SVANHULT UNDER 1900-TALET

Åter till startsidan!

Som mest har det i Svanhult bott ca 75 personer, troligen någon gång mellan åren 1900 och 1910. Folkräkningar och församlingsböcker dessa år redovisar 73 personer. Befolkningen då var ung med ca 30 barn och ungdomar yngre än 20 år. Bara enstaka personer blev över 75 år gamla. Äldst blev Karl Jakobsson Ring i Ringa, som uppnådde den aktningsvärda åldern 90 år.

I gamla källor redovisas ofta uppgifter om personernas yrken eller status i samhället. Detta kan ge en viss inblick i dåtidens näringsliv, levnadsförhållanden och värderingar. Gamla källor visar att Svanhult liksom stora delar av Sverige var ett bondesamhälle fram till mitten av 1900-talet. De flesta i byn var ännu i början av 1900-talet helt beroende av jordbruket. I byn fanns under denna tid omkring 10 hemmansägare, som brukade sina egna gårdar. En handlare och en mjölnare fanns också liksom enstaka hantverkare. Ännu år 1917 fanns en inhyseshjon i byn. Mer information om näringsliv, yrken och levnadsförhållanden i Svanhult finns här.

Väghållningstenen utmed vägen i Svanhult. Foto: Rune Johansson, 2008.

I början på 1900-talet fanns väldigt få bilar. Bertil Johansson i Solbacken åkte bil första gången i 10-årsåldern (omkring 1917), då man i samband med Överby marknad fick åka vägrundan i Undenäs för 10 öre. Spännande, men alltför kort! Han kom också ihåg ett bilrally, som gick förbi Svanhult på gamla vägen ovanför Solbacken. Backen där var då brantare än idag. Här fick "kartläsarna" hoppa ur bilarna och skjuta på för att bilarna skulle ta sig uppför backen.!

Vägen förbi Svanhult byggdes om 1922. Ansvarig för arbetet hette Åberg. Han gick runt berg etc, därför kallas kurvorna Åbergs svängar. Två bröder vid namn Anton och Gustav Emil från Lindhult byggde vägsträckan förbi Sörgården under året. De byggde för hand, körde jord och sten med en kärra, sprängde etc själva på den aktuella sträckan. De båda bröderna bodde i Solbacken under det år, då de byggde den aktuella vägsträckan. De fick också mat i Solbacken, så det var nog jobbigt för Bertils Johanssons mor Albertina då, men det blev alltid någon krona. Anton fick då Eskils första kamera (en lådkamera). Eskil, som var bror till Bertil Johansson, hade dött något år tidigare. Anton fotograferade sedan väldigt mycket i bygden.

Vägbygge förbi Sörgården i Svanhult, 1922.
Foto: Anton Emil.

Vägsträcken vid affären och till bron över Kvarnsjöbäcken byggdes av Karl Eriksson i Åtorp, Henning Eriksson i Backen, Einar Rolander i Svanhult och Karl Johansson i Backen. Vägsträckan nedtill vid Sörgården byggdes av Krokarna från Granvik. Åberg byggde vägen förbi Solbacken och också en del andra vägsträckor mot Undenäs, vilka byggdes andra år. Andra vägsträckor byggdes om av andra personer, bl a bröderna Karl och Rickard i Havsmon och Ivar Axelsson, senare boende i Hanken. 

Vägbyggare Karl i Åtorp, Henning i Backen, Einar i Svanhult och Karl i Backen. 1922.

Vid planering av den nya Granviksvägen diskuterades ett par olika vägsträckningar med utgångspunkt antingen från Svanhults affär eller från Kvarnsjöbacken, delvis i samma sträckning som Vattenvägen. Det första alternativet valdes. År 1931 var ett svårt år med mycket nödhjälpsarbeten. Bland annat byggdes då vägen mellan Granvik och Svanhult. Ivar Axelsson, senare boende i Hanken, och Rickard (släkt med Lisa Gustafsson i Mostugan, Havsmon) låg i Solbacken, då de jobbade med vägen. Bertil Johanssons syster Gunhild stod för maten. Gunhild och Ivar Axelsson gifte sig sedan.

På grund av de dåliga vägarna användes sjöarna förr i stor utsträckning för transporter. Svanhult och flera andra hemman öster om Unden hade del i den samfällda båtplatsen Sörhamn vid Vättern. Härifrån gick frakttrafik över Vättern ända in på 1920-talet. Bland annat fraktades mycket bark till Vadstena. Den användes för skinnberedning.

Virke från Domänverkets avverkningar i trakten fraktades på dåliga vägar till Ottersjön och flottades därifrån vidare via sjösystem och flottningsrännor ned till sågen i Granvik. Många kronotorpare i trakten deltog i flottningen. I och med att Granviksvägen blev byggd i början på 1930-talet fördes virkestransporterna över till lastbilar. Över Unden flottades virke från Sannerud till Edet för vidare transport ned till Viken och sjövägen till Aspa Bruk.

