|
Åter till startsidan! |
||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Yrkestitlar i gamla källor visar att Svanhult liksom stora delar av Sverige varit ett bondesamhälle fram till mitten av 1900-talet. Titlar som brukare och hemmansägare är då vanliga. I de äldsta källorna, då Svanhult var kronohemman, figurerar också titeln åbo. En åbo hade livslång rätt att inneha och bruka kronohemmanet. Rätten gick också i arv. I och med att åboerna Joen Bengtsson i Svanhult och Erik Olofsson i Sundsbo skatteköpte Svanhult år 1703 av kronan blev de självägande bönder. Antalet bönder i byn ökade därefter. Mellan 1860 och 1950 fanns i genomsnitt 6-8 hemmansägare i byn, som brukade sina egna marker. År 1930 fanns ännu fler. Idag finns bara en hemmansägare kvar, som brukar egen jordbruksmark och mycket grannmark dessutom. Pigar och drängar var också vanliga i det gamla bondesamhället. Förr stannade ofta barnen kvar hemma på gården och betecknades då ofta som pigor eller drängar. Då tillräcklig arbetskraft inte fanns inom familjen anställdes personer utifrån. Under 1800-talet fanns vanligen 10-15 personer, som betecknas som pigor eller drängar i byn. Dessa yrkestitlar slutade att användas under 1900-talet. Den siste drängen i byn var Kalle, som tjänade som dräng hos Alfred Andersson i Sörgården till Alfreds död 1969. Kalle svarade mest för jordbruket vid Sörgården och hjälpte också andra i byn med olika göromål. Några fastighetsägare tog undan en del av sin fastighet för egen räkning, innan resten av fastigheten överläts. På undantaget byggde de en stuga, där de bodde på ålderdomen. Nästan alla undantagsstugor tillkom under 1850-talet. Som mest fanns tre undantagsstugor under en 10-årsperiod omkring 1860. Den sista undantagsägaren var Erik Jonsson, som levde in på 1870-talet. Många backstugusittare har funnits i byn. De bodde i små stugor eller jordkulor (backstugor) på ofri grund vanligen på allmänningarna i byns ytterkanter. Sista kända backstugusittaren var Låsa-Petter, död i början på 1920-talet. Många fattiga, handikappade och gamla personer utan egen jord betecknas som fattighjon eller inhyseshjon. De fick bo hos den familj, som krävde lägst betalt för att hysa hjonet. De första inhyseshjonen började dyka upp under 1830-talet. Därefter fram till slutet på 1870-talet bodde i genomsnitt ungefär 10 inhyseshjon i byn. Sedan minskade antalet. Den sista inhyseshjonen enligt källorna var Amalia Eriksson, som var dövstum och bodde i Svanhults Kvarn till 1917. En del personer var svårplacerade som inhyseshjon. De fick då bo ett tag hos varje bonde, som stod för mat och hushåll. Enstaka sådana personer "i socknen" bodde i Svanhult under senare halvan av 1800-talet. Särskilt lågt på samhällsstegen stod de försvarslösa. De saknade anställning och försörjning. De ansågs vara lösdrivare, som kunde tvingas ta krigstjänst eller tvångsarbete. Endast två försvarslösa har levt i Svanhult. Den sista var Kajsa Andersdotter, som bodde i Solbacken 1862-1865. Eftersom inget soldattorp har funnits i byn har antalet soldater där varit litet. En av de första kända bosättarna i Svanhult var knekten Olof Andersson, som bodde i Svanhult 1613-1628. När han måste dra ut i fält blev byn öde från 1629. En soldat vid namn Sven Lång bodde några år under 1860-talet i Svanhult. Jakob Ring hade varit soldat i Höjen vid Lanåsen, Tived. När han slutade som soldat måste han flytta från soldattorpet. Han kom 1874 till Ringa i Svanhult. Han fick då en liten pension från kronan och kallades gratualist. En nämndeman har funnits i byn, nämligen Erik Jansson, som var nämndeman omkring 1830. Bara en fiskare finns noterad, nämligen Erik Eriksson, död 1866, troligen i Solbacken. Han fiskade i Unden. Den förste kände mjölnaren i Svanhults kvarn hette Sven Karlsson. Han flyttade hit 1834. Mjölnare har därefter funnits i kvarnen periodvis. De senaste mjölnarna var Nils Brattlöf och hans son Lennart Brattlöf. Under 1870-talet börjar alltfler yrkestitlar att dyka upp, som visar att det gamla jordbrukssamhället börjar förändras i takt med nya influenser utifrån. Då börjar lägenhetsägare att dyka upp i byn. De hade friköpt en liten fastighet (lägenhet) mindre än en jordbruksfastighet. Lägenhetsägare fanns i Åstorpslyckan, Solbacken, Jakoba och Svanhults äng, där de bodde med sina familjer. De försörjde sig huvudsakligen med skogsarbete eller som hantverkare. Många i byn har varit mångsysslare beroende av flera olika yrken och sysselsättningar för sin försörjning. Som exempel på viktiga bisysslor kan nämnas kolning, tjärbränning, skogskörning och fiske. Några hade också specialiserat sig på vissa arbetsuppgifter i byn, t ex borstbindning (Låsa-Petter Karlsson), korgflätning (August Jansson i Nolåsa) och slakt (Einar Rolander). I tabellen nedan redovisas ytterligare några yrken, som funnits i Svanhult från 1870-talet fram till idag.
|