nattviol och ormrot. Nästan alla slåttergynnade arter är på stark tillbakagång på grund av upphörd slåtter och igenväxning.
 

Slåtterängen nedanför Åstorp.
Foto: Rune Johansson, 2006.

Mossarna är beväxta med senvuxna småtallar. Karaktärsarter i fältskiktet är skvattram, hjortron och tranbär. Bottenskiktet består av vitmossor. Kärren är typiska fattigkärr. De flesta kärren i Svanhult har ett trädskikt av björk, klibbal och viden. Vanliga arter i fältskiktet är ängsull, blåtåtel och vattenklöver.

Unden har en mycket sparsam växtlighet, typisk för näringsfattiga klarvattensjöar. Utmed stränderna i Svanhult påträffas på sandbottnar bara enstaka exemplar av notblomster och axslinga. I de små näringsfattiga skogssjöarna växer bl a näckrosor, gäddnate och glesa bestånd av säv och vass.

Växter 

De frodiga lövskogarna och hassellundarna i sluttningarna utmed Unden uppvisar en fin vårflora med mattor av bl a blåsippor och vitsippor. Men här finns också ett stort antal intressanta växter med särskilt höga krav på miljön. Bland dessa kan nämnas ramslök, lungört, gulsippa, storrams, tandrot, vätteros, spenört och vårärt. De förekommer framför allt i kalktrakter och har i Sverige en sydlig utbredning.

Den intressantaste växten i området är murgrönan, som finns nedanför såväl Einars som Ringa.  Murgrönan är en lian, som här har sina nordligaste förekomster i Sveriges inland. Den är känslig för kalla höstar och vintrar, men har här kunnat överleva från värmetiden tack vare Undens mildrande verkan. Den kryper längs marken och klättrar längs stammar högt upp i träd. Under gynnsamma förhållanden blommar murgrönan sent på hösten högt uppe i trädkronorna. Kalla vintrar fryser delar uppe i träden ner, medan krypande delar överlever i skydd under snön.
 

Murgröna kryper här på marken bland blad av harsyra.
Foto: Rune Johansson, 2008.

Andra intressanta arter med förekomster i sluttningarna mot sjön är pestskråp, berberis, skogsknipprot och skavfräken. Här finns också förekomster av svalört, vårlök, gullviva, bok och ek, som annars är ganska ovanliga i bygden. Boken befinner sig här strax norr om sin naturliga utbredningsgräns och kan ha kommit hit från odlade exemplar. Ett bestånd av ek finns nedanför Larssons. Eken befinner sig här nära sin norra utbredningsgräns med endast en naturlig förekomst i Tiveds socken. Eken verkar vara på spridning, unga ekar påträffas nu även inne i barrskogen.

Många av de sällsynta växterna är beroende av anpassad skötsel och särskild hänsyn för att kunna överleva.

Djur

Djurlivet i Svanhult avviker inte från andra skogsbygder i denna del av Sverige. Några arter bör särskilt nämnas, nämligen hasselmus, mullvad, hasselsnok och röding. Den nattaktiva, lilla hasselmusen och dess bon har påträffats i Svanhults hagmarker, där den lever i täta buskage. Arten är sällsynt i Sverige, där den förekommer fläckvis i Götaland och Närke. Mullvaden trivs i de lätta jordarna i byn. Den befinner sig här nära sin norra utbredningsgräns. Den är aldrig funnen i Närke. Hasselsnoken är en vacker, gracil och helt ofarlig liten orm, som nyligen påträffats i byn. Den förekommer sällsynt i södra Sveriges lövskogar. Rödingen är s k storröding med ursprung i Vättern. Den sattes in i Unden för drygt 100 år sedan och har här etablerad en stabil förekomst, delvis baserad på nors och en liten ishavsräka (Mysis relicta), som överlevt i Unden från istidens slut till idag.

Förändringar i faunan sker till följd av ändrade brukningsförhållanden och andra miljöförändringar.

Bland arter på tillbakagång kan nämnas tofsvipa, stare, sånglärka och svalor i odlingslandskapet samt tjäder och spillkråka i skogslandskapet. Försurning av småsjöarna har medfört att fiskbestånden av bl a mört, sarv och abborre i stort sett slagits ut där. Försurningen har sannolikt också bidragit till storlommens minskning. Enkelbeckasin, lärkfalk, trädlärka och järpe har troligen försvunnit som häckfåglar här.

Samtidigt har andra arter tillkommit eller ökat i antal under de senaste årtiondena. Nya arter är bäver, signalkräfta, rosenfink, sångsvan och kanadagås. Varg och lodjur rör sig tidvis i området och obekräftade uppgifter om björn finns också i trakten. Vildsvin är troligen på invandring. Tranan har ökat och häckar nu på ett par lämpliga platser i Svanhult med omgivningar.

Fiske bedrivs numera bara i Unden. Sjön har i sportfiskesammanhang varit känd för sina stora rödingar. Rödingfisket har dock minskat i betydelse, medan kräftfisket har ökat. Jakt bedrivs i liten omfattning, framför allt på rådjur och älg. Älgstammen är gles med huvudsaklig förekomst i de stora skogsområdena i öster.

Rävunge.
Foto: Rune Johansson, 2003.