Nästan alla i Svanhult hade egen båt, som användes främst för fritidsfiske. År 1918 noterades att Unden var full av fiskebåtar, som hastade fram över sjön. Ännu in på 1950-talet fanns det gott om fiskebåtar på sjön. I Unden användes mest Vätter-snipor eller de något mindre Tiveds-sniporna. Sniporna var till en början byggda för segling och rodd. De hade spetsig för och akter. I slutet på 1940-talet började utombordsmotorer att komma, och sniporna började då att byggas med tvär akter. I småsjöarna användes flatbottnade ekor.

Den viktigaste båthamnen i byn var Naten, som var förhållandevis skyddad från nordliga vindar. Nedanför Nolgården låg den oskyddade Granhamnen. På många ställen utmed Unden grävde man ur och röjde bort sten från stranden för att få skyddade platser för båtar. Dessa kallades för hamnar och hade plats för bara en liten båt. Svanhults äng, Johans, Einars, Nilssons, Affären och Kvarnen hade egna små hamnar. På Nolgårdens och Nilssons marker fanns flera små båthamnar, bland annat hade Solbacken tidigt sin hamn nedanför Nolgården intill den målade stenen Johannes Olle, som tjänade som sjömärke.

Båtarna i hamnarna låg vanligen inte ute i vattnet utan drogs upp på stranden. Stegar, rullande stockar och senare också vevar underlättade uppdragningen av båtarna. Ibland uppfördes också små sjöbodar för förvaring av fiskeredskap m m. Johan Karlsson vid Johans hade en sjöbod byggt av två halva snipor, resta mot varandra. Intill hamnarna fanns också stolpar för torkning av nät och andra fiskeredskap. Många hushåll i byn använde också hamnarna för tvätt, som bars eller kördes med häst till och från hamnarna. Bilvägar ända ner till sjön började byggas först på 1960-talet. En del hushåll tvättade i Kvarnsjöbäcken, som lätt kunde nås från landsvägen.

I början på 1950-talet skaffade Einar Rolander vid Einars en motorbåt med tändkulemotor. Då behövdes mer skyddade hamnplatser och den första stenbryggan byggdes i Naten. Några år senare skaffade Arne Larsson vid Larssons motorbåten Laila, som tidigare hade använts som fiskebåt i Vättern. Han byggde då en stenpir ute i vattnet i Naten. Stenbryggan och stenpiren togs sedan bort och ersattes av en ny skyddad hamn med stenbryggor norr om Naten. Därefter har tillkommit stenbryggor även nedanför Nolgården och Sörgården.

Sniporna byggdes av båtbyggarna i trakten. Båtbyggartraditionen här var lång, redan i mitten av 1800-talet byggde Jona-Johannes Jonsson båtar i Nolgården. Han betraktades då som en av de förnämsta båtbyggarna i trakten. En annan tidig båtbyggare var mjölnaren Båt-Frans Johansson i Kvarnen. Bröderna Henning och Verner Tjärström började också att bygga båtar några år i början på 1900-talet vid Einars. Fram till mitten av 1900-talet byggde Båt-Alfred Andersson i Sörgården och Johan Karlsson vid Johans många båtar. Också John Nilsson i Åstorp byggde båtar, ofta tillsammans med Johan Karlsson. Båtar byggdes också i Kopparhult, Uggletorp och Ösjö. Båtbyggarna använde inga mallar utan byggde på känn med enkla verktyg. De flesta båtarna byggda i Svanhult kördes med häst till Forsvik, där de sjösattes. Sedan Einar Rolander skaffat lastbil, fraktades båtarna med den istället. Båt-Alfred var upplärd på varvet i Sjötorp och hade också varit sjöman.

Bland sjöfolk i byn kan annars nämnas Karl Alfred Adamsson. Han ägde i början av 1900-talet Larssons, där han också bodde. Han var styrman och var den i byn, som hade störst skattepliktiga inkomster 1909.

Många transporter till och från bygden gick under senare delen av 1920-talet också via Näs brygga. Där hämtade bönderna säckar med gödning, och dit gick transporter med björkved, granmassa etc.

Elektriska ledningar drogs fram till transformatorstationen i Svanhult först 1945-46 samtidigt med Tiveds socken och norra delen av Undenäs socken i övrigt. Under 1947 drogs ledningar ut från transformatorstationen till olika delar av byn. Under 1940-talet kom också telefonen till byn. Stamledningen för telefon drogs längs landsvägen. Först med egen telefon var affären och Nolgården, som tilldelades telefonnumren 10 resp 11. Alla telefonsamtal gick via en telefonväxel i kontoret i affären. Växeln sköttes av handlaren. Den betjänade Svanhult och angränsande byar, bl a Kopparhult, Ösjö, Skeppshult och Uggletorp.  När telefonväxeln senare blev automatiserad omkring 1960, kompletterades numret med siffrorna 250 framför det gamla tvåsiffriga numret.

Elektriska tvättmaskiner var ovanliga ännu i början på 1950-talet. Tvättning var då arbetskrävande, varför smutstvätt ofta samlades till stortvättar. Tvätten lades då först i blöt i stora träbaljor. Därefter flyttades tvätten över till tvättgrytan, där vattnet värmdes upp med en eld. Tvätten skrubbades ren med tvättbrädor och skurborstar. Senare kom även tvättvaggor av trä, som delvis kom att ersätta tvättbrädorna. Sköljning skedde sedan ofta i kallt vatten. Mattor tvättades och sköljdes i Unden eller i Kvarnsjöbäcken. Ofta kördes också övrig tvätt dit för sköljning. Torkning av tvätten skedde för det mesta utomhus, även mitt i vintern. När tvättmaskinen  kom förenklades tvättningen.

I början på 1950-talet skedde stora tekniska förändringar i jordbruket i byn. Då inköptes ett tröskverk ihop med Ernst i Havsmon och bönder i Skeppshult. Detta första tröskverk byttes sedan ut mot ett heltröskverk, som ägdes och användes av bönderna i Skeppshult och Svanhult. För att underlätta skörden ytterligare köpte Kalle Larsson vid Larssons och Einar Rolander vid Einars också en självbindare ihop. Den var till stor nytta för att skörda den högvuxna rågen, som då var ett vanligt spannmål i byn. Tröskverk och självbindare ställdes upp i garaget vid Bergdalen. Inte förrän omkring 1959 började traktor att användas i jordbruket, då den första traktorn köptes vid Larssons.

Kraftledningen "Linan" öster om byn. Nolgårdens jakttorn. Hösten 2010.

I slutet på 1800-talet och en bit in på 1900-talet opererade en stor tjuvliga i Undenäsbygden. Den var känd långt utanför Sveriges gränser. I tjuvligan fanns också slagskämpar. De stal mest husdjur. I bygden fanns då mycket stora fårhjordar, som  gick vall på skogen och fångades in av ligan. Trots att de själva inte hade ett enda husdjur i sina hus, så stod de ofta på hösten och sålde fårkött på torget i Karlsborg. De tog också husdjur direkt ur ladugårdarna. En lantbrukare i Svanhult förlorade en oxe. Han skulle sälja den på Undenäs marknad. När han på morgonen kom ut och skulle hämta oxen och köra den till marknaden, var den borta. Den hade stulits under natten. Han såg aldrig mera ett hår efter oxen. 

Stora polisinsatser sattes in för att hålla efter tjuvligan. Slutligen blev en av de största slagskämparna i ligan infångad, men först sedan en revolver satts framför näsan på honom. Han fick livstids straffarbete. När han avtjänat det efter ca 10 år åkte han till Amerika. Han återvände hem på gamla dar. Ligans verksamhet upphörde efterhand som tjuvarna blev gamla och dog. (Johan Johansson i Fräckestad muntligt 1953)

Avståndet till kyrkan har kanske bidragit till att olika frikyrkor verkat i trakten. Mer information om detta finns här.

I början av 1900-talet drev Frans Oskar Hedlund en märklig religiös rörelse i bygden. Nylandsdal på en udde nära Undens sydspets var den centrala punkten för rörelsen. Sekten var som störst åren 1910 och 1911, med en kärna bestående av ett trettiotal personer bosatta på Nylandsdal och i Svanhult.  Förutom missionerande och predikningar ägnade sig rörelsen också åt fattigvård och sjukvård. De flesta medlemmarna var ständigt ute och missionerade i Syd- och Mellansverige och drog in pengar till sekten genom att sälja bl a religiösa skrifter. Hedlund blev också ägare till Kvarnen och Nisses i Svanhult, där utvidgning av verksamheten planerades. Det talades till och med om att slå en bro över Haviken i Unden. Sekten fanns kvar till slutet på 1930-talet.

Enligt vissa berättare var Skräddar-Alfred i Åstorpslyckan den ende riktigt troende i Svanhult på 1930-talet. Han tillhörde troligen Svenska Missionsförbundet. Han höll söndagsskola i Vägens missionshus och ordnade möten i Åstorpslyckan både inomhus och utomhus. Hans hustru Lotten fortsatte med söndagsskola och möten även efter Skräddar-Alfreds död 1922. Den 3 januari 1926 var det således söndagsskolefest och den 17 juli 1927 möte hos Lottens i Svanhult.

Ester i Änga startade upp en allt större pingströrelse i trakten på 1950-talet. Hon hade söndagsskola och möten i Svanhults äng och värvade efterhand alltfler pingstvänner i bygden. Hon ordnade också med tältmöten i Svanhult. Med hjälp av givmilda medlemmar i pingstförsamlingen kom filadelfia i Svanhult till stånd. Här hölls sedan många möten, som besöktes flitigt av bygdens befolkning.

Det har inte funnits någon skola i Svanhult. I början på 1900-talet gick barnen från Svanhult i Småskolan i Skeppshult och i Storskolan i Havsmon. Då var skolan 6-årig. I början av 1940-talet lades Skeppshults skola ned och barnen från Svanhult gick hela sin skoltid i Havsmon. År 1950 organiserades skolan i Undenäs socken om och eleverna fick gå i olika skolor varje årskurs. Årskurs 1-2 gick i Småskolan i Valtret eller Kristine skola i Sätra, årskurs 3 i Havsmons skola, årskurs 4 i Kristine skola i Sätra, årskurs 5 i Lindhults skola, årskurs 6 i Mellanskolan i Valtret och årskurs 7 i Storskolan i Valtret. Skolbuss gick då från Uggletorp via Svanhult till Valtret i Undenäs, där avstigning eller bussbyte skedde.

Under 1920-talet besökte Svanhultsborna ofta marknaderna i Överby (Undenäs) och Sannerud. Där gjordes många affärer bland annat med kreatur. Några prisexempel från Överby marknad år 1926: En tjur 120 kr, en ko 130 kr och en sele med grimma och tömmar 50 kr. År 1927 kostade en oxe 330 kr och en kviga 175 kr på Överby marknad. Djuren leddes ofta till marknaden och ibland såldes de redan på ditvägen. På marknaderna gjordes också affärer med kläder och skodon. Även Askersunds marknad besöktes, men där var kreatursaffärer förbjudna redan 1925.

Folk i bygden besökte också basarer i Undenäs, Sätra och Forsvik under 1920- och 1930-talen.

En dansbana fanns i början av 1900-talet nedanför Lilla Lyckan drygt 200 m norr om Svanhults äng. Här samlades bygdens ungdomar. Bland annat spelade Kalle Larsson från Larssons i Svanhult här. Han spelade dragspel och stod då på en stor sten intill dansbanan. Han gick då under namnet Kalle Glader. Besökare kom också med båt till Naten, varifrån de fick gå upp till dansbanan. Enligt muntliga uppgifter har en dansbana i början på 1900-talet också legat nedanför Ringa strax ovanför branten vid Naten. Det är oklart hur dessa dansbanor såg ut, kanske handlade det bara om jämna gräsplaner.

Vintertid åkte man skidor och skridskor. På Unden och Lillesjön spelades bandy med spelare och åskådare från byn och grannbyarna redan i början på 1930-talet. Skridskoåkning och bandy förekom ännu på 1950-talet på Lillesjön, där snön på isen röjdes bort på en plan.

När de unga bröderna Holmer kom till Skeppshult tyckte de att det var alltför svårt att komma till dansbanan nedanför Lilla Lyckan. Då byggdes en ny dansbana av trä nära landsvägen i Tryggabacken ca 270 m söder om Ängavägen, nära där den gamla vägen viker av från den nya landsvägen. Den var i bruk åtminstone under 1920-talets senare del.

Lilla Lyckan norr om Svanhults äng användes som fotbollsplan av ungdomen i trakten under 1930- och 1940-talen.

Svanhultsborna gick på tältbio i Sannerud, kanske en film per sommar. Den första kända filmen visades där den 17 augusti 1924.

Lucia firades genom att barnen lussade. De var utklädda till lucia, tärnor och stjärngossar. Utklädda lussegubbar gick då också runt i byn.. På luciadagen gällde det att gå upp tidigt, så att man inte blev "lusa"!

Julgran höggs ute i skogen dagen före julafton eller på julaftons förmiddag. Den kläddes på julafton med flaggor, glitter och hemmagjorda julgranskarameller och julhjärtan. På julafton dukades upp med svagdricka och lite extra mat, såsom skinka, korv och inlagd sill. Dopp i grytan var viktigt. På kvällen kom tomten redan i mitten av 1920-talet med lite julklappar i en säck. Julottan i Undenäs kyrka började tidigt och var välbesökt. Efter jul och nyår var det julgransplundringar i barnfamiljerna i mitten av jauari och julkalas med grannarna.

Långfredagen var verkligen lång och enformig. Bara det allra nödvändigaste arbetet fick utföras, stoj och lek fick inte förekomma och helst skulle alla stanna hemma. Påskafton firades under 1950-talet med påskbrasor, där vi barn var påskkäringar och ibland spelade teater för de vuxna. Men där fanns också lussegubbar, som gick runt i stugorna. I en anteckning från 1923 noterades särskilt att en påsksmäll smälldes av. Ännu under påskfirandet på 1950-talet var antalet smällare och raketer begränsat.

Kristi Himmelsfärdsdag var lika med stora metaredagen. Då drog folk ut med sina metspön till olika sjöar för att dra årets första abborre.

Varje påskafton eldades påskeldar i Svanhult. Vid påskeldarna sågs påskkäringar, påskgubbar och ibland en och annan raket. Valborgsmässoeldar förekom inte.

Flera luffare och gårdfarihandlare gick eller cyklade runt i trakten ända in på 1950-talet.

Smålands-Johan var gårdfarihandlare, möjligen från Borås.  Hans rätta namn var Johan Johnsson. På cykeln hade han en väska med grejor att sälja, framför allt kläder. Han sålde också knappar, nålar, skrivblock och andra småsaker, som folk behövde. Han kom till trakten regelbundet. Han målade blommor och bad alltid om färg, då han kom till målaren i Solbacken. Sedan satt han i stugorna och målade blomtavlor, som han sålde. Målningen gick kvickt. Han fick ligga på olika ställen och som ersättning målade han blommor. Smålands-Johan var glad i öl och sprit. Därför skjutsade Evert i Nolgården honom ibland till gästgiveriet i Undenäs. När han druckit hände det att han åt skokräm, laserol m m. En gång skulle Smålands-Johan skoja med dövstumma Tilda Ring i Ringa genom att sätta en råttfälla under hennes kjortel. Då ropade Tilda "Tvi!" och blev väldigt arg på honom. Hon var aldrig arg annars och skojade gärna. Hon var omtyckt och välkommen överallt i stugorna. Smålands-Johan låg ofta över i Hägghemmet.
 

 Gårdfarihandlaren Smålands-Johan med sin cykel.
 

Sterren var gårdfarihandlare och bodde i Nya Stockholm, Närlunda. Han handlade med varor, som han skickade efter på Åhlén & Holm. Han sålde småsaker, såsom knappnålar, pennor, tvålar och kuvert. Han hade sakerna i en unikabox. Han var väldigt stirrig och darrhänt. Folk köpte därför av honom. Han åkte på en trehjuling, för han klarade inte en vanlig cykel. Han bodde ofta över natten i Ösjö.

Friden kallades också för Hanka-Friden, Hanka-handlarn eller Môsa-Friden. Hans rätta namn var Alfred Andersson. Han var säkrast av alla i räkning, då han gick i skolan. Han hade en liten affär i ett litet rum i Hanken. Han var också gårdfarihandlare och cyklade runt. På cykeln fanns stora pakethållare med stora bylten både fram och bak. Han sålde mest tyger och kläder som skjortor, tröjor, slipsar, arbetskläder, underkläder och liknande från Borås. Han besökte Svanhult regelbundet. Han cyklade långt uppåt Askersund. När han blev gammal blev han väldigt darrig. Han lär ha varit en mycket ekonomisk man, som knappt hade råd att äta, när han skulle bekosta det själv, trots att han hade gott om pengar. En gång när han kom in på ett ställe beklagade han sig för att han var så törstig och bad om vatten att dricka. "Se ja törstar så förfälit i da, för i morse åt jag ägg å di va inte färska, så jag feck salta dum så hemst möe för att ja sulle kunna äta dum". Somliga påstod att Friden bar en revolver gömd under kläderna.

Svanviken sålde kläder. År 1926 sålde han bl a spetsbyxor för 9 kr, sportstrumpor för 3 kr, trikåskjortor för 3,25 och halsdukar för 25 öre. Ibland kunde man få en halsduk på köpet.

Fjärila-gubben kallades också Fredsbergarn. Han gick och sålde fjärilar att hänga i fönster. De hade veckade vingar. Han kom till Svanhult någon gång varje år.

Stenkvist åkte häst och satt på en vagn, som liknade ett gammalt tröskverk. Han kom från Finnerödja-hållet och hade diverse grejer i den underliga vagnen, kanske mest kläder. Han var konkurrent till Hanka-Friden. Han åkte runt med sitt märkliga ekipage redan 1925 och långt in på 1940-talet. År 1925 sålde han bland annat storvästar för 12,50 kr. År 1927 sålde han också täcken. När han hade dött, hölls en auktion i Finnerödja på hans lager.

Luffar-Johan sålde lite småsaker. Han ville gärna bli bjuden på mat och erbjöd sig då att i gengäld utföra någon syssla. När han ätit upp maten brukade han emellertid försvinna väldigt fort från platsen. De flesta kände nog sin Johan och brydde sig inte så mycket. Det är oklart var han hade sin hemvist, om han ens hade någon.

Sillagubben var också en udda försäljare i bygden. Han hade stora plåtburkar med inlagd sill till försäljning, som pågick under 1950- och 1960-talen.

Löge-Kalle kom från Granvik. Hans rätta namn var Karl Johansson. Han och hans bror Emil var yrkesfiskare på Vättern. Löge-Kalle åkte motorcykel och sålde vätterslöja och annan fisk till folket i bygden på 1950- och 1960-talen. Han hade fisken i en trälåda på motorcykeln. Det berättas att prästfrun Börjesson i Forsvik en gång köpte tre abborrar av honom. Veckan efter kom han på nytt och då sa prästfrun: "Abborrarna jag köpte av Karl förra veckan var väl inte riktigt färska". Då svarade Kalle snabbt: "Men en var le färsk i alla fall!"

Sommar-Sixten åkte på 1950-talet omkring på moped och sålde kläder. Han kom bara sommartid, därav namnet. Det sades att han aldrig var så nykter att han kunde få lämplighetsintyg och körkort för bil. Han hade jättestora resväskor med material på mopeden. Vissa artiklar sålde han direkt, andra fick man beställa, när man sett dem i hans provkollektion. Beställda varor levererade han senare. Sommar-Sixten hette Johansson i efternamn och bodde i Fjällstan vid Kroksjötorp nära Granvik. Hans far hette Julius och kallades för Yrse-Julle.vi

Emil i Kättefallet var tidvis kringresande. Han bodde i Kättefallet i Tiveds socken och var en gladlynt och pratsam person. Han cyklade runt på sina resor. Framtill på cykeln hade han en skärslip, som han kopplade till cykelns trampor. Han satt sedan på den stillastående cykeln och trampade, samtidigt som han slipade knivar och andra verktyg åt sina kunder. Han gjorde  slipningsresor med cykeln i bygden, men också i Närke och Östergötland. Han berättade själv om hur han en gång i Östergötland blev erbjuden att sova över i en lada. Han svarade då snabbt: "Hemma i Västergötland brukar folk inte sova i ladugården, men ni själva kan ju sova där, så ligger jag inne i bostadshuset!" Emil i Kättefallet var också en duktig snickare och kunde bland annat bygga avancerade trappor.

 Skärsliparen Emil i Kättefallet med sin cykel.

I byn bodde 1920 68 personer, varav 26 barn. Nästan alla bedrev någon form av jordbruk och hade djur för att klara den egna försörjningen. Djuren gick allmänt på skogen, både kor och får. I skogen var gott om kostigar. Alla Svanhultsfår gick ihop i en stor flock. De hade märken runt halsen, så att man kunde känna igen dem. De var ofta borta hela sommaren i sträck och gick ända upp mot Sannerud. Folk fick ofta ge sig ut och leta efter djuren. På hösten var de "änna" som förvildade.

På de steniga åkrarna pågick ofta brytning och borrning av sten och till en del ängar kördes grus, ofta under sen höst eller vinter. Under våren i april och börja på maj skulle gärdesgårdarna runt inägorna ses över. Då behövdes granhank, som sveddes för att bli mjuk och hållbar. Åkrarna kalkades med benmjöl, som man fick från benstampen i Svanhult eller köpte i Näs. Benmjölet såddes i slutet på augusti. I mitten på 1920-talet hämtade man också gödsel och tegel i Näs, troligen vid Näs brygga. Direkt efter skörden "hackade" man löv, framför allt asklöv, som sedan torkades och användes som fårfoder. Även ormbunkar och svinrötter samlades in som foder. Även potatisblasten togs till vara och hängdes upp på tork. En del av potatisen maldes till mjöl direkt efter skörden. Ibland plockade man också nötter.

Tröskningen pågick under oktober och krävde mycket folk. Fotogenmotor började att användas på de större gårdarna, i övrigt gällde tröskvandring med oxar eller hästar. Förutom motorskötare behövdes neckplockare, matare, halmhanterare, säckbärare, agnbärare m fl. En del av halmen skars för användning i madrasser. Tjärbränning pågick under sensommaren och hösten. I slutet av oktober eller början av november började arbetet med milorna, resning, stybbning, lagning av koja, huggning av fyllved och kojved etc. Milorna var klara i senare delen av november, då de stybbades ner. Kol kördes i kolryssar vintertid till blandannat Igelbäcken och Sörhamn. En del ved och granmassa kördes under vintern ner till Näs.

Bertil Johansson, född 1907 och uppvuxen i Solbacken, har i intervjuer 1992 berättat om livet och några händelser i Svanhult omkring 1920. Uppgifterna är Bertils egna minnesbilder från sin barndom mer än 70 år tidigare. De är inte granskade eller bearbetade med hänsyn till andra kända uppgifter. Du kan läsa nedtecknade anteckningar från intervjuerna här.

I byn bodde på 1930-talet ca 60 personer, varav ett tiotal var barn i skolåldern.

Nästan alla i byn bedrev på 1930-talet någon form av jordbruk. Gårdarna var små och enbart jordbruket kunde ofta inte ge rimlig försörjning. De allra minsta gårdarna hade inte egen dragare utan fick hjälp av bättre rustade grannar. Till nästan alla gårdar hörde mindre skogsområden.

Vanliga bisysslor var skogshuggning eller körning för de, som hade lämpliga dragare för detta. Mindre inkomster kunde tillfälligt fås vid trösk och potatisupptagning. Speciellt vid trösk byttes dagsverke mot dagsverke, varför detta ofta inte medförde att kontanter flöt in. Båtar byggdes på tre ställen i Svanhult, hos Alfred Andersson vid Sörgården, Johan Karlsson vid Johans och John Nilsson vid Åstorp. John Nilsson, var en skicklig snickare som förutom båtar även kunde göra möbler, inredning och annat som behövdes i ett hem på landet. Han gjorde t ex vagnshjul, manglar och laggkärl. 

Det fanns ingen skola i Svanhult. De mindre barnen fick gå den två kilometer långa vägen till Skeppshult. En problemfri promenad på sommaren men mödosam på vintern med ibland djup snö. Vägarna var ofta dåligt plogade. De äldre barnen i Svanhult hade 4,5 km att gå till Havsmons skola.

Mer information om livet i Svanhult på 1930-talet finns i en artikel i Undenäsbygden år 2005. Författare är Bengt Nilsson, född och uppvuxen i Åstorp. Du kan läsa artikeln här.

1950-talet

På 1950-talet bodde i byn drygt 30 personer. Sex gårdar brukades fortfarande av självägande bönder. Alfred Andersson i Sörgården hade en dräng, Karl-Alfred, som var till stor hjälp vid skörd, sådd etc. På gårdarna fanns sammanlagt ca 20 kor samt grisar och höns. Den siste oxen fanns vid Nilssons fram till ca 1950. Vid Larssons, Einars och Nolgården hade de häst. De flesta ställena hade egna höns, i Solbacken även en ko och gris fram till början på 1950-talet. Även vid affären hade de tidigare kor och gris. Korna och hästarna betade i de ännu öppna hagarna och på gamla, små åkerlyckor, som alltmer togs ur produktion.

Karl Larsson i Larssons, Einar Rolander i Einars och Evert Andersson i Nolgården levererade mjölk till ett mejeri. Einar, som hade minst antal mjölkkor, levererade tidvis också mjölk från Åtorp. Han hämtade då mjölken där med häst. Mjölken tömdes upp i "mjölkkrukor", som fraktades med häst eller cykel från gården till mjölkbordet vid Nolgårdsvägen eller vid Larssons uppfartsväg. En mjölkbil hämtade sedan "mjölkkrukorna". Boende i Svanhult utan egna kor köpte mjölk från gårdarna. De hämtade då mjölken i något kyligt uthus, där den placerats i ett kar med kallt vatten. Kylskåp var ännu ovanliga, istället användes isskåp. Varje år sågades därför is på Lillesjön. Isen lades sedan djupt ner i sågspån i en särskilt anordnad sågspånsdepå strax norr om Bergdalen. Is kunde sedan hämtas där till långt fram på hösten.

Bönderna i Svanhult köpte ett tröskverk ihop med bönderna i Skeppshult. Det ställdes upp i Einar Rolanders lastbilsgarage i Bergdalen.

Till strö i ladugårdarna användes torvströ. Den bröts på Store mosse, där varje gård hade sin speciella brytningsplats och en mycket enkel torvlada. Torven bröts med spadar. Efter brytning skulle torven torkas, vilket skedde på särskilds ställningar intill brytningsplatsen eller inne i torvladan. För effektiv torkning måste torven på ställningarna vändas några gånger. Efter torkning kördes torven hem med häst och maldes sedan.

De flesta familjerna i Svanhult hade en roddbåt av trä, typ Vättersnipa. Den låg uppdragen på land i en "egen" liten inbuktning i den annars steniga stranden vid Unden. Den kallades hamn. Några hade redan nu motorbåtar. De låg i Naten. Här anlade Einar Rolander vid Einars en stenbrygga för sin motorbåt. Senare byggde Arne Larsson vid Larssons en stenpir ute i vattnet i Naten som skydd för sin motorbåt. Sjöbodar för redskap fanns vid Naten, senare också nedanför Nolgården, Affären och Nilssons. Johans hade en sjöbod vid sin hamn gjord av två halva snipor, som ställts upp mot varandra. Nedanför Nolgården fanns också ett båthus med plats även för båten. Det användes också som tvättstuga. Familjerna i Kvarnsjöbacken hade små flatbottnade ekor av trä i Kvarnsjön.

Många i byn fiskade. På sommaren ägnade sig många flitigt åt att svirvla röding på samma sätt som i Vättern. Man använde sig då av stora blänken, som satt i en lång rad avslutad med ett drag med krokar. Fiske skedde dels ganska ytligt med hjälp av bl a flytuttrar, dels djupt nära botten med hjälp av tunga blylod. Till en början rodde man då, men utombordsmotorer och motorbåtar underlättade efterhand svirvlingen. Blänken till svirvlarna tillverkades av gamla burkar och blanka plåtar. På varje båt kunde man ha flera linor ute samtidigt, ibland ända upp till fyra ytliga linor och fyra djupa linor. Små bjällror talade om när det var napp.

Vid islossningen på våren fiskades nors på grunden utanför udden i Svanhult. Om is fanns vid norsens lek sågades stora hål i isen, fotogenlampor tändes på kvällen och sänkhåvar sänktes ner till botten. Norsen lockades till ljuset och kunde sedan lyftas upp i stor mängd. Fiske med långrev och nät förekom också. Fångsten blev då mest gädda. Mete efter abborre bedrevs både vid stenbryggor utmed land och på grunden vid Lille holmen. På vintern sågs ofta mängder av folk ute på sjöns is. De fiskade röding med pimpel. Framför allt barnen ägnade sig också åt mete efter abborre och mört i Kvarnsjön, Kvarnsjöbäcken, Lillesjön och de andra sjöarna uppe i skogen. Kristi Himmelsfärdsdag kallades första meterdagen och många gav sig då ut på årets första mete.

Särskilt kvinnorna i byn plockade mycket bär, framför allt lingon och blåbär. Bären kokades till "krösmos" och blåbärssylt. "Krösmos" åts flitigt, ofta som efterrätt med mjölk och kanske någon kokt potatis. Blåbär användes till bl a blåbärsgröt. Även en del jordgubbar odlades i byn. En del bär såldes till bäruppköpare i Finnerödja. Även vildhallon och hjortron plockades, men björnbär betraktades som giftiga och plockades därför inte.

På träden i trädgårdarna skördades framför allt äpplen, klarbär och brunbär (surkörsbär). Bland sötkörsbären skilde man på körsbär, halvbigarråer och helbigarråer. De vanliga körsbären var små, ofta förvildade och med olika smak. Helbigarråerna var stora, ljusa, söta och ganska fasta. Halvbigarråerna något däremellan. Även päron och krikon odlades. Frukt och bär kokades, konserverades eller torkades.

År 1950 ändrades organisationen för skolorna i Undenäs socken. Olika årsklasser fick nu gå i olika skolor och barnen skjutsades med buss från socknens olika delar till de olika skolorna. Klasserna 1 och 2 fick gå i Valtrets småskola eller i Sätra skola, klass 3 i Havsmons skola, klass 4 i Sätra skola, klass 5 i Lindhults skola och klasserna 6 och 7 i Valtrets mellan- och storskola. I början på 1950-talet fanns ännu ingen skolmat, så barnen fick ta med egen mat, ofta smörgås och mjölk i glasflaska.

Handlare i Svanhult var Harald och Greta Blomqvist fram till hösten 1955, då Mats Gustavsson tog över. Affären var en träffpunkt i byn och flitigt besökt av folk från trakten. Här kunde man köpa det mesta, förutom dagligvaror även bl a kläder, pappersvaror, leksaker, verktyg och bensin. Varje år var det julskyltning, som lockade många besökare.

Många hushåll i Svanhult saknade ännu på 1950-talet egen bil. Evert Andersson i Nolgården hade några lastbilar och en taxibil. En busslinje mellan Undenäs och Askersund passerade Svanhult med flera turer varje dag. Bussen hade med sig post från poststationen i Undenäs. Den fraktades i stora väskor, som hängdes på särskilda krokar utmed vägen. Nolgården hade egen postväska, som hängdes på en krok vid Nolgårdsvägen. Vid affären lämnades en väska med all annan post till Svanhultsborna. Posten sorterades sedan inne i affären, där varje hushåll hade ett postfack. Cykeln användes flitigt, bl a till affären, simskolan i Björklången och till konfirmationsundervisningen i Undenäs.

Alfred Andersson i Sörgården byggde fortfarande båtar i sin verkstad. En och annan båt byggdes också av Johan Hammar vid Johans och John Nilsson i Åstorp. Vid Svanhults såg och kvarn malde Nils Brattlöv säd och sågade virke. Bertil Johansson i Solbacken hade målarfirma och var flitigt sysselsatt med målningsarbeten i trakten. Färger etc köptes i Askersund och fraktades med linjebussen därifrån. Ut till arbetsplatsen åkte Bertil först motorcykel, men skaffade i mitten av 1950-talet en bil.

I Svanhults äng bodde Ester i Änga, som startade pingströrelsen i trakten. I stugan hölls gudstjänster, söndagsskola och gitarrkurser. På somrarna ordnade pingstförsamlingen tältmöten, som besöktes flitigt av boende i trakten